Den nationella konservativa konferensen som skulle äga rum i Bryssel denna vecka blev en skandal, eftersom socialistiska borgmästare tävlade om att stänga den. Melanie Phillips var en av talarna. Hon säger att hon flög från Israel till Bryssel. Hon lämnade en krigszon men förväntade sig inte att anlända till en ny. Men det gjorde hon.

Att möta ett Europa som böjer knä för islam med hjälp av socialisterna är en skrämmande upplevelse, särskilt för judar. De vet vad denna allians innebär och de ser den demonstreras dagligen i Europa.

Det var andra året som NatCon skulle anordnas. Normalt skulle det ha rört sig om några tusen personer. Men tack vare socialistiska borgmästare blev det en nyhet som gick världen runt och som förmodligen väckte många till insikt om vad som pågår i Västeuropa.

Konferensen bygger på den judisk-amerikanske filosofen Yoram Hazonys idéer, som ser nationalstaten som mänsklighetens hem, och som betonar värdet av ett försvar av den nationella historien och kulturen. Självklarheter förr, men idag ”kontroversiella” för en viss grupp människor. Tyvärr har dessa människor stor makt.

Som det visade sig. Att anordna en konferens i EU:s huvudstad var tydligen en provokation för dem. De ”äger” det nya Europa.

Den första konferensen hölls i London förra året. Redan då retade det gallfeber på vänstern. Nu ville de inte ha en upprepning.

De ser välkända namn på högerkanten som en provokation. De måste vara osynliga: ”Kom inte hit och tro att ni är något”.

Nigel Farage, Éric Zemmour, Suella Braverman, Melanie Phillips, Vlaams Belang, Viktor Orban.

Vilka tror dessa människor att de är?

Journalister som rutinmässigt stämplar människor som ”högerextrema”, ungefär som de använder voodoodockor för att avvärja varje utmaning mot renheten i deras partihat, använde sin välbekanta taktik med karaktärsmord och guilt by association för att kräva att denna ”högerextrema” konferens skulle stängas ned.

French politician Eric Zemmour, center, speaks with the media as he arrives for the National Conservatism conference in Brussels, Wednesday, April 17, 2024. (AP Photo/Virginia Mayo)

Det är den roll som journalister spelar idag. Ungefär som booty hunters i USA. De får också bra betalt för att avslöja personer på högerkanten och ingen håller dem ansvariga. Ännu. Men teknikerna börjar bli välkända och många medier ville bevaka konferensen.

Bryssels borgmästare Philippe Close – som förra året bjöd in Teherans borgmästare Alireza Zakani, en medlem av Irans tyranniska islamistregim, på ett officiellt besök – böjde sig för vänsterns protester och satte press på Concert Noble, NatCons arrangör, att ställa in evenemanget. Concert Noble, som är en exklusiv lokal, gav med sig.

Paris mayor Anne Hidalgo, center, flanked by Brussels mayor Philippe Close, center right, mayor of Valladolid Oscar Puente Santiago, right, Lisbon mayor Fernando Medina, second left, and mayor of Milan Giuseppe Sala, center, left, arrive for a meeting ’Planete en Commun’ (Common Planet), attended by mayors of multiple European cities on the theme of ecology in Paris, Wednesday, Feb. 5, 2020. (AP Photo/Christophe Ena)

Arrangörerna var dock inte oävna och hyrde snabbt en ny lokal på hotell Sofitel. Men en annan socialistisk borgmästare, Vincent de Wolf, tog upp stafettpinnen och mobiliserade polisen för att avhysa arrangörerna bara några timmar innan konferensen skulle börja.

Arrangörerna gick då till domstol för att få avbokningen upphävd, men utan framgång. Nu var goda råd dyra. Konferensen skulle börja om bara några timmar och hundratals personer hade rest till Bryssel för att delta.

Räddaren i nöden var nattklubben Claridge, som ägdes av en tunisier. Han ställde upp och arrangörerna tillbringade hela natten med att göra allt klart för eventet.

Men de hade inte räknat med den tredje socialistiska borgmästaren, Emir Kir, som är turk och har goda kontakter med Erdogan. Hans folk dök upp med en skriftlig order om att konferensen skulle stängas. Anledningen var konferensens värderingar:

att [NatCons] vision inte bara är etiskt konservativ (exempelvis motstånd mot legalisering av abort, homoäktenskap och så vidare), utan också inriktad på försvar av ”nationell suveränitet”, vilket bland annat innebär en ”euroskeptisk” attityd…

Han sade att vissa av deltagarna var ”traditionalister” och kunde misstänkas utgöra ett hot mot allmän ordning och fred. Detta var så allmänt hållna ord att vem som helst till vänster om mitten kunde förbjudas.

Tre poliser dök upp och krävde att konferensen omedelbart skulle stoppas. Men när TV-kamerorna vändes mot dem tvekade de. Det skulle inte se bra ut i TV om polisen stoppade en konferens i Europas huvudstad. De erbjöd en kompromiss: Konferensen fick fortsätta, men inga nya personer släpptes in.

Istället satte de press på Claridges ägare, belgisk-tunisiern Lassaad Ben Yaghlane. De bogserade bort hans bil och hotade hans familj. Men det gjorde Yaghlane förbannad. Han tyckte inte om att bli hotad. Det var metoder som han kände igen från sitt hemland. Han trodde aldrig att han skulle stöta på dem i Europa.

– Jag håller inte med Vlaams Belang, men vi kan diskutera. De stänger inte ner mig, sa Yaghlane.

– I Tunisien löser man meningsskiljaktigheter med våld, inte med ord. Nu är det Belgien och EU som rör sig mot tunisiska förhållanden, fortsatte han.

Det börjar med hot och skrämsel och slutar med våld.

Inne i lokalen rådde en slags känsla av undantagstillstånd: Talarlistan omorganiserades för att de viktigaste personerna skulle få tala, ifall polisen skulle ändra sig. Rader av polisbilar stod parkerade i närheten. Personalen tillhandahöll mat som de smugglade in genom bakdörren tillsammans med gäster som skulle tala. Nigel Farage var i sitt esse.

Det hela kunde ha varit en specialkoreograferad föreställning för Nigel Farage, mannen som i åratal har varnat för det hot mot demokratin som EU och Brysselbyråkratin utgör. Han studsade runt på scenen och utnyttjade varje ögonblick för att säga att borgmästarnas och polisens beteende nu hade avslöjat för världen att Bryssel verkligen var illiberalismens epicentrum. Myndigheternas agerande mot Claridge visade att ”legitima åsikter från människor som kommer att vinna nationella val” inte längre var ”acceptabla i Bryssel, globalismens hem. Detta är kancelleringskultur i versaler”, sade han.

Suella Braverman var inrikesministern som tvingades avgå eftersom hon verkligen ville göra något åt invasionen av Storbritannien. Hon vill att Storbritannien ska säga upp Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som har företräde framför nationell lagstiftning och låser regeringen på plats.

Tankepolisen, som instruerats av Bryssels borgmästare, fann det lämpligt att försöka undergräva och nedvärdera det som är yttrandefrihet och fri debatt. Det som verkligen oroar mig är att Bryssels borgmästare så sent som förra året med glädje välkomnade Teherans borgmästare. Ändå verkar han vara ganska förnärmad av demokratiskt valda politiker från hela den europeiska kontinenten som ger röst åt miljontals människor som talar om saker som att säkra våra gränser.

Den tyske biskopen Ludwig Müller blev chockad när han anlände till konferensen och möttes av polis vid dörren. ”Det här är som Nazityskland. De påminner mig om SA”, sade han.

Konferensen höll på att bli en internationell skandal.

Det som från början var en liten konferens utan större intresse för någon annan än några tusen politiska nördar, skapade nu svallvågor över hela världen. Land efter land uttryckte chock och upprördhet över hur konferensen hanterats. Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak kallade försöket att ställa in konferensen för ”extremt oroande”. Händelserna på Claridge’s blev en trend på Twitter. Det var en reklam för nationalkonservatismen som överträffade anhängarnas vildaste drömmar.

Premiärminister Alexander de Croo insåg att detta var dålig publicitet för Belgien. Han skickade ett skarpt budskap om att försöket att censurera konferensen var ett brott mot den yttrandefrihet som stadfästs i konstitutionen från 1830. Konferensen skulle äga rum.

Men borgmästare Kir gav inte upp så lätt. Han utfärdade ett nytt stängningsbeslut. Arrangörerna gick till domstol, som avslog överklagandet. Arrangörerna var tvungna att gå ett steg högre till en annan domstol för att få sin vilja igenom. Där insåg domarna att detta höll på att bli en skandal av stora mått. Klockan var då två på natten.

Yoran Hazony sammanfattade konferensens andra dag:

Vi har nya regler för demokrati: Stoppa den andra personen från att tala. Vi kan inte förvänta oss någon form av anständighet eller barmhärtighet från våra motståndare…

Vi vill ha möjlighet att kontrollera våra egna gränser, kontrollera invandringssystemet, kontrollera våra egna budgetar. Det är inte ovanliga saker att kräva… Men våra motståndare finner oss så skrämmande, så hotfulla, att de omöjligen kan låta oss få tala, inte ens när vi dyker upp i Bryssel. Så skrämmande är idén om nationalkonservatism.

Vi vet inte om vi kommer att vinna den här gången, men vi vet att vi kommer att vinna. Vi vet det eftersom vi ber om anständiga demokratiska ting, arvet från våra förfäder och förmödrar. Det är inte mycket att be om. Det är det rätta att be om, och det kommer att leda till seger i det som vi kanske snart måste kalla den tidigare demokratin.

Rishi Sunak försvarade konferensen, men Labours hälsopolitiske talesman Wes Streeting sade att Suella Braverman inte kunde närvara i underhuset:

eftersom hon för närvarande befinner sig i Bryssel, omringad av polis som försöker stänga ner det evenemang som hon deltar i tillsammans med några andra högerextrema fanatiker som hon har mycket gemensamt med.

Det är nivån på dagens Labour och säger något om vad Storbritannien har i beredskap, med en islamistisk försteminister i Skottland och en islamistisk borgmästare i London.

Detta är den nya vänstern som hånar offren för den censur som de själva har skapat.

Men socialisterna gjorde många självmål. Det kunde knappast bli fler.

Det som hände i Bryssel var ett ögonblick av sällsynt klarhet. I ett slag stod det klart att de som stämplar konservativa som intoleranta, förtryckande och ett hot mot demokratin i själva verket själva är intoleranta, förtryckande och ett hot mot demokratin – ja, de utgör ett skrämmande hot mot friheten på samma sätt som det forna Sovjetunionen eller det kinesiska kommunistpartiet. Nationalkonservatismen avslöjas nu som motståndsrörelsen.

Detta är otroligt. En stor applåd för borgmästarna i Bryssel som har gjort ett så spektakulärt självmål för sin sida.

Viktor Orban fick tala!