De danska myndigheterna, inklusive Beredskabsstyrelsen, Center for Cybersikkerhed, Fødevarestyrelsen och Sundhedsstyrelsen arbetar tydligen för att höja danskarnas hemberedskap vid krig, kris eller akut nationell nödsituation. Officiellt har regeringen upprepade gånger avvisat behovet. De hade det under kontroll, lät de oss förstå. Men bakom kulisserna har man så smått börjat förhålla sig till det faktum att Danmarks gränser är porösa, för att inte säga oskyddade, och att landet är lätt att slå eller förlama.

Politiker och myndigheter ligger kroniskt efter. I åratal har fler och fler danskar privat förberett sig för oroliga kristider, och fenomenet har naturligtvis en amerikansk term.

Förut skrattade vi åt dem, skriver Kristeligt Dagblad (2/3) om de så kallade ”prepparna”; nu anses det vara klokt att förbereda sig för krig och kunna klara sig utan det tar vi annars för givet: vatten, mat, värme och el. Åtminstone för en vecka eller två. Efter det måste amerikanerna komma och rädda oss, tack så mycket.

Det var typiskt nog svenskarna som började. Redan i början av januari varnade försvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M) för att fienden finns, och att det svenska folket måste vara berett på politisk osäkerhet, brutna leveranskedjor, materialbrist , översvämningar, naturkatastrofer, invasion, ja, i teorin vad som helst.

”Dörren”, sade ministern, ”leder in i ett rum, där vi ställs inför frågan: Vem är du, om kriget kommer?”

Ja vem är du då? Vilka är vi som folk?

Frågor som dessa har ignorerats i decennier, särskilt av politiker och myndigheter i Sverige, Norge och Danmark. Preppers har blivit hånade, bespottade och förlöjligade. Den typen av existentiella var fiktiva, komiska, konservativa, för att inte säga rent galna. Som om någon ville oss illa. Som om vi hade fiender. Innebörden: Vi är snälla, ingen vill oss något ont.

Finland är en annan sak, det måste understrykas. Landets säkerhetspolitiska neutralitet har gjort att Finland tagit försvarsfrågan i egna händer och kan samla upp till 250 000 stridsberedda soldater inom några veckor och ännu fler inom några månader. Det är föredömligt i ett europeiskt sammanhang, och nu har de också blivit medlemmar i Nato.

Tillbaka till Danmark, där en växande grupp medborgare vidtar sina egna, privata försiktighetsåtgärder. De bygger privata lager, depåer och förråd, möjligen för att de inte litar på politikerna, möjligen för att de har ett större kontrollbehov än andra. De kanske inte säger det högt, ja, de kanske inte tycker det alls. Men deras beteende tyder på att efterkrigstiden närmar sig sitt slut.

Efterkrigstiden, smaka på ordet. Det är utmärkande för hur människor har tänkt och pratat om kriget i 80 år. Idag är nog fler benägna att se annorlunda på saken och kanske till och med erkänna att alla tider måste uppfattas som ett slags mellankrigstider. Ingen vet framtiden. Det är därför vi hellre lever mellan krig än efter krig.

Keld Molin, psykolog och beredskapsbefäl i reserven, är medveten om denna förändring av synen på framtiden. ”Kanske var efterkrigstiden en mittemellanperiod”, säger han till Kristeligt Dagblad och fortsätter: ”I det högteknologiska samhället är många saker väldigt abstrakta, och människor gillar konkreta saker. Krig är ett mycket abstrakt fenomen. Men konserver är konkreta.”

Hur abstrakt det än låter är krig faktiskt normen, medan fred är undantaget. Om vi ​​bara ser tillbaka lite på Danmarks historia kan krig helt enkelt inte vara ett främmande fenomen, inte ens för de ack så fredliga, pilsnerdrickande danskarna.

I den mån har vi fört krig, till exempel under Enevælden (1660-1849). Här innehade kungen vapenmonopolet under en period när det upprustades och militariserades i hög takt. I dag vi diskuterar en försvarsbudget av två procent av BNP. För 300 år sedan konfiskerade armén och flottan minst hälften av de offentliga medlen. Det vill säga i fredstid. Under krigstid närmade sig andelen 80 procent. Endast Sverige och några andra furstendömen kunde då konkurrera med Danmark ​​när det gällde organiserad våldsberedskap.

Allt detta kanske inte är bekant för dagens preppers. De tänker på konserver och rent vatten. De gör det klokt i och det borde vi andra också göra. Men vi kan inte undvika att tänka mer kollektivt på vårt försvar. Vilka är vi som folk?

Eller snarare: Är vi fortfarande ett folk?