Det är svårt att tro, men nästan femtio år efter att USA upphörde att segregera svarta och vita, och trettio år efter avskaffandet av apartheid i Sydafrika, introducerar engelska teatrar rassegregering och bjuder endast in publik som ”identifierar sig som svarta” till sina pjäser.

Noel Coward Theatre i London var först ut. De bjuder in – eller som man säger: ”bjuder in radikalt” – svarta, och de som identifierar sig som svarta, till pjäsen ”Slave Play” den 17 juli och 17 september, så att de kan bli ”fria från den vita blicken”. Jeremy O’Harris, som själv är svart och skrev pjäsen, försvarar beslutet till BBC: ”Jag är exalterad över det här. Vi måste komma ihåg att människor radikalt måste bjudas in i ett utrymme för att veta att de hör hemma där. På de flesta platser i väst har fattiga människor och svarta fått höra att de inte hör hemma på en teater.” Han syftar på Jim Crow, segregationslagarna som upphörde i USA:s sydstater 1965. O’Harris själv är född 1989 och har aldrig upplevt segregation.

I går kom beskedet att en annan teater, Seven Dials Playhouse i London, också planerar två ”Black Out Nights” i mars, då pjäsen ”BLUE” sätts upp.

”En del av att vara svart eller brun i en vit värld är att vi inte lever i samma värld. Vi är inte alla bjudna hela tiden. Att dela en uppsättning erfarenheter om världen är inte förolämpande. Det bara är.”

Så lyder en kommentar från June Carryl, som har en huvudroll i pjäsen. Kommentarerna från både Carryl och O’Harris är avslöjande. De visar att unga svarta inte alls är i linje med antirasismen från Martin Luther Kings dagar. Han drömde om en värld där hudfärgen inte spelade någon roll, medan dagens aktivister och akademiker, som Robin Di Angelo och Ibram X Kendi, betonar hudfärg och det som skiljer oss från varandra, istället för det som förenar oss. Medan vi som växte upp före den nya, woke antirasismen fick fotfäste fick vi höra att det var rasistiskt att prata om hudfärg överhuvudtaget. Vi fick lära oss att behandla alla lika. Kritisk rasteori, som den nya antirasismen bygger på, har smugit sig in i institutioner och kultur på ett nästan omärkligt sätt.

Ny form av rasism?

Teatrar som vill utesluta vita människor är bara en av många historier med rötter i kritisk rasteori. När aktivister klagar på att landsbygden är rasistisk för att den är ”för vit” är det lätt att bli både full i skratt och bestört. Sådana anklagelser är självklart påhittade och löjliga, men också ett angrepp på en kultur på ett sätt som vi inte skulle acceptera om det handlade om till exempel savannen i Kenya och svarta människor.

Akademiker som James Lindsay, som har skrivit om kritisk rasteori i boken Race Marxism: The Truth About Critical Race Theory and Praxis, skriver i boken att ”de flesta människor är inte medvetna om att kritisk rasteori också accepterar att rasism är permanent”. Så väst är, enligt denna teori, inte bara byggt på ett rasistiskt tänkesätt – även många år efter att det blev olagligt att diskriminera människor baserat på hudfärg, insisterar kritisk rasteori på att samhället fortfarande är rasistiskt, och alltid kommer att vara det.

Man kan fråga sig vad syftet då är – är det någon mening med att försöka bekämpa rasism överhuvudtaget? Riskerar vi att detta tänkesätt slår över till en ny form av rasism, där att klanka ner på vita människor och lyfta fram minoriteter på majoritetsbefolkningens bekostnad har blivit den nya populära sporten bland intelligentsian? Vi som använder sociala medier har säkert märkt att det, särskilt bland amerikanska aktivister, har blivit vanligare att klaga på vita människors rasism och samtidigt lyfta fram sin egen kultur, utseende (”black girl magic”) och attribut som överlägsna ”vit” kultur. Byt ut ordet ”svart” mot ”vit” och rasismen är uppenbar. Men av någon anledning är det okej när ”de förtryckta” står för rasismen.

Men det är mycket möjligt att det strider mot brittisk lag att neka vita människor tillträde till en pjäs. En parlamentsledamot från det konservativa partiet, som ville vara anonym, sa till Mail Online: ”Jag förstår att temat slår an hos vissa men ifrågasätter om detta är lagligt. I andra sammanhang skulle det vara olaglig och rasdiskriminering.”

Galet och splittrande

Premiärminister Rishi Sunak har också uttalat sig kritiskt. En talesman för Sunak uttalade att premiärministern är en ”stor anhängare av konst och kultur och anser att dessa bör vara inkluderande och öppna för alla, särskilt där dessa institutioner får offentligt stöd. Dessa rapporter är oroande och mer information behövs. Men det är klart att det skulle vara fel och splittrande att begränsa publiken på grundval av ras”.

Här har Sunak helt rätt, men han kunde ha gått längre i att fördöma teatrarna. Dessa två teatrar kommer i sig inte att ha en negativ effekt på sammanhållningen mellan olika folkgrupper i Storbritannien, men i ett samhälle som alltmer utmärks av mångfald är det – vare sig vi tycker om det eller inte – inte positivt att dela upp människor efter hudfärg.

För när vita människor inte längre är en majoritet, vilket är ett faktum i städer som London, Luton och Birmingham, kan vi inte längre tala om de med mörkare hy som en utsatt minoritet. Tvärtom är vita, brittiskfödda människor i dessa städer en minoritet, utan att de ställer krav på att bli annorlunda behandlade och kvoteras in i maktpositioner. London styrs av en borgmästare med föräldrar från Pakistan; det finns inga bättre bevis för att det brittiska samhället inte är rasistiskt.

Demografiska förändringar är obekväma

Det betyder inte att alla britter – de som är födda och uppvuxna här – är nöjda med utvecklingen. Många säger att de inte längre känner sig hemma i London. ”Snabb demografisk förändring är obehagligt för många människor, inte för att de är rasister, utan för att de är människor som föredrar det igenkännliga framför det oigenkännliga. Fråga bara de karibiska invånarna i Brixton, som protesterar mot att grannskapet köps upp av rika, unga vita”, skriver David Goodhart i The Times. Han tror att den största utmaningen i vårt nya mångfalds-samhälle är att vi har blivit så mångfaldiga att vi inte längre har något gemensamt. Precis som våra teatervänner tror – att en svart publik helst vill vara med andra svarta när de går på teater – menar Goodhart att värderingar som lojalitet mot nationalstaten minskar när ett land går igenom så snabba demografiska förändringar som Storbritannien har gjort, eftersom vi har så många olika grupper med olika värderingar.

Storbritannien har alltid varit en nation som består av olika religioner, olika klasstillhörigheter och olika regioner. Men ändå har det funnits en gemensam känsla av patriotism och historia, och skillnaderna mellan människor har gradvis minskat med tiden, skriver Goodhart. Nu när Storbritannien närmar sig en etnisk minoritetsbefolkning på 30 procent är detta unikt i ett historiskt sammanhang, åtminstone för stabila, rika välfärdssamhällen som bygger på en hög grad av samarbete och interaktion, anser Goodhart.

De flesta av de slitningar som uppstår registreras inte av den politiska eliten, eftersom de vistas i områden som inte är nämnbart påverkade av dessa förändringar. Jag tillhör inte den här eliten själv, men bor i ett område i Edinburgh, den skotska huvudstaden, som knappast har förändrats demografiskt de senaste femtio åren. Det är inte konstigt att mina vänner här är positiva till invandring när de knappt träffat några invandrare från länder utanför Europa här i grannskapet. Då är det lätt att ha sådana ”lyxåsikter”, som Torstein Veblen beskrev dem – det är inte de som drabbas av ökad invandring, med den press på offentlig service och tydliga förändringar i stadsbilden som det innebär. Det finns fattigare människor som bor i Birmingham och Luton, eller vita tjejer som misshandlas av pakistanska gäng i Rochdale, som får uppleva det in på kroppen – bokstavligen – och det utan att vi får läsa artiklar i The Guardian om deras upplevelser. För mina vänner i Morningside innebär ökad invandring fler spännande restauranger och att barnen har vänner från Hong Kong och Spanien, inte att det byggs en moské på gatan där de bor.

Undergräver enigheten

”En del av att vara svart eller brun i en vit värld är att vi inte lever i samma värld”, sa June Carryl. Så kan det mycket väl vara, men det är inget att jubla över. Om våra västerländska nationer ska lyckas i framtiden kanske det är dags att betona det vi har gemensamt, inte det som skiljer oss åt? Det innebär också att titta på vilken toleransgräns vi har för invandring från kulturer som skiljer sig från vår egen. För man kan inte tvinga på folk en nationell sammanhållning om de inte ens vill vara en del av nationen.

Att utesluta människor från det offentliga rummet baserat på mängden melanin i huden är varken progressivt eller i linje med de värderingar som ett mångkulturellt samhälle kan tolerera. Om det är olagligt och omoraliskt att diskriminera svarta och bruna människor, så bör detsamma gälla för vita människor. Att göra på något annat sätt betyder en total underkastelse inför en ideologi som undergräver enhet och människovärde.