Det finns två rättsordningar. En framgår av grundlagen, som bland annat slår fast statens våldsmonopol, det vill säga att ingen medborgare får ta lagen i egna händer.

Den andra rättsordningen är den som dagligen sätter gränser för vad medborgare kan säga och göra utan rädsla. I det fallet finns det inga domstolar, inga stadgar, inga officiella dokument som medborgarna kan följa. Gränserna för vad de uttrycker sätts istället av självutnämnda brottsbekämpare som delar ut sina straff utan någon annan motivering än att de inte gillar dina åsikter eller andra, i övrigt lagliga, handlingar.

Det är lätt att verifiera denna juridiska teori. Försök säga vad du tycker om islam, och se vad som händer.

Det kommer inte att bli särskilt festligt eftersom, som Ayaan Hirsi Ali har noterat, upprätthållandet av islamisk lag vilar i händerna på varje muslim. Om du har varit oförskämd mot profeten, är varje muslim bemyndigad att döda dig.

Enligt grundlagen är det förvisso olagligt, men i slutändan blir det en maktfråga. Har den rättsstat som vi hörde talas om som barn viljan att upprätthålla våra rättigheter, eller är den så slapp och förrädisk att den överlåter den faktiska brottsbekämpningen till imamerna och deras hantlangare?

Om du vill rädda ditt skinn, gör du bäst i att anpassa dig till den informella men reella rättsordning som utgår från moskéerna, för dess hantlangare är mer beslutsamma än rättsstatens. Skandinaverna verkar acceptera detta, och röstar därför i val efter val på politiker som sprider barnkammarsagor om islam som alla tiders religion, som vi inte kan få nog av.

Det kan inte politikerna och deras journalister heller. Tills den dag ormen de har ammat vid sin barm biter dem.
Men under tiden har de haft det festligt.