Ukraina är på väg mot nederlag. Alla vet det, men ”de våra” kan inte säga det högt. Istället samlas de för en kraftfull ansträngning för att rycka segern från nederlagets käftar. Det är i sig farligt när folk inte informeras om att vi är på väg att hamna i ett krig som kan vara svårt att ta sig ur.

Kanske är det med avsikt: Vi kommer att bindas upp så att vi inte kan dra oss ur. Krigspartiet vill ha en sådan utveckling.

David P. Goldman har arbetat både för National Security Council och på Wall Street. Han skrev länge under aliaset Spengler, men skriver nu under sitt fullständiga namn på asiatimes.com.

Nyligen deltog han i ett seminarium med personer med bakgrund i säkerhetsapparaten, akademin och State Department: Insiders.

Han blev skrämd av vad han hörde, och som han säger: ”Jag har inte varit så här rädd sedan 1983”.

Eliten som styr Amerika och känner att det är deras gudgivna rätt att göra det, har beslutat att de inte har råd att förlora kriget i Ukraina. Det skulle försämra Amerikas ställning i världen på ett sätt som de inte kan leva med. Hela deras prestige och självbild står på spel. De är därför villiga att gå långt för att inte förlora.

Goldman är chockad över att de har förlorat sin förståelse för verkligheten. De tror att de kan definiera verkligheten, trots att den hoppar upp och biter dem i näsan.

De trodde att de kunde sänka den ryska ekonomin med sanktioner. Men dessa har inte fungerat. Rysslands ekonomi har vuxit, mer än Europas, som står stilla. Anledningen är att Indien och Kina har tagit Västs plats, och de kan ordna vad som helst åt Ryssland. Indien delar inte västvärldens prioriteringar. De tycker inte att kriget är värt priset.

Nu får det ukrainska civila samhället betala priset. Värnpliktsåldern är 27 år. Det har vi fått veta efter två år av krig. Nu vill de unga inte gå ut i ett krig de vet att de med största sannolikhet inte kommer att återvända levande ifrån, eller lemlästade. Det är för sent att sänka värnpliktsåldern när de unga vet att kriget är förlorat. Men Natos generalsekreterare, amerikanska generaler och EU-politiker kommer inte att erkänna det.

De skickar andra i döden.

Det händer saker i den ukrainska ledningen. Zelenskyj blir hesare och hesare. Generaler avsätts. Vilka är det som tar deras plats? Är det folk som är villiga att ta chanser?

De siktar uppenbart in sig på att träffa rysk infrastruktur: oljeraffinaderier är högprioriterade mål. Ryssarna svarar med att bomba strömförsörjningen. Det är lätt att dra slutsatsen att båda sidor är lika goda kålsupare. Men så här funkar det: Terror skapar sympati för offren.

Vi är vana vid att koppla IS till terror. Vi känner till den ekvationen. Men kan man tänka sig andra förklaringar? Det sägs att attacken i Moskva inte liknade någon typisk terrorattack från IS. Terroristerna dog inte, utan försökte fly och fångades. Det är mycket som inte stämmer.

Ryssarna har informationen: De har telefonerna och fångarna. De kan visserligen läcka information, men den måste bekräftas av hårda fakta eller externa källor för att ha trovärdighet. Det återstår att se om det görs. Men om terroristerna verkligen var på väg till Ukraina är det inte bra.

Pepe Escobar har en tidslinje som media aldrig kommer att erkänna. De vill helt enkelt inte veta.

“There should be no Russian who goes to sleep without wondering if they’re going to get their throat slit in the middle of the night (…) You gotta get back there and create a campaign behind the lines.”

January 4, 2024: In an interview with ABC News, “spy chief” Kyrylo Budanov lays down the road map: strikes “deeper and deeper” into Russia.

January 31: Victoria Nuland travels to Kiev and meets Budanov. Then, in a dodgy press conference at night in the middle of an empty street, she promises “nasty surprises” to Putin: code for asymmetric war.

February 22: Nuland shows up at a Center for Strategic and International Studies (CSIS) event and doubles down on the “nasty surprises” and asymmetric war. That may be interpreted as the definitive signal for Budanov to start deploying dirty ops.

”Det borde inte finnas några ryssar som går och lägger sig utan att undra om de kommer att få halsen avskuren mitt i natten (…) Du måste gå tillbaka dit och skapa en kampanj bakom linjerna.”

4 januari 2024: I en intervju med ABC News lägger ”spionchefen” Kyrylo Budanov fram en plan: att slå ”djupare och djupare” in i Ryssland.

31 januari: Victoria Nuland reser till Kiev och träffar Budanov. På en tveksam presskonferens mitt i natten på en tom gata lovar hon Putin ”obehagliga överraskningar”: kod för asymmetriskt krig.

22 februari: Nuland dyker upp på ett evenemang som anordnas av Center for Strategic and International Studies (CSIS) och upprepar sina löften om ”obehagliga överraskningar” och asymmetriskt krig. Det kan tolkas som den slutliga signalen till Budanov att starta smutsiga operationer.

En vilja och en önskan uttrycks som inte går att ignorera och parterna har kapacitet. Men har Nuland, Blinken, Sullivan & Co kastat alla moraliska överväganden överbord?

Om man tittar på vad de gjorde under Russiagate så är svaret ja. Att störta en kandidat eller till och med en sittande president är så grovt att det är bortom vad grundlagstiftarna ansåg möjligt. Men det var vad de gjorde, och de har undvikit att stå till svars. Tvärtom har de belönats med de högsta positionerna.

Därför är hela Biden-regimen ett kriminellt företag. De har gett sig ut på en resa och tagit Nato som gisslan i ett spel där vi inte känner till reglerna. Pepe Escobar zoomar in på nyckelfigurer i IS Khorastan:

The alleged emir of ISIS-K, since 2020, is an Afghan Tajik, Sanaullah Ghafari. He was not killed in Afghanistan in June 2023, as the Americans were spinning: he may be currently holed up in Balochistan in Pakistan.

Yet the real person of interest here is not Tajik Ghafari but Chechen Abdul Hakim al-Shishani, the former leader of the jihadi outfit Ajnad al-Kavkaz (“Soldiers of the Caucasus”), who was fighting against the government in Damascus in Idlib and then escaped to Ukraine because of a crackdown by Hayat Tahrir al-Sham (HTS) – in another one of those classic inter-jihadi squabbles.

Shishani was spotted on the border near Belgorod during the recent attack concocted by Ukrainian intel inside Russia. Call it another vector of the “nasty surprises”.

Shishani had been in Ukraine for over two years and has acquired citizenship. He is in fact the sterling connection between the nasty motley crue Idlib gangs in Syria and GUR in Kiev – as his Chechens worked closely with Jabhat al-Nusra, which was virtually indistinguishable from ISIS.

Den påstådda emiren av ISIS-K sedan 2020 är en afghansk tadzjik, Sanaullah Ghafari. Han dödades inte i Afghanistan i juni 2023, som amerikanerna hävdade, utan befinner sig möjligen i Balochistan i Pakistan.

Det är dock inte Tajik Ghafari som är av intresse här, utan tjetjenen Abdul Hakim al-Shishani, den tidigare ledaren för jihadistgruppen Ajnad al-Kavkaz (”Soldiers of the Kaukasus”), som kämpade mot Damaskus-regeringen i Idlib och sedan flydde till Ukraina på grund av Hayat Tahrir al-Sham (HTS) – i en annan av dessa klassiska gräl mellan jihadister.

Shishani sågs på gränsen nära Belgorod under den senaste razzian som ukrainsk underrättelsetjänst iscensatte inne i Ryssland. Kalla det en annan vektor för ”obehagliga överraskningar”.

Shishani har varit i Ukraina i över två år och har fått medborgarskap. Han är i praktiken länken mellan det brokiga Idlib-gänget i Syrien och GUR i Kiev – eftersom hans tjetjener arbetade nära Jabhat al-Nusra, som nästan inte gick att skilja från IS.

Shishani är ett okänt blad för undertecknad. Men Escobar har en fördel som norsk media inte har: han har precisionsnivån. Den har inte våra medier. De är blanka. Oavsett om det är IS, CIA eller Bidens kriminella verksamhet. Vi vet nu så mycket om vad de har gjort, att vi kan säga: De är absolut inte vad de utger sig för att vara. Det här är inget vanligt Vita huset.

Släng in David P. Goldman som sätter det hela i perspektiv, och detta är verifierbart:

I can say that I haven’t been so scared since the fall of 1983, when I was a junior contract researcher doing odd jobs for then Special Assistant to the President Norman A Bailey at the National Security Council. That was the peak of the Cold War and the too-realistic Able Archer 83 exercise nearly set off a nuclear war.

Jag kan säga att jag inte har varit så här rädd sedan hösten 1983, när jag var en junior kontraktsforskare och gjorde ströjobb för dåvarande specialassistenten till ordföranden Norman A. Bailey i National Security Council. Det var på höjden av det kalla kriget, och den alltför realistiska övningen Able Archer 83 utlöste nästan ett kärnvapenkrig.

Goldman förklarar vad det är som sänder en kyla nerför hans ryggrad:

Now, the US foreign policy establishment has staked its credibility on humiliating Russia by pushing NATO’s borders to within a few hundred kilometers of Moscow, while crushing Moscow’s economy through sanctions.

Nu har det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget satsat sin trovärdighet på att förödmjuka Ryssland genom att flytta Natos gränser till några hundra kilometer från Moskva, samtidigt som de krossar Moskvas ekonomi genom sanktioner.

De har investerat allt de har för att vinna:

It has pulled every chit it has with European governments, mobilizing its legion of journalists, think tankers and stipended politicians to promote the Ukrainian proxy war, with the intent of degrading Russia’s armed forces and ultimately forcing regime change in Russia.

De har använt alla sina kontakter med europeiska regeringar och mobiliserat en armé av journalister, tankesmedjor och stödda politiker för att främja det ukrainska proxykriget, med avsikten att förnedra Rysslands väpnade styrkor och i slutändan tvinga fram ett regimskifte i Ryssland.

Putin som Saddam Hussein. Det gick inte så bra i Irak. Men den här gången är insatserna ännu högre, och eliten har inte råd att förlora. Då är eliten körd.

Väst har lyckats tvinga västerländska företag att lämna Ryssland och sälja ut till vrakpris. In flyttar istället asiaterna, som gärna tar över. Västerländska hot hjälper inte.

Förlustsiffrorna för Ryssland går dessutom inte ihop. Artilleri dödar 70 procent av de stupade och när vi vet att Ryssland har fem till tio gånger så många artillerigranater så kan det inte stämma att det är ryssarna som blöder mest.

Instead of collapsing, Russia has become the focal point for a reorganization of global supply chains and their financing, and its economy is growing, rather than shrinking by half, as President Biden promised in March 2022.

Ukraine is running out of soldiers and can’t agree on a new conscription law. One prominent military historian expostulated, “Everywhere you go in Ukraine you see young men hanging around and not in uniform! Ukraine refuses to go all in.”

Istället för att kollapsa har Ryssland blivit centrum för en omorganisation av globala leveranskedjor och deras finansiering, och ekonomin växer istället för att halveras, som president Biden lovade i mars 2022.

Ukraina håller på att få slut på soldater och kan inte enas om en ny värnpliktslag. En framstående militärhistoriker utbrister: ”Överallt i Ukraina ser man unga män gå omkring utan uniform. Ukraina vägrar gå all in.”

Men det vill inte Kari Skeie [NRK:s utrikeskorrespondent i Ukraina; reds. anm.] rapportera om. På frågan om Ukraina har det kämpigt väljer hon att svara att Ryssland förlorar 813 soldater dagligen. Varje dag.

Vinner man ett krig med en ljugande press? Vi hör hela tiden att det är rysk media som ljuger och spyr ut propaganda. Hur är det med våra egna?

Norska medier har inte skrivit om de två ”legioner” som påstås bestå av ryssar i ukrainsk tjänst, och som bedriver gerillakrigföring på den ryska sidan av gränsen. Berlingske skriver en hel del om dem. De har tidigare gjort framsteg. Vapnen är nya och amerikanska. De är välutrustade. Det är förklaringen till norsk medias tystnad. USA utrustar, och Ukraina skickar gerillakrigare till ryskt territorium.

Då blir det en reva i norska mediers moralberättelse. De tiger hellre.

De två anti-Putin-miliserna, Legionen för rysk frihet och Den ryska volontärkåren, och Ukrainas relativt nya Sibiriska bataljonen – som huvudsakligen består av ryssar från Sibirien – har sedan den 12 mars attackerat de ryska gränsregionerna Belgorod och Kursk.

Ett av huvudmålen med den pro-ukrainska milisens intrång i Ryssland från Ukraina är att få de ryska trupperna att dra sig tillbaka från fronten.

”Nu börjar det fungera”, bedömde Berlingskes Rysslandskorrespondent Emil Rottbøll, på torsdagen.

Upprättandet av sådana irreguljära styrkor innebär en risk. Det här är inga vanliga soldater, de är vad som kallas dogs of war. Krigshundar.

En befälhavare för den ryska volontärkåren känd som ”White Rex” talar till journalister under en presskonferens inte långt från gränsen i Sumy-regionen, Ukraina, onsdagen den 24 maj 2023. Rysslands militär sa på tisdagen att den slog sönder vad som verkade vara en av de de allvarligaste gränsöverskridande attackerna från Ukraina sedan kriget började, påstås ha dödat mer än 70 angripare i en strid som varade runt 24 timmar. (AP Photo/Evgeniy Maloletka)

Irreguljära styrkor lockar individer som det kan vara en börda att anlita och bli associerade med. Ukraina har redan en sådan historia. De kommer att föra det som Victoria Nuland kallar ”asymmetrisk krigföring”, det vill säga terror. De lägger kraft bakom Mark Milleys avskedsord: att ryssarna inte ska kunna vila tryggt i sina sängar.

Är det då orimligt att CIA och SBU, den ukrainska underrättelsetjänsten eller militären – HU – har använt sig av islamistiska krigshundar? Det hände i Syrien, så varför inte i Ukraina?

Ukraina kompenserar för underläget på slagfältet genom att försöka slå mot Rysslands energiproduktion, och genom gerillaattacker mot det civila samhället. Det är något dessa regioner känner väl till från andra världskriget. Men det är inte särskilt heroiskt.

USA har enligt uppgift bett ukrainarna att sluta attackera ryska raffinaderier, eftersom det riskerar att öka oljepriset på världsmarknaden och därmed inflationen i USA. Biden tål inte det.

Den asymmetriska krigföringen riskerar att dra Ukraina och Ryssland in i ett stort europeiskt krig. Tyska officerare diskuterade förra månaden att använda Taurus-missiler mot Ryssland. De kan slå ut bron till Krim. Men hur kommer Putin att reagera på att tyska raketer förstör ett av hans prestigeprojekt?

Taking the war to Russia’s homeland and destroying major infrastructure is one way to transform the proxy war with Ukraine into a general European war. Another is to deploy NATO soldiers in Ukraine, something that French President Emmanuel Macron has broached (but almost certainly does not intend to do).

Att ta kriget till Rysslands hemland och förstöra stora delar av dess infrastruktur är ett sätt att förvandla proxykriget mot Ukraina till ett allmänt europeiskt krig. En annan är att sätta in NATO-trupper i Ukraina, något Frankrikes president Emmanuel Macron har övervägt (men sannolikt inte har för avsikt att göra).

Under strategikonferensen Goldman deltog i sades inte ett ord om förhandlingar. Alla vet vad de kommer att leda till: Ryssland behåller de tre regionerna i öst, och Ukraina måste avsäga sig ett NATO-medlemskap.

För den amerikanska eliten är det otänkbart. Fallet skulle bli för stort.

Russia would emerge triumphant and American assets in Western Europe would be degraded. The impact on America’s world standing would be devastating: As several attendees observed, Taiwan is watching carefully to see what happens to American proxies.

Ryssland skulle triumfera och amerikanska resurser i Västeuropa skulle försvagas. Konsekvenserna för USA:s ställning i världen skulle bli förödande: Som flera av deltagarna noterade övervakar Taiwan noga vad som händer med amerikanska ombud.

Den amerikanska eliten har manövrerat sig in i den position som historiskt har lett till att eliter och imperier fallit: De vägrar att anpassa sig till en ny verklighet. De måste vinna oavsett pris och riskerar därmed att förlora stort.

The assembled dignitaries, a representative sampling of the foreign policy establishment’s intellectual and executive leadership, simply couldn’t imagine a world in which America no longer gave the orders.

They are accustomed to running things and they will gamble the world away to keep their position.

De församlade dignitärerna, ett representativt urval av det utrikespolitiska etablissemangets intellektuella och verkställande ledarskap, kunde helt enkelt inte föreställa sig en värld där USA inte längre gav order.

De är vana vid att ha ansvaret och de är villiga att sätta hela världen på spel för att behålla sin position.

Jag har ingen anledning att tvivla på Goldmans berättelse. I så fall styr USA mot något mycket värre än en förödmjukande reträtt, som från Afghanistan. Det kan sluta i katastrof. Inte nödvändigtvis i kärnvapenkrig, men något katastrofalt. Vissa tror att förstörelsen av bron vid inloppet till Baltimore inte var en olycka och att USA är under attack.

I så fall är vi inne i något som också kommer att drabba oss, och vi är totalt oförberedda.