Efter fem månaders krig växer desperationen på den arabiska sidan efter att inleda förhandlingar om en vapenvila som kan rädda kvarlevorna av Hamas och förhindra att organisationen utplånas. Lockmedlet är frigivningen av gisslan. Hamas är visserligen förklarad som en terroristorganisation i västvärlden och organisationen startade kriget genom att mörda 1 200 civila och militära israeler och ta hundratals gisslan, men det påverkar inte världens önskan att bevara Hamas åt eftervärlden – den har trots allt som uttalat mål att förinta staten Israel och dess judiska befolkning. Det syftet väger uppenbarligen tungt i västerländska huvudstäder. Israel har hittills, i sina försök att befria gisslan, offrat fler soldater än antalet kvarvarande gisslan. Det uppskattas inte i västerländska huvudstäder.

Medan Israel snabbt närmar sig den sista av terroristerna och deras överlevande gisslan i Gazaremsan, har de palestinsk-arabiska terroristerna lanserat en fredsplan för vilken de har värvat fredsmäklaren Vladimir Putin som sin politiska sponsor. Den sittande ”regeringen” för den palestinska myndigheten, även känd som PLO och Fatah, känner sig kallad att avgå och inviterar Hamas att bilda en ”koalitionsregering” – en ”nationell regering för Västbanken och Gaza”.

Det är inte första gången dessa terrorister har kommit överens om en ”koalitionsregering”. Redan för tio år sedan hade de sina planer klara, men de kom aldrig överens om vem som skulle ha hand om finanserna som strömmade in både från öst och väst, och vem som skulle kontrollera de vapenarsenaler som byggdes upp i Gazaremsan. De delade därför på uppgifterna, men det gemensamma målet att förgöra Israel och judarna förblev den politiska grunden som idag förenar dem i kampen mot Israel.

Det är i det här läget som Vladimir Putin har sett sin möjlighet att framstå som den som kan skapa fred i världen och bjuder in sina gamla vänner från Gaza och Rām Allāh till en fredskonferens i Moskva. Initiativet, som tillkännagavs vid säkerhetskonferensen i München nyligen, har fått ett blandat mottagande i västerländska huvudstäder. Araberna och Putin har helt enkelt tagit européerna på sängen och skapat ett politiskt dilemma för européerna som de själva bär skulden till med sin oklara inställning till Israels försvarskamp mot Hamas. Till och med EU har förklarat Hamas som en terroristorganisation. Nu riskerar de med sina tanklösa agerande att behöva välja mellan att antingen stödja Putins fredsinitiativ eller Israels försvarskamp. I sammanhanget är det slående hur försiktiga norska medier har varit med att rapportera om nyheten.

De norska myndigheterna har inte kommenterat denna utveckling. För utrikesministern uppstår det största problemet när han till våren ska organisera nästa möte i givarlandsgruppen för den palestinska myndigheten som han är ordförande i. Då riskerar han att sitta öga mot öga med Hamas, som premiärministern, efter mycket påtryckningar och tvekan, slutligen tvingades erkänna är en terroristorganisation. Men nu är det dags för Norge att samla in pengar till Hamas, om Putin då har lyckats sätta ihop en fredsregering.

Det finns ingen anledning att avundas utrikesministerns position i det politiska hörn han nu befinner sig i. Han har själv målat in sig i det med sina oförståndiga krav på att Israel måste stoppa försvarskriget och acceptera förhandlingar med Hamas, som fortfarande skjuter raketer mot civila i Israel. Och vad händer med Putins eftermäle om han skulle lyckas skapa någon form av vapenvila med överlämnandet av gisslan i Mellanöstern– något han inte är helt utan makt och inflytande att klara av – är det då han som kommer att tilldelas fredspriset nästa år?

Vi har nyligen sett resultatet av Stortingets utredning av alla de fall av jäv som de senaste regeringarnas ledamöter har gjort sig skyldiga till. Bland kommentarerna från politikerna hörde vi att det gällde att återställa folks förtroende för demokratin. Men det var inte demokratin som folk tappade tron ​​på. De tappade förtroendet för de politiker som missbrukar demokratin för egen vinning. Det förtroendet återställs inte genom att väcka intern kritik i Stortinget. Det finns också flera orsaker till att man tappar förtroendet för politikerna. Den oklara, vacklande och dubbelmoraliska inställningen till den judiska staten är en av dem.

Folket förväntar sig att myndigheterna, som konsumerar nära två tredjedelar av landets bruttonationalprodukt, levererar kvalitet för pengarna. Vi kan inte säga att utrikesförvaltningen gör det. Nyligen inledde Internationella domstolen i Haag, ICJ, på uppdrag av FN:s generalförsamling, det andra samrådsmålet mot Israel, där domstolen ska utfärda ett juridiskt icke-bindande uttalande om vad den anser om Israels närvaro i ”ockuperade palestinska territorier” och vilka israeliska krigsförbrytelser som kan ha inträffat där. Det handlar inte om ett rättsfall där ledamöterna fungerar som advokater, utan om ett rättsfall där de kommer att agera som företrädare för de myndigheter som har utsett dem. En liknande utfrågning ägde rum 2004 angående frågan om säkerhetsbarriären Israel upprättat för att begränsa terrorattacker mot sin civilbefolkning. Hur det slutade vet vi ju.

I denna utfrågning har den norska regeringen valt att lämna ett bidrag som lästes upp för ICJ den 23 februari av en expeditionschef och en ambassadör från UD. Det här inlägget avslöjar på ett pinsamt sätt vad som under många decennier har legat till grund för de norska myndigheternas ovänliga inställning till den judiska staten. Utrikesdepartementet menar i detta dokument att Israel som enda land måste vara juridiskt bundet av det förslag om uppdelning av landet som FN:s generalförsamling antog med knapp majoritet den 29 november 1947, men som hela arabvärlden, inklusive de palestinska arabiska representanterna, helt avvisade. Detta är vad de tror är internationell lag.

Utrikesdepartementet har inte förstått att den judiska nationalförsamlingen i Tel Aviv den 14 maj 1948 utfärdade en suveränitetsförklaring som omfattade hela Eretz Israel och som utgjorde hela mandatområdet väster om Jordanfloden. Detta skedde i enlighet med gällande internationell lag innan arabstaterna attackerade och invaderade landet och ockuperade Judéen, Samarien, östra Jerusalem och Gazaremsan. Arabstaterna är de enda som i modern tid har ockuperat dessa områden i strid med internationell rätt. Vad Israel gjorde 1967 var att befria dessa områden från illegal ockupation. Det är rent ut sagt pinsamt att se att inte ens UD förstår detta. Detta missförstånd är idag en inte obetydlig del av orsaken till antisemitismens spridning i Norge, och att det judiska folket fortfarande måste kämpa för sin existens.