Natten till påskafton small det igen. Dubbelt upp. Först i Värnamo klockan 01.30. Entrédörren till ett bostadshus sprängdes bort. Precis innan, vid 05.00-tiden, exploderade det mellan två hus i Åkersberga nära Stockholm, och detta var en betydligt kraftigare bomb. Byggnaderna skakade. Fönstren blåstes in av tryckvågen.

Det är andra gången på kort tid som det sprängs i Åkersberga. Första gången var den 19 mars. Polisen kan inte utreda en bomb innan nästa sprängs.

Det är en märklig likgiltighet från norsk media när man tänker på hur nära vi är. Är det för att de vänder sig bort och inte vill titta? De vet att den norska publiken skulle bli skakad om de förstod hur allvarligt det är, det som händer i Sverige. Är Norge nästa offer?

Vad skulle hindra Norge från att gå i Sveriges fotspår? Finns det en kvalitativ skillnad mellan samhällena? Svenskarna har tagit emot två miljoner invandrare på två decennier. Det är en skillnad. Men problemet är av samma karaktär: Samma kategori människor har invandrat hit, och kvaliteten på politikerna är densamma. De senare har bara olika sätt att snacka bullshit på.

Dagens Nyheter har ett chockerande reportage från Hässelby. Där sprängdes en bomb bestående av 15 kilo dynamit utanför en radhuslänga som raserades. Resultatet såg ut som en krigszon.

Enligt Totalförsvarets forskningsinstitut var det en av de största sprängladdningar som detonerat i svensk civil miljö de senaste åren.

Där bodde en pappa som har en son som är med i nätverket Foxtrot. Det räcker. De som placerar bomberna låter sig inte avskräckas av att de förstör livet för ett stort antal oskyldiga människor.

Det gör inte svenska staten heller. Ett halvår senare intervjuar DN tre av de boende vars liv krossades av bomben. Titeln säger allt:

Drabbade av sprängdåd: Du lämnas helt ensam av samhället

Man tror gärna att när man drabbas av ett våldsdåd som får marken under fötterna på en att försvinna, så får man hjälp av allmänheten.

– Det finns ingenting. Det är bara tomt.

Så säger Joakim, en av de tre intervjuade DN. Han har ett chefsjobb på ett företag och var i Los Angeles när bostaden sprängdes. Han bor tillsammans med sin 20-åriga dotter.

De andra två DN har intervjuat är Nettan och Pär. Nettan berättar att hon intervjuades i cirka 30 sekunder av en polis utanför huset. Då var de i chock. Vattnet forsade ur kranarna. Väggar hade tryckts in och skåp slitits av väggarna. Barnen i det utsatta huset skrek av skräck.

– Men jag verkar inte vara intressant eftersom jag bara är ett brottsoffer. Ursäkta svenskan, men inte en jävel frågar om jag och min dotter hade nånstans att ta vägen. Ingen!

Joakim hade en lika bisarr upplevelse. Han ringer försäkringsbolaget och förväntar sig att de ställer upp. Han är trots allt på andra sidan jorden och har en dotter i ett förstört hus. Men nej.

– Jag får till svar att eftersom det inte pågår någon brand så ska jag återkomma under kontorstid. Jag är inte ute efter att hänga ut mitt försäkringsbolag. De är inte sämre eller bättre än andra bolag. Men det är såhär det fungerar.

”Kontorstid”. Det låter som svart humor, som i en film. Sveriges offentliga svar på bombterrorn är en fortsättning på det galenskap som har släppts lös i Sverige. Invånarna lämnas åt sig själva.

Detta är ”folkhemmet”: Även det har sprängts i bitar, tillsammans med föreställningen om samhörighet och omsorg. Tillsammans med gemenskapen. Orden som politiker använder mer och mer.

Offren får allvarliga skador. Livet kommer aldrig att bli detsamma. Samtidigt ska man själv agera och reda ut många praktiska saker i samband med försäkringsuppgörelser och rekonstruktion.

Joakim säger att de behandlas som om de hade varit utsatta för en olycka, men det är ju ingen olycka. Det är ett brott. Skräck.

– Men enligt mitt synsätt så är det här inte en olycka. Det är ett kapitalt misslyckande när det gäller statens mest grundläggande skyldighet, att skydda oss medborgare. Vi hade inte kunnat göra någonting för att förhindra det här.

Han betonar att han inte är en lättkränkt person, men under ett informationsmöte med polisen en tid efter dådet så brast det för honom.

Polisen ville informera om hur långt de kommit i utredningen, som offren inte är inblandade i. De vill veta vilken typ av hjälp de kan få, efter sju månader i ”limbo”.

Svenska staten och den svenska allmänheten – läs: media och försäkringsbolag – kanske inte vill inse vad terrorbomberna betyder: 140 bomber bara under oktober förra året. Det finns ett direkt samband mellan befolkningsutbytet och organiserad brottslighet. Det får polisen inte säga. Media har gått över till att se till så att ingen säger det. Men de måste rapportera att det bombas. Det går inte att ignorera. Byggnaderna skakar. Vissa explosioner är så kraftiga att de hörs över stora delar av staden, även en storstad som Stockholm.

Politikerna vill helst inte engagera sig. Det är de som är ansvariga.

I ett normalt samhälle borde media och opposition tvinga regeringen att agera; att upprätta specialdomstolar, bygga särskilda fängelser, stifta nya lagar.

Något händer, men det går i snigelfart. I DN:s rapport från Hässelby berättas att man håller på att skapa ett register över vilka som har dynamit, men det är ännu inte på plats.

Ett register kan inte förhindra stölder.

Den senaste tiden har tidningar som Dagens Nyheter gjort reportage som visar omfattningen av skadorna, mänskliga och ekonomiska. Allmänheten vet mer. Men man orkar inte ställa de ultimata frågorna: Hur var det möjligt? Varför har det inte besvarats tidigare?

I intervjun DN haft med Luhay Mehagabe berättar han om en utveckling som går fortare än polisen hinner med:

Så var det i somras. Polisen fick information från socialtjänsten om att fyra ungdomar hade tagit pendeltåget till Stockholm city för att leverera ett vapen. Samma dag kom Luay Mohageb tillbaka från semestern och fallet landade på hans bord.

– Jag såg hur chat efter chat rullades upp och det knöt sig i magen. Det var killar födda 2006 och 2008 som skrev och jag såg vad det första uppdraget var: gå in i ett område och skjut valfri person som har Guccikeps eller en dyr jacka på sig, säger Luay Mohageb.

Vad är det då som gör ostraffade ungdomar med bra uppväxt mottagliga för det här? Varför stannar de ens kvar i blodiga gruppchattar?

Det finns lösningar på den svenska utvecklingen, men de är av ett slag som politikerna inte vill höra talas om och som media och frivilligorganisationer vill attackera: Ett våld som är större och hårdare än vad ungdomen utsätter andra för. I reglerad form kommer det att kunna stabilisera samhället, men i händerna på de korrupta kommer det bara att ersätta en form av förstörelse med en annan. De samhällen som dessa ungdomars föräldrar kommer från har upplevt detta in på kroppen.

Under tiden rullar utvecklingen på och fortsätter att krossa individer.

– Alla som du är beroende av i ett sånt här läge, försäkringsbolaget, kommunen, staten, polisen… ingenting har fungerat, säger Pär och bedömer att familjen genom att bråka och krångla har tredubblat försäkringsbolagets ersättning för lösöre jämfört med vad som erbjöds från början. Detsamma gäller för deras oändligt många utlägg.

Du måste kämpa för varje tugga medan du äter tabletter eftersom magen är orolig och du kan inte sova.

Artikeln skulle kunna kallas ”Adjö, solidaritet”, för det är vad de tre bomboffren upptäcker: Det finns ingen solidaritet i ”folkhemmet”. Allt var en fiktion. Civilsamhället får klara sig självt.

Förtjänade svenskarna ett sådant öde? Hur är det med norrmän och danskar? Och nu även islänningar..?

Sveriges erfarenheter kan fungera som varningar. Alternativa medier som Document har här en viktig uppgift att pressa de etablerade att ta itu med ”problemen”.

Den första ”svenska” bomben sprängdes i Drøbak, och snart startar ett kidnappningsmål i Trondheim där nätverket Foxtrot ska vara inblandat.

Vi är på god väg.