Tysklands inrikesminister Nancy Faeser (SPD) och hennes allierade Thomas Haldenwang, chefen för den tyska inrikessäkerhetstjänsten Bundesamt für Verfassungsschutz (BfV), vill förbjuda det enda oppositionspartiet i landet, Alternative für Deutschland (AfD). För att uppnå ett förbud som håller i domstol måste Faeser och Haldenwang kunna lägga fram bevis för sina påståenden om att AfD är högerextrema och ett hot mot demokratin.

Nu hade det inte varit ett brott att vara högerextrem i en riktig demokrati, även om man kunde definiera vad det betydde eller bevisa att AfD var just högerextremt. Men i Tyskland 2024 har vi kommit långt från en riktig demokrati. Vad Faeser och Haldenwang vill påminner inte bara om hur oliktänkande behandlades i den kommunistiska staten DDR, utan också, i oroväckande utsträckning, om hur nationalsocialisterna tog oinskränkt makt i Tyskland åren 1933-34. Man kan ta Tyskland ur nazismen, men man kan uppenbarligen inte ta nazismen – eller kanske snarare benägenheten för nazistiskt beteende – ur tyskarna, åtminstone inte ur typer som Faeser eller Haldenwang, typer som utmärker sig genom att beskylla AfD för att bestå av potentiella nazister. Sådana typer är helt oförmögna att se sig själva i spegeln. Deras beteende och spelade oro för en demokrati de inte skulle känna igen om den hoppade upp och bet dem, skulle vara skrattretande om allt detta inte var så farligt.

För att bevisa hur avskyvärda AfD-folk var, hjälpte Haldenwangs BfV, som alltmer liknar en politisk polis som sätts in mot regeringskritiker, det statligt finansierade ”forskningscentret” Correctiv att ta fram det ökända protokollet från ett möte på ett hotell i Potsdam i november 2023 , där AfD-folk skulle ha planerat rasistiska massutvisningar av tyska medborgare med ursprung i Mellanöstern. Från den 10 januari 2024 började den statligt riktade hetsen mot AfD i form av påstådda spontana massdemonstrationer i tyska städer, där hundratusentals visade sin upprördhet över AfD:s diktatoriska planer. Statligt sponsrad media anslöt sig till trupperna. Vägen skulle därmed vara krattad för ett förbud mot partiet.

Tyvärr för Faeser och Haldenwang höll inte Correctiv-historien särskilt länge, inte minst för att en av deltagarna på Potsdammötet, konstitutionsadvokaten Ulrich Vosgerau, beslöt sig för att stämma Correctiv för förtal. Correctiv-folket fick kämpa tappert för att rädda sitt eget skin, och lovade dyrt och heligt att de egentligen aldrig hade hävdat att AfD-folk krävde massutvisningar. Ändå var det just det intrycket de skapade, och som Faeser och Haldenwang ville att de skulle skapa.

Makthavarnas rädsla för, och hat mot, AfD uppstod inte i januari 2024, och de kommer inte att ge upp förrän de har krossat partiet antingen genom ett direkt förbud eller genom att förstöra partiets ekonomiska grund. Det senare kan ske genom att förbundsdagen utestänger AfD från det statliga stödet som alla partier får.

Regeringen och dess lydiga media har redan arbetat hårt i flera år för att bygga upp en konstgjord men ändå kraftfull aversion hos folket riktad mot en inte särskilt väldefinierad – men påstått hotfull och inflytelserik – höger, vars farligaste uttryck är AfD. Denna aversion har spridit sig bland både yngre och äldre medborgare som inte vet så mycket om AfD, men som tror på vad de får höra av media. Det har även spridit sig bland arbetsgivare, både offentliga och privata. Om du är AfD-väljare måste du därför hålla käft om det. Om du blir avslöjad riskerar du att förlora jobbet och till och med utsättas för fysiska attacker, vilket har hänt flera AfD-anhängare.

Trots dessa ihärdiga, och i en rättsstat i huvudsak otänkbara, trakasserier av medborgare som tillåter sig själva att tycka annat än makthavarna, så försvinner inte AfD. Därför måste regeringen ta till andra, mer direkta medel.

År 2022 lade regeringspartiet De Gröna fram förslag till en Demokratiefördergesetz, det vill säga en lag om främjande av demokrati. Bakom många fina ord om demokrati låg den illa dolda avsikten att ge regeringen fria händer i ”kampen mot högern”, bland annat genom att finansiera en regimlojal mobb och propagandister. Kommentatorn Hadmut Danisch skrev att förslaget påminde honom om den lag som nationalsocialisterna använde 1933 för att effektivt tillskansa sig oinskränkt politisk makt i Tyskland.

”Med fullmaktslagen av den 24 mars 1933 överförde den tyska riksdagen de facto den lagstiftande makten helt och hållet till den nya riksregeringen under Adolf Hitler och avskaffade därmed den maktfördelning som ligger till grund för en demokratisk statsordning.”

Lagen om främjande av demokrati skulle på samma sätt ha gett regeringen obegränsad makt, i strid med principen om maktdelning.

Lagen antogs aldrig, men i februari 2024, och i kölvattnet av de fabricerade Potsdamavslöjandena, lade inrikesminister Faeser, med stöd av Haldenwang, fram en rad förslag som på liknande sätt lovar pengar till regimlojala propagandister och syftar till att kriminalisera kritik.

Enligt dessa förslag har politiska kritiker av regeringen, och alla som hånar regeringen eller staten, förverkat sina rättigheter. Felaktiga tankar, det vill säga tankar som makthavarna inte gillar, måste straffas, medan propagandister som stödjer regeringen och dess politik måste finansieras. Även privata möten mellan regeringskritiker som Potsdammötet ska kriminaliseras. Utländska kritiker av regeringen ska nekas inresa i landet, och kritikers bankkonton ska övervakas för att se vem de ger pengar till och vem de får pengar från.

I ett inte alltför avlägset förflutet var det helt naturligt att kunna håna, skratta åt och driva med makthavare i ett fritt land. Detta är uppenbarligen inte längre fallet i Tyskland. Den klassiska tyska kabarékulturen, där vältaliga herrar på en scen ägnade sig åt att skämta om politiker, kulturpersonligheter och andra uppblåsta dårar av alla de slag, måste nu anses vara utdöd. På bara några år har makthavarna lyckats vända det hela 180 grader. Hård kritik mot en regering är inte längre en naturlig, oumbärlig rättighet. Nu är det kriminellt. Att vara ett lydigt redskap för regeringen är inte längre ett tecken på en feg och patetisk karaktär, utan hyllas som ansvarsfullt och belönas med skattemedel.

Faeser och Haldenwangs förslag syftar till att uppnå mind control, vilket i gamla dagar skulle ha ansetts vara helt oförenligt med grundläggande rättigheter. Med dessa förslag kommer de i demokratins namn att använda DDR-metoder mot verklig demokrati, som i Tyskland nu bäst representeras av AfD.

Om man ska fortsätta med de oroande parallellerna till nationalsocialisternas maktövertagande 1933–34 är det självklart att jämföra Faesers förslag att på olika sätt kriminalisera kritik mot regeringen med den så kallade Heimtückegesetz, det vill säga lagen mot förnedrande attacker mot staten och partiet som infördes den 20 december 1934. Den kriminaliserade alla yttranden som påstods kunna skada riket eller ryktet för den nationella regeringen eller partiet, oavsett om yttrandena var sanna eller falska. ”Den som uppsåtligen gör eller sprider ett osant eller grovt vilseledande påstående som allvarligt kan skada rikets välfärd eller ryktet för den nationella regeringen eller det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet eller dess underavdelningar ska straffas med fängelse i upp till två år.”

Det är precis vad Faeser och Haldenwang vill göra med sina kritiker: att vara oenig med regeringen i viktiga frågor, särskilt de som rör muslimsk massinvandring, ska kriminaliseras.

Kommer det att lyckas?

Optimister i AfD tror inte det. Även i dagens Tyskland kommer det att vara svårt att få igenom ett partiförbud i Förbundsdagen, för att inte tala om författningsdomstolen i Karlsruhe, där ett sådant förbud skulle möta motstånd. Pessimister som AfD-politikern Petr Bystron är mer oroliga. Han påpekar att det hat mot AfD som har piskats upp i breda delar av befolkningen redan har gjort det mer än svårt för många att vara kvar i partiet, och ännu svårare att gå med. Han fruktar att denna stämning, mer än någon lag, kommer att bryta ner partiet genom att driva bort och avskräcka de mest kapabla – de som skulle kunna föra partiet till politisk representation i en eller flera stater, och därmed till verkligt politiskt inflytande. Bystron är själv utbildad lärare, men erkänner att han inte kommer att få tillbaka sitt jobb den dag han inte längre sitter i Förbundsdagen.

Kampen mot AfD i Tyskland är bara en av nutidens många konfrontationer mellan dem som fortfarande minns vad demokrati borde vara, och de många makthavarna inom politik, näringsliv, kultur och media – inte bara i Tyskland, utan i praktiskt taget alla västerländska länder – som anser sig ha rätt att tysta alla som inte håller med dem i en falsk demokratis namn. De hävdar att de är bemyndigade att agera som de gör eftersom de i sina egna ögon har rätt – om AfD, om hoten mot demokratin, om islam, om klimatet, om USA, om Israel, om Ukraina. Och i motsats till tidigare tider, när människor kunde vara oense utan att den ena sidan nekade den andra alla rättigheter, och utan att någon sida hävdade att de står för den fulla sanningen, hävdar de nya makterna just att de har den ultimata sanningen om dessa saker, och om man bestrider det, måste man vara emot sanningen. Det var inte kriminellt förr heller, men sanningens väktare har blivit väldigt nitiska. De tål allt mindre att bli motsagda.

Denna bräckliga irritation väcker dock frågan: Hur solid är denna sanning, vare sig den handlar om AfD eller något annat, om dess försvarare reagerar som de gör på att möta kritik? Det är en fråga som sträcker sig långt bortom kampen om AfD i Tyskland.