Min mormor föddes i ett Sverige där kvinnor inte hade rösträtt. Orsaken var enkel: kvinnan ansågs på både fysiska och psykiska grunder olämplig att bära ett så stort ansvar. Kvinnans hjärna var mindre än mannens, vilket ledde till (den felaktiga) slutsatsen att kvinnor var mindre intelligenta än män. Kvinnan betraktades dessutom som primärt känslostyrd, vilket berodde på att hon ansågs  ha designats för att ta hand om barn och familj sedan mänsklighetens gryning. För att styra ett land behövdes logisk förmåga – och den ansågs vara förbehållen män.

Kvinnor var därför, i praktiken, ständigt omyndiga varelser. Som barn var de underställda sin far, och när kvinnan gifte sig övergick förmyndarskapet till mannen. Kvinnans primära uppgift var att ta hand om hem och barn – om hon inte tillhörde de övre samhällsskick där sådana sysslor sköttes av anställda. Då blev hennes uppgift istället att vara ett vackert kuttersmycke, något för mannen att visa upp.

Sedan det dryga sekel som hunnit gå sedan dess, har situationen för svenska kvinnor förändrats dramatiskt. Kvinnor har kämpat för att bli respekterade för sina förmågor och sitt intellekt istället för sitt utseende och sin sexualitet – och lyckats.

Idag är inte bara rösträtten utan också kvinnors fulla tillträde till samhället och arbetsmarknaden därför en självklarhet. Majoriteten av studenterna på universiteten är kvinnor, liksom majoriteten läkare, psykologer och präster. Kvinnor är stridspiloter, partiledare och poliser. Sverige är ett av världens absolut mest jämställda länder, tack vare starka och målmedvetna kvinnor och tillmötesgående och förändringsbenägna män.

Slutet gott, allting gott. Eller? För hur ser framtiden för Sveriges – och Europas – kvinnor ut?

Sanningen är att den ser mörk ut. Den svenska jämställdheten tycks allt mer komma att bli en parentes i historien, och de som bär skuld till att kvinnan nu på nytt förpassas ut i marginalerna är ironiskt nog samma feministiska rörelse som en gång placerade kvinnan i scenens strålkastarljus.

Dagens feministiskt baserade värdegrund anger nämligen att direkt kvinnofientliga ideologier ska premieras – även om det sker på bekostnad av flickor och kvinnors fri- och rättigheter. Av dem som förespråkar en liberal migrationspolitik är majoriteten kvinnor, även när migrationen sker från länder med patriarkala och kvinnofientliga värderingar.

Och det har fått konsekvenser. Idag accepterar Sverige därför tvingande religiös klädsel, även på småflickor i förskoleåldern. Vi inför könssegregerade lektionssalar och simhallar. Vi ger statsbidrag till öppet kvinnodiskriminerande organisationer och samfund, och tillåter tjänstemän och religiösa ledare som förespråkar kvinnomisshandel och kvinnoförtryck att fortsätta verka. Vår svenska kyrka, där majoriteten av prästerna är kvinnor, ser inga problem med att ha nära samarbete med islamister och shariaförespråkare.

Men det är värre än så. Det moderna, feministiska samhället förnekar dessutom kvinnan sin egen existens. Vem som helst kan idag vara kvinna – inte bara i sin egen, inre värld. Även en biologisk man har rätt att kräva av omgivningen att den ska bejaka honom som kvinna. Att inte göra det, är till och med straffbart. Män som uppfattar sig som kvinnor hyllas som modiga förebilder av media. Män som klär ut sig till grovt sexualiserade karikatyrer av kvinnor – det vill säga uppvisar just en sådan ytlig och enkelspårig bild av kvinnan som kvinnor så länge själva kämpat för att slippa – blir stjärnor i tv-serier.

Och vad värst är: unga och psykiskt sköra flickor bejakas när de inbillar sig att vägen till bättre mående är att stympa sin kvinnliga kropp och ”bli pojkar”. Regeringen lade år 2018 ett förslag om att barn ska få operera bort sina könsorgan redan vid 15 års ålder, när de varken anses mogna nog att tatuera sig eller besöka Systembolaget, och det utan godkännande av vårdnadshavarna.

Nu är vi vid den punkt när män till och med är ”bättre kvinnor” än kvinnorna själva: män vinner skönhetstävlingar för kvinnor, män vinner i damsport och en man återfinns under juni månad i kalendern ”Sagolika kvinnor 2024”. Inte ens det absolut unikt kvinnliga – som att menstruera, föda barn och amma – är längre förbehållet kvinnan. Nej, allt det anses även män kunna göra, och den som är av annan åsikt stämplas som ignorant, intolerant och hatisk.

För första gången är Fröken Nederländerna och Fröken Portugal är transexuella män. Vad tycker ni om det? pic.twitter.com/H9wqDzJJJt

— Nils Littorin (@Nils_Littorin) March 5, 2024

Vi lever de facto i en paradox: Samtidigt som samhället feminiseras och tas över av kvinnor, blir kvinnan alltmer osynlig. Utvecklingen kan bäst beskrivas som ett gigantiskt svek, där de kvinnor som har nått samhällets maktpositioner genom sin tolerans för kvinnofientliga ideologier nu medverkar till att slå undan benen på sina medsystrar.

Men när den gynofobiska snöbollen väl har kommit i rullning är den svår att stoppa, och när den har vuxit sig stor nog slukar den även de mäktigaste kvinnorna. Mycket talar därför för att våra barnbarn och barnbarnsbarn kommer att leva i en värld där kvinnor åter igen är förpassade till hemmen eller till en tillvaro bakom ”skyddande” skärmar (för kvinnas egen skull!) och jämställdhet bara är något man hör berättas om. Den svenska kvinnans frihet kan mycket väl visa sig ha varit en parentes i historien.