Norge [och Sverige; reds. anm.] har blivit helt besatt av en miljöpolitik och gröna ideal som tidigare bara omfattade en liten sekt knäppa hippies, men som nu ligger till grund för absolut all samhällsutveckling. Bakom detta ligger en fascinerande blandning av massuggestion, gruppsykologi, moralism och kvasi-religiös längtan, som jag dokumenterar i boken Klima Antiklimaks. Målet för denna revolutionära rörelse är moraliskt högtravande: Att undvika klimatkatastrofen och rädda planeten och mänskligheten, och för att uppnå det måste en helt ny typ av samhälle skapas, med en helt ny energiförsörjning och en helt ny typ av ekonomi.

Inget av detta har testats tidigare, varken i liten eller stor skala, men den här kollektiva massrörelsen säger sig ha så gedigen dokumentation, vetenskap och empiriska bevis bakom sig att allt är klappat och klart, och det är omoraliskt att tvivla. Ändå är det mesta baserat på antaganden om framtiden, och konstigt nog vill de inte delta i debatter med kritiker, även om de säger sig ha bombsäkra argument. Väldigt konstigt. Vad är de så rädda för?

Vår oberoende faktakontroll om älskad och hatad kärnkraft

Den gröna samhällsrevolutionen ger också resultat som ingen har kunnat förutse: Det konstigaste är inte att vattenkraftslandet Norge (som är det renaste, mest elektrifierade och mest natursköna i världen) kommer att bli det mest elektrifierade genom att etablera vindkraftsindustrin på varje naturskön plats. Nej, det som är mest corny är att Norge, som är fullt av miljöorganisationer och motståndare till kärnkraft, plötsligt har fått en stor och högljudd lobby för kärnkraft – av alla ting. Och det direkt efter att regeringen beslutat att de två norska försöksreaktorerna ska stoppas, demonteras, tas bort och glömmas bort.

Detta är värt en genomgång, eftersom internet är fullt av människor med simpla påståenden, skrönor och agendor om kärnkraft. Dessutom är kärnkraften omgiven av många myter och stor okunskap. Det blir inte bättre av att kommersiella lobbyister vill ha scenen för sig själva och skörda de subventioner som vindkraftsindustrin har fått – eftersom politikerna är så vetenskapligt inkompetenta att de knappt kan skruva i en glödlampa, och knappast någon vet skillnad mellan neutroner, protoner och elektroner, och långt mindre vet de vad en isotop är. Så var står kärnkraften idag, och vad kommer att hända i framtiden?

Fissionsenergi

I 70 år har kärnkraften varit utsatt för press, kritik och skrämmande varningar från miljökretsar, och det inte utan anledning: Radioaktivitet, uran, plutonium och kärnavfall är livsfarliga och de första kärnreaktorerna var ganska primitiva saker. Men alla samhällen behöver stabil, konstant energi, och förståelsen, säkerhetsföreskrifterna och kontrollerna är nu högre än för flyget, så kärnkraften har utvecklats till en otroligt säker och stadig energikälla, som inte minst Frankrike har satsat hårt på.

Alla kärnkraftverk idag är stora klyvningskraftverk, som fungerar genom att klyva uranatomer i en reaktor genom en kontrollerad kedjereaktion. Detta frigör stora mängder energi som i sin tur används för att koka vatten, vilket skapar ånga som i sin tur driver en ångturbin som i sin tur är kopplad till en generator som skapar el – precis som värmen från kol- och gaskraftverk gör. Processen skapar också radioaktiv strålning, som dämpas med vatten, vilket är ett av de bästa och billigaste sätten att stoppa strålning.

Kärnavfallet från processen får inte komma på avvägar och måste lagras för evig tid eftersom det kan döda människor på ack så många sätt. Det finns spännande forskningsprojekt som vill använda kärnavfallet för energiproduktion, men det är inte verklighet ännu.

Kärnkraftverk kan inte explodera som en atombomb, men de kan skapa ångexplosioner och nukleära bränder som i Tjernobyl. Det största problemet med kärnkraftverk är att de är extremt dyra och tidskrävande att bygga på grund av säkerhetskraven. Dessutom måste de stoppas regelbundet för underhåll och refueling, men det är rutin. Därför byggs allt fler reaktorer.

SMR-energi

Small Modular Reactors är ett nytt energi-buzzword i sociala medier, och används så ofta som möjligt av Norges fräscha kärnkraftslobby. Idén är genialisk: Istället för att förstöra naturen med enorma sol- och vindkraftsytor, är det bara att beställa en liten kärnreaktor där den behövs för att göra jobbet. Hurra! SMR:er är designade för att vara både permanenta och portabla och kan anslutas till elnätet där stora strömförbrukare finns, och man undviker därmed både dyra överföringskablar och effektförluster. Lysande. Det finns bara ett litet problem:

SMR finns inte. Dessa små modulära reaktorer är för närvarande bara på forskningsstadiet, något lobbyister alltid använder som argument för att de kan köpas och sättas i drift imorgon. Idén i sig är såklart lysande, och allt tyder på att det kommer att fungera, men det garanterar tyvärr inte att det kommer att fungera som en kommersiell lösning. Det finns också en hel del tekniska och juridiska utmaningar som måste lösas innan detta blir verklighet – och det gäller inte minst säkerhet och ekonomi:

Lyckligtvis är kärnkraften föremål för höga krav och en extrem säkerhetsregim, vilket kräver både dyra material, höga marginaler och solid redundans. Allt detta gör kärnkraften dyr att bygga, testa, driva och underhålla, och då har stordrift klara ekonomiska fördelar. Teoretiskt går det bra att bygga SMR, men om det blir ekonomiskt hållbart och om det får användas som man nu tänker sig, finns det inga garantier för. Hittills har flera aktörer gett upp utvecklingsarbetet och därför är SMR ingen lösning idag.

Torium-energi

Torium-energi är också ett nytt energi-buzzword i sociala medier, och är också en enkel energilösning som lätt kan introduceras imorgon – speciellt eftersom Norge har stora mängder torium. Enligt urbana myter är allt man behöver göra att bryta torium, rena det, lägga det i en saltfusionsreaktor så att det faller sönder, och vips, så har man oändligt med energi. Inget kunde vara mer fel.

Torium som energikälla är gamla nyheter, och det fungerar både i teorin och i praktiken. Det är många länder som lägger stora resurser på forskning kring detta, inte minst Kina och Indien. Så efter 70 år av forskning, varför finns det inga kommersiella toriumreaktorer? Jo, för att man har exakt samma problem som med fusionskraft: ju mer du forskar om det, desto mer komplicerat visar det sig vara, eftersom en Liquid Fuel Thorium Reactor (LIFTR) skiljer sig mycket från en normal kärnreaktor.

Två kemiska vätskor strömmar genom en LIFTR: Den ena är en avskärmande och kylande blandning av litium-beryllium-torum-fluorid löst i flytande salt vid cirka 600 grader. Den andra är en instabil bränsleblandning bestående av litium-beryllium-uran-fluorid som passerar genom kärnan och skapar värmen. Uranet i bränsleblandningen avger neutroner, som omvandlar torium 232 till 233 i avskärmningsblandningen, som sedan förs till en kemisk fabrik som gör allt väldigt, väldigt komplicerat.

Denna kemiska anläggning hanterar ett radioaktivt och hyperkorrosivt material vid 600 grader som inte får tappa temperatur och kristallisera. Thorium 233 är instabilt och omvandlas till protactinium 233 på 22 minuter. Anläggningen måste sedan separera ut protactinium med hjälp av en avancerad process som inkluderar fluorgas, och på 27 dagar sönderfaller protactinium 233 till uranium 233, och det är detta som används som bränsle i kärnan för att skapa neutroner som omvandlar torium från 232-isotopen till 233. Och om detta gör dig vimmelkantig, är det fortfarande grovt förenklat.

Om denna kemiska anläggning fungerar optimalt kan en saltsmältningsreaktor i teorin fungera för evigt, och anläggningen är både möjlig och beprövad – men i praktiken har det visat sig oerhört svårt att åstadkomma processen på ett säkert, stabilt och lönsamt sätt. Det hjälper inte heller att reaktorn avger livsfarlig neutronstrålning och att det finns risk att hela anläggningen förstörs om temperaturen sjunker och saltet stelnar i rören eller i reaktorn. Därför är toriumkraft ingen lösning idag.

Fusionsenergi

Fusionsenergi är energiproduktionens heliga graal: In går väte, och ut kommer helium och enorma mängder energi – därför spenderas otaliga miljarder på att forska om fusionskraft. Forskare började samarbeta internationellt redan 1978 och över 100 experimentella reaktorer har byggts sedan upptäckten av fusion på 1930-talet, då fysiker äntligen förstod hur solen och stjärnorna fungerar. Det finns bara ett problem: Jorden är inte som solen.

När vår gula dvärgstjärna omvandlar väte till helium är det inte väte som du känner det: Solens enorma gravitation pressar samman vätet med ett tryck på 350 miljarder atmosfärer tills det är 20 gånger tätare än järn och väger 16 kilo per liter. Men försök inte lägga den på köksvågen, för den håller en temperatur på 15 miljoner grader och avger enorma mängder gammastrålning.

Atomkärnor stöter bort varandra, så för att få dem att smälta samman måste det finnas så mycket värme och tryck att det övervinner avstötningen. Detta sker nästan ”rutinmässigt” här på jorden genom vätebomber, alltså fusionsbomber, men det blir ett lite för våldsamt sätt att hålla lamporna tända. En fusionsreaktor försöker göra den processen kontrollerad och stabil.

Det går inte att hålla ett tryck som i solen och då återstår bara ett alternativ: att höja temperaturen. I Frankrike byggs nu världens största forskningsfusionsreaktor med förkortningen ITER och här ska väteisotoper skickas in i en munkformad vakuumkammare, där ett extremt magnetfält skapar en plasma som värms upp till 150 miljoner grader så att atomer smälter samman. Det fungerar, men bara under en extremt kort tid – och energin man skickar in är betydligt högre än vad man får ut, så skämtet kring fusionskraft består: ”Fusionskraft har legat tio år fram i 70 år”, och det här är ingen lösning idag.

Kärnkraften i Norge bygger på ett falskt antagande

Efterfrågan på kärnkraft i Norge bygger på ett falskt antagande från klimat- och vindkraftsindustrin, som alla har överlappande intressen: Att skapa energibrist för att höja energipriserna. Omkvädet från dessa affärsintressen upprepas lydigt av både politiker och deras media: ”Norge behöver massor av ny energi, och det snabbt!” Men det gör vi inte. Det är ett falsarium. Det är bara ”sant” om man fortsätter det meningslösa slöseriet med norsk vattenkraft till EU, grön omställning och grön fantasi-industri som kommer att sluka i sig el och subventioner, utan att ge något tillbaka till samhället.

Detta vansinniga slöseri med elektricitet står i skarp kontrast till att politikerna nu kräver att medborgare och företag ”sparar el”: Alla måste debiteras enorma kostnader för att på så sätt spara på varje liten kilowattimme, så att politikerna och deras ledande tjänstemän inom energiindustrin kan slösa ännu mer på EU och ”energiintensiv industri” som kan ge 100 jobb. Eller kanske inte. Detta är djupt orättvist och destruktivt.

Om el är en vanlig vara kan politiker inte beordra dig att spara på den

Eftersom politikerna själva har gjort el till en gemensam vara som kan trejdas och handlas fritt (och inte en skyddad, samhällskritisk resurs som den borde vara), så borde detta inte vara lagligt eller möjligt: ​​Så länge man betalar marknadspriset för elen är det faktiskt upp till dig att bo i ett oisolerat tält uppvärmt med tjugo tusen kilowatt dygnet runt. När allt kommer omkring är det dina pengar, och du köper en fri vara. Därför kan ingen, logiskt sett, beordra dig att spara energi. Right?

Wrong. Det är just det som händer, för klimatpolitiken har gjort Norge till ett Absurdistan styrt av klimathysteriska tossingar med klimatvirus där hjärnorna ska vara. Någon borde faktiskt pröva detta i domstol, för att först göra el till en frihandelsvara och sedan neka befolkningen att använda varan fritt, bryter mot all logik och rättskänsla. Crowdfunding någon? Finns det några advokater där ute som fortfarande bryr sig om rättvisa och samhälle?

Norge behöver inte kärnkraft, men det gör EU

Norges nyfödda kärnkraftslobby förgriper sig på alla dessa falska antaganden och erbjuder därför en lösning på ett problem som inte existerar. De möter också starkt motstånd av ”förnybar”-maffian eftersom kärnkraft fungerar som en planerbar energikälla i motsats till vindkraft, och är ett både logiskt, beprövat och effektivt alternativ om Norge verkligen behövde stora mängder ny kraft. Själv har jag inget emot kärnkraft. Det är effektivt, säkert, billigt, stabilt och en välsignelse, och jag skulle ha noll problem med att bo bredvid ett modernt kärnkraftverk, det är inte där problemet ligger:

Problemet ligger i att vattenkraft-landet Norge inte har några uranresurser, och inte behöver varken kärnkraft eller kärnavfall. Vi behöver däremot bättre politiker, med en nationell energipolitik istället för hysterisk klimatpolitik. Att eskalera energiförsörjningen genom kärnkraft kommer bara att innebära ännu mer offentligt energislöseri, och ännu fler onödiga kostnader för elkunderna – eftersom det är de som får betala för kalaset i slutändan. Och det medan ”energiintensiv industri” får PPA-avtal med el för 30 öre per kilowatt. Detta är rent bedrägeri.

Det spelar ingen roll om man bygger onödiga vindkraftverk eller onödig kärnkraft: Om EU behöver mer el kan de bygga det själva med sina egna pengar. Och om ”energiintensiv industri” behöver mer el, så låt dem bygga kraftverken själva som de var tvungna att göra förr i tiden.

Nu har du åtminstone verkliga fakta, och inte bara myter.