– Folk dör som aldrig förr. Relativt unga människor ramlar ner och dör, helt utan förvarning. Jag har aldrig, under mina 30 år i yrket, varit med om något liknande.

Så sammanfattar en begravningsentreprenör i en mellansvensk stad nuläget. Vi kan kalla honom Stefan, och han har arbetat inom yrket i över tre decennier och varit med om att ta hand om och begrava tusentals människor. Vi talas vid efter stängningsdags, men riktigt ledig är han inte. Om tjänstetelefonen ringer så svarar han, en person som avlider i hemmet behöver hämtas oavsett om det är vardag eller helgdag.

Just nu är det dessutom högt tryck på tjänsterna. Vanligtvis dör flest under varma sommarmånader eller under den kalla vintern, helt enkelt eftersom de som är gamla, sjuka och sköra är känsliga för extrem värme och kyla, förklarar Stefan. Men nu har något hänt. Det dör fler, och de som dör är yngre.

Det som utgör gränsen mellan ”före” och ”efter” är pandemin. Eller rättare sagt pandemins slut. Stefan berättar om vad han tycker sig ha noterat:

– Under alla år har de allra flesta begravningar, tack och lov, varit relativt okomplicerade. Det har handlat om gamla och ofta sjuka som har avlidit, de flesta har varit över 80 år. Då är döden ingen katastrof, även om det är sorgligt. Sedan har det såklart funnits de som blivit sjuka, råkat ut för olyckor eller som själva valt att avsluta. Men de har varit få, sett till det stora hela. Men nu…

Stefan tystnar, och tycks leta efter rätt ord.

– Nu är det annorlunda. Fler dör, det är inga toppar utan liksom ett ständigt högtryck. Och de som dör är yngre, inte ”åttio-plussare”, utan även många i femtio- eller sextio-årsåldern, eller ännu yngre, som varit helt friska. Eller i alla fall utan kända sjukdomar.

Nu är det lika vanligt att en person i medelåldern dör knall och fall, som att någon dör av ålderdom. I alla fall på den ort där Stefan är verksam, och han berättar att flera kollegor har liknande erfarenheter.

När jag ber om exempel, berättar Stefan om några dödsfall från de senaste veckorna: Två personer som gick och lade sig på kvällen men aldrig vaknade. En person som satt död i soffan när sambon kom hem från jobbet. En person som föll ihop i på arbetsplatsen – och avled. Alla yrkesverksamma och i medelåldern.

Sedan berättar han om en allt vanligare dödsorsak: extremt progressiv cancer. Enligt Stefan är det nu inte ovanligt att det går en eller ett par månader, ibland ännu kortare tid, från första läkarkontakt till det att personen avlider. Sjukvården hinner inte ens sätta in någon behandling, eftersom tumörerna växer så snabbt. Cancer har visserligen varit en av de vanligare dödsorsakerna under många år, men det är just hastigheten som förvånar honom nu.

Stefan poängterar att även om sorgen inte är hans, så ser han hur de anhöriga drabbas av så plötsliga dödsfall som ingen i familjen har anat.

– Jag menar… Ingen går väl och förväntar sig att någon ska dö, men man är ändå mer mentalt förberedd på att någon som är 85 eller 90 går bort än att någon som är 45 gör det. Och att en annars frisk 50-åring går till vårdcentralen för att be om hostmedicin för det man tror är en besvärlig förkylning, och några veckor senare sitter familjen här och väljer kista eftersom ”förkylningen” var galopperande cancer… Det hände i praktiken inte för ett par år sedan, men idag är det inte ovanligt.

Det ökade antalet avlidna får också konsekvenser för landets församlingar, som ansvarar för gravplatser för alla som avlider och begravningsgudstjänster när anhöriga önskar en svenskkyrklig begravning. Antalet begravningstider är anpassade efter det behov som har funnits tidigare. Trots att alltfler anhöriga väljer icke-kyrkliga begravningar, eller att begrava i enlighet med andra religioners praxis, räcker begravningstiderna i församlingarna ofta inte till.

– Senast idag fick jag ringa upp en församling och be att de ordnade en extra begravningstid, eftersom de fyra begravningstider som finns varje vecka redan är uppbokade till efter påsk. Och begravningen måste ske inom en månad efter dödsfallet, så säger lagen.

Vad denna plötsliga överdödlighet, som syns i samtliga västländers statistik, beror på, vill inte Stefan spekulera i.

– Nej. Jag har inga svar på den frågan. Men något har hänt, det har det. Jag har ju mina funderingar såklart. Och jag undrar om det snart normaliseras, eller om det ska fortsätta så här.