”There is no swifter route to the corruption of thought than through the corruption of language” ~ George Orwell

”Det finns ingen snabbare väg till korruptionen av tanken än genom korruptionen av språket” ~ George Orwell

Vi ser hur ett totalitärt samhälle skapas i hela västvärlden. För att lyckas, krävs att de får definiera språket. De döljer det genom att hänvisa till en oro för desinformation, men i verkligheten kommer de att bestämma vad som är sanning.

Här ligger den totalitära ambitionen begravd: De vill definiera verkligheten, och den som inte följer deras instruktioner hamnar i trubbel.

De har möjlighet att följa alla dina rörelser från födseln. De kan utveckla analysverktyg som talar om för dem vilka parametrar som har potential för motstånd. Dessa kommer att följas extra noga, med målsättningen att påverka dem att bli ”följare”. Om självständighetstanken visar sig, kan korrigerande åtgärder vidtas.

Målet med systemet är att värva hängivna tjänare. De kommer att bli rikligt belönade.

”Myror” finns det tillräckligt av. Men de begåvade som förstår nyanserna i det nya totalitära och vet hur man använder verktygen optimalt, är svårare att finna.

Systemet är amoraliskt. Den tror bara på sin egen existens.

Den bygger på tidigare totalitära försök: från Thermidor under den franska revolutionen – terrorn – till kommunism och nazism. Ur detta perspektiv är det inte så stor skillnad mellan de två monstren.

Men det finns viktiga skillnader som påverkar utvecklingen och implementeringen av systemet.

Kommunismen är upplysningens oäkta barn. Den växer fram ur den franska revolutionens mörka sidor, ur lusten att dominera och skapa en ny människa. Eftersom dessa drömmar följer socialismen som en skugga, har socialister en svaghet för den nya totalitära – den islamvänliga oligark-kapitalismen där det inte finns någon skillnad mellan statliga och multinationella företag.

Oljefondförvaltaren Nicolai Tangen ska intervjua Elon Musk i sin podcast In Good Company på måndag eftermiddag. Är det någon som tror att han kommer att fråga Musk hur det är att stå på barrikaderna i kampen för yttrandefriheten?

Finns det någon plats överhuvudtaget för denna kamp hos allmänheten?

Twitter Files finns inte enligt det officiella offentligheten. Det kan bara innebära att avslöjandena hotar det samarbete som sker mellan det privata/offentliga/institutionerna/organisationerna/utbildningssystemet/kyrkliga/politiska systemet i våra länder. Som på kommando har alla slutit leden och ställt in sig på de nya signalerna.

Har det skett genom direktiv? Nej, det har det inte. Men vi har sett en medveten odling av åsiktsmodeller som med hjälp av en morot/piska talar om för folk vad de ska tänka.

Den första och största var invandringsdebatten, som spelade på de avkristnade protestanternas dåliga samvete. Det är ett kort som fortfarande spelas, fast inte med samma resultat.

Men genom att ta tag i underliggande psykiska strukturer och utnyttja och omvandla dessa, märker människor inte att de blir – som engelsmännen säger – led up the garden path. Någon tog folket i handen och försäkrade dem: Följ med mig.

Välfärdssamhället är på väg att bli en förmyndarstat. Men det betyder att samhället befinner sig i en sårbar fas: Det håller på att gå upp för många att något händer med samhället.

Om du frågar hur människor har låtit sig luras ända sedan 70-talet är svaret: De erbjöds frigörelse! Det lockande ordet som var självförklarande och oemotståndligt. De som inte kunde stå för frigörelse hade inte en chans.

Och det var så revolutionen började, den som började med att kasta BH:n och slutade med att unga människor lades under kniven, och i Norge har gör att den riskerar sex års fängelse som ger själavård till någon som är osäker på om han är homosexuell. Sambo, registrerat partnerskap, könsneutralt äktenskap – det slutar med transpräster i domkyrkan. Det är frihet! Allt är lagligt.

Det här bär en smak av Nietszche och Gud är död. Ett annat ord för nihilism: Om Gud är död är allt tillåtet.

Är det en slump att denna kultur attraheras av Hamas och jihad-islam som älskar döden mer än livet?

De ryska revolutionärerna lekte med att Gud är död, och det var Dostojevskij som sa att ”då är allt tillåtet”. Han skrev Brott och straff om Raskolnikov för att visa att han kunde döda en pantlånerska utan samvetskval. Som att döda en insekt.

Dostojevskij förutsåg både bolsjevikerna och nazisterna, som totalt förnedrade människolivet.

Genom transhumanismen står vi på tröskeln till en motsvarande förnedring av människan, och inte bara människan, utan livet som sådant. Vi talar om en total kontroll som inte ens nazisterna eller kommunisterna kunde drömma om.

Nyckeln är mobiliseringen av människors drivkrafter. Kopplingen mellan drivkraft och ideologi är farlig och visade sig vara dödlig under den franska revolutionen.

Jean-Jacques Rousseau, som var den franska revolutionens ideolog med sin tro att människan föds syndfri – det är samhället som gör henne ond – skapade det axiom som senare totalitärer bygger på. Axiom betyder att något står över diskussion, att det är en obestridlig sanning.

Så indoktrineras våra barn att inte tro sina egna ögon: Inuti är vi likadana. Alla kan vara som vi är. Kultur är irrelevant, något plastiskt. Denna övertygelse har upphöjts till något religiöst. Men den är kvasi-religiös, för den lyckas inte mobilisera några genuina religiösa känslor. Men barnen lär sig att lyda förelägganden som ser bra ut på ytan, och ingen får ifrågasätta deras giltighet. Det faktum att verklighet och påbud kolliderar gör att det gnisslar inom oss, och barnen känner kognitiv dissonans utan att veta om det.

Det är de nya makthavarna medvetna om. Därför utvecklar de en kontrollapparat som världen aldrig har sett.

Observera: Först kommer tekniken, sedan tillämpningen och sedan motiveringen i form av juridik. Media och politiker är facilitatorer, främjare och genomförare av det som utgör grunden till en polisstat.

För att denna kupp inifrån ska kunna ske utan att folk förstår vad som händer, måste systemet ha makt över definitionerna.

En stor duk har spänts upp och det finns ett stort gap mellan ideologiska antaganden och deras genomförande.

Norsk medias mobilisering för Gaza är en instrumentalisering av känslor och empati som har passerat nya gränser. Första gången starka känslor utnyttjades var under pandemin, där rädsla användes för att styra. Nu är det barmhärtighet.

Man rör sig in på ett territorium där det tidigare funnits vissa anständighetsgränser. Media höll sig i kragen, eftersom de visste att de kunde förföra allmänheten med starka bilder och ord.

Nu finns det inga hämningar.

Detsamma gäller Trump, som också har varit en försökskanin. Det de har kunnat göra mot Trump kommer de att göra mot hela befolkningen. Många amerikaner har förstått det, men inte vi. Vi tror fortfarande på NRK, SVT och regeringskansliet.

Four legs good, two legs bad.

1984.