Den 18 januari 2024 höll ordföranden för Natos militärkommitté, den holländske amiralen Rob Bauer, en presskonferens tillsammans med de andra två högst uppsatta officerarna i alliansen, där han informerade publiken om resultatet av deras diskussioner om kriget i Ukraina och utsikterna för Nato-ländernas säkerhet. Amiralens ton var inte särskilt munter. Snarare präglades hans rapport av den förkärlek för panik och rädsla som har präglat de flesta officiella Nato-uttalanden sedan det hösten 2022 stod klart att Ukraina inte skulle vinna kriget, eller åtminstone inte snabbt.

Nu kan man med rätta undra över att militära befäl, som i decennier och utan klagomål har sett på medan politikerna har reducerat alliansens försvarsberedskap till löjlig gräns, plötsligt börjar rabbla över påstådda hot och att vi, d.v.s. medborgarna i Nato-länderna, måste inse att kriget kan stå för dörren. Dessa chefer kunde ha avgått i protest mot politikernas nedskärningar. Det gjorde de inte. De är därför gemensamt ansvariga för den usla beredskapen och har ingen som helst möjlighet att klaga på den.

Det verkar de inte heller göra, om man ska ta amiral Bauer som exempel. Han undvek noga att gå in på varför och hur Nato har blivit oförmöget att försvara sig. Han pratade i stort sett inte om övergripande politiska och strategiska frågor på den nivå man kan förvänta sig av en ansvarig befälhavare i ett möte av den karaktären.

Istället använde han, särskilt i sina svar på frågor, ett infantilt, klumpigt och oprecist språk, som inte hör hemma på en Nato-presskonferens och absolut inte i munnen på en ansvarig officer, men som vi tyvärr har blivit allt för vana att höra från politiker och Nato-officerare sedan Ukrainakriget började. Det är samma sorts barnspråk som vi också hör i klimatdebatten, och det är förstås ingen slump.

Bauer sa att om panikslagna människor började hamstra radioapparater, ficklampor och vatten på flaska för att överleva de första 36 timmarna av ett krig mellan Ryssland och Nato, skulle det vara ”great”. Ordet ”great” var typiskt för Bauers ansträngda och pojkaktiga ton. Det är inte ett ord som hör hemma i en allvarlig lägesrapport. Det är en politikers ord – Donald Trump använder det som bekant ofta – och det är ett ord en pappa kan använda mot sina barn eller barn mot varandra på en lekplats. Det är inte, i den mening Bauer menade, ett ord för vuxna män som talar i ett seriöst sammanhang.

I samma tonfall menade Bauer att ett krig mellan Ryssland och Nato skulle urarta till ”a whole of society event”, vilket är ett klumpigt och obegåvat sätt att säga att ett sådant krig skulle vara totalt, om nu det skulle överraska någon. På det hela taget utmärkte sig Bauers rapport genom att inte bara bestå av klichéer och babysnack, utan också av de mest uppenbara sanningarna.

En ytterligare lägstanivå nådde Bauer när han förutspådde att befolkningen i Nato-länderna måste förstå att de kommande 20 åren kanske inte kommer att erbjuda totalt krig, men att situationen inte heller kommer att vara ”hunky dory”.

Återigen, detta är inte en fras som någon vuxen skulle använda i ett sammanhang som denna presskonferens. Att en utåt vuxen man kan förmå sig att använda ett så barnsligt uttryck i ett så allvarligt sammanhang är mycket skrämmande. Nästan lika skrämmande är det att uttryck som ”great” och ”hunky dory” motbevisar att Bauer tog situationen på allvar, för om han hade gjort det skulle han ha talat i en helt annan, mogen och övervägd ton.

Vi står inför påfallande motsägelser. Bauer, och andra som låtsas tro att Ryssland är ett direkt hot mot Nato, är i stort samma officerare som utan protest accepterat att politikerna har reducerat Natos beredskap till en nivå där alliansens styrkor inte är kapabla att strida. Vidare anser Bauer att det är lämpligt att varna för ett eventuellt krig på ett så löjligt sätt och med ett så ynkligt och fördärvligt språk att det är svårt att tro att han tar hotet på allvar. Eller gör han bara narr av sig själv och alla panikmakare? Det verkar osannolikt.

De två andra Nato-ledarna vid mötet uppträdde betydligt mer moget och ansvarsfullt än den ynklige Bauer. De hade inte heller särskilt mycket konkret att säga om politik och strategi i Natos eventuella konflikt med Ryssland, utöver allmänna uttalanden om att Ryssland snabbt kunde tillverka nya vapen, samtidigt som det skulle ta Nato lång tid att hinna ikapp med vad man hade försummat.

Några veckor efter Bauers presskonferens tog den årliga internationella säkerhetskonferensen fart i München. Även här måste en utomstående betraktare få uppfattningen att här talade och agerade människor, som liksom Bauer befann sig i en egen värld, där att prata lätt och provocerande om krig var ett slags sällskapsspel för eliten, vilket de själva skulle skonas för konsekvenserna av.

Bland deltagarna var den republikanske amerikanske senatorn från Ohio, J.D. Vance. Tillfrågad under konferensen om sina intryck trodde Vance att de deltagande medlemmarna i Nato-ländernas politiska eliter hade skapat en värld där endast deras önskemål och önsketänkande spelade roll, och alla andra hänsyn fick ge vika. Känns han som att han befinner sig i fientligt territorium, frågade intervjuaren Rod Dreher.

”Jag känner mig definitivt som i fiendens territorium. Det råder bred enighet om att väst måste skicka så många resurser och vapen till Ukraina som möjligt.”

Men Vance själv är den ende som ropar i vildmarken:

”Vad är strategin? Hur ser slutspelet ut? Hur tar man sig ur den här konflikten utan att fullständigt förstöra Ukraina? Och tyvärr tror jag att konferensdeltagarna till stor del är så upptagna av sin anti-Putin-attityd att de inte kan tänka klart om strategin och om konflikten.” Han tillägger: ”Det är bra att inte gilla Putin. Jag gillar inte Putin. Men det i sig utgör inte en stor politisk vision.”

Vance är en stor politisk realist. Han är mer intresserad av hur många granater Tyskland kan producera än av hur många miljarder av europeiska skattepengar som Tyskland skickar till Ukraina. Det liknar elementärt sunt förnuft.

Men Münchendeltagarna, den transatlantiska eliten, lever i samma typ av bubbla som, i mindre skala, Rob Bauer. De tror att deras ord och oprecisa önsketänkande skapar verkligheten, och de tror att stora politiska ödesfrågor kan avgöras på känslor och plattityder, som bara imponerar på dem själva och inte alls kan skrämma en Vladimir Putin.

Längre ner i intervjun får Vance frågan om elitens stora idol, ”den regelbaserade internationella ordningen”. Kritiker kommer att säga att reglerna alltid är i enlighet med vad eliten i Washington och Bryssel önskar. Vance ger frågeställaren (den Budapest-baserade amerikanske författaren Rod Dreher) rätt:

”Det finns en fullständig brist på självmedvetenhet bland den västerländska eliten. Dess ansträngningar att göra vad den vid varje given tidpunkt anser vara den enda moraliskt acceptabla och moraliskt rätta positionen är en kränkning av allas sunda förnuft.”

Vances poäng om Münchenkonferensen, och min om Bauer, är att politikerna och de människor som politikerna har gett militärt och annat ansvar tar alldeles för lätt på allvarliga saker. Krig är en allvarlig sak, något som elitens egna förfäder visste. Idag strösslar personer som Bauer och Münchendeltagarna plattityder runt sig, utan att tänka på att det de talar om kan få allvarliga konsekvenser för vanliga medborgare. För dem har krig sin egen, olidliga lätthet.