Danmark skakas av mordet på en 13-årig flicka. Det obegripliga och tragiska mordet färgas nu också av hur dansk media hanterar rapporteringen, när journalisterna överger sina kärnuppgifter i sina försök att skydda mördaren. Vi känner igen det från hur svensk mainstream media har arbetat i decennier. Men när många frågor lämnas obesvarade, leder det bara till ännu fler frågor…

Facebookvännen Jan Madsen skriver om pressens misslyckande i mordfallet från Hjallerup:

”Ett fruktansvärt brott har begåtts i den lilla orten Hjallerup i Vendsyssel. En 13-årig flicka har dödats. Hon har blivit strypt, slagen i huvudet med en tegelsten och sexuellt utnyttjad.

Mördaren är en 17-årig pojke. Han har erkänt mordet och har nu skickats till mentalundersökning.

Motivet är troligen svartsjuka eller hedersmord. Det verkar som att de två dejtade tills nyligen och hade dejtat i några månader.

Media berättar om brottet och visar bilder från ett Hjallerup i sorg, där flaggor vajar på halv stång, blommor läggs och medborgarna sänder kondoleanser till föräldrarna och kanske visar mer omsorg om varandra i dessa dagar. Ni är tillsammans i chock, och ni är tillsammans i sorg.

Det är så det är att leva i ett litet samhälle där de flesta vet vilka alla andra är. Även om man inte har varit personligen bekant med den mördade flickans familj så känner man någon som har gjort det. Man hör om den mördade flickan från andra i den lokala fotbollsklubben där hon spelade. Man vet hennes namn och vet var hon bodde.

Man vet också mördarens bakgrund, var han kommer ifrån, hur han var, för det är vad folk pratar om. Man vet vad han heter, och man bildar sig en uppfattning om hur det kom sig att en 13-årig tjej blev brutalt slagen till döds och sexuellt utnyttjad.

Men media berättar inte för oss som inte bor i Hjallerup vem som är mördaren. Vi får inte heller veta mycket om den mördade flickan.

Det är fel. För det berövar oss som nationell gemenskap möjligheten att kunna delta i sorgen på samma levande sätt som danskarna i Hjallerup, när vi inte får få inblick i vem, var, varför och hur.

För vi är också danskar. Och det är en dansk tjej från en stad i Danmark som har blivit mördad. Hon var en av våra – ett barn med en plats i den nationella värdegemenskapen.

Som danskar reagerar vi med starka känslor på mordet i Hjallerup. De flesta danskar har starka känslor för den nationella gemenskapen. Vi upplever att det finns ett band mellan danskar i Hjallerup och oss andra som bor någon annanstans i vårt land.

Om mordet hade skett i Finland, Sverige eller Ungern hade bara ett fåtal i Danmark känt behov av att komma närmare, söka förklaringar och insikter. Det hade trots allt inte varit en av våra egna som hade dödats. Då hade det varit en främling. Fortfarande hemskt, men det hade varit andras sorg och bestörtning – inte vår egen.

Pressen gör därför ett misstag när de uppfinner en hänsyn som påstås skona offer och gärningsman från offentlig publicitet.

Pressens uppgift är att på uppdrag av läsare, lyssnare och tittare söka svar på VVVH-frågorna som finns på sidan 1 i introduktionsboken för journalister: Vem, var, varför och hur. Det gäller alltid. Det gäller även i ett fall där en 17-årig invandrare har dödat en 13-årig dansk tjej och även åtalas för att ha våldtagit henne på vägen.

Den här konstgjorda hänsynen gör vårt samhälle fattigare och svagare. Vår empati lider när så mycket förblir osagt.

Och särskilt när man i det här fallet – som i så många andra fall av våldsbrott – vet att brottslingen är en invandrare (gärningsmannen har enligt nu tillgängliga uppgifter en somalisk pappa och en dansk mamma, red.) och inte är en naturlig del av vår nationella gemenskap.

Då dyker frågorna upp med extra kraft.

Är mördaren muslim (han heter Mohamed och är uppkallad efter den muslimske profeten, red.)?

Ja, man misstänker det med goda skäl, om inte pressen tar reda på det och berättar att han inte är det.

Var det ett kulturellt bestämt hedersmord?

Ja, det misstänker man också om man inte får misstanken skingrad för att pressen utreder det och berättar om det.

Är detta brott ytterligare ett exempel på muslimska invandrares dominansbeteende och dominansvåld mot den infödda befolkningen?

Det är en tanke som infinner sig, och som får näring av dåliga erfarenheter och brottsstatistik. Men pressen utreder det inte och berättar det inte.

Denna självpåtagna tystnad i pressen om mördarens etnicitet och bakgrund överlåter åt alla danskar att själva ta reda på det.

Det arbete som journalister är utbildade i att göra grundligt och sedan presentera sanningsenligt och tillförlitligt, skjuts över på vanliga människor som är bra på så mycket annat, men inte nödvändigtvis på att forska och kommunicera journalistiskt.

Den journalistiska beröringsskräcken, som man också kan se den självpåtagna tystnaden som, gör att rykten och halvsanningar kommer att fylla tomrummet. För behovet av att engagera sig finns där, och lusten att hitta svaren är stark.

Men halvsanningar som får egna liv skapar bara mer osäkerhet, ger grogrund för myter och förstärker misstroendet mot både media och myndigheter.

För det är helt naturligt att reagera på tystnaden genom att ställa sig frågor: Vad är det de inte vill berätta för oss, och varför får vi inte veta det? Vad försöker de dölja?”