Med stor stolthet, pukor och trumpeter har Volvos ledning avslutat sin produktion av dieselbilar, och skickat den senast producerade CX 90 rakt in på museet eftersom ”en era var över”. Enligt biltillverkaren ska elbilar representera ”framtiden” eftersom politikerna säger det. Volkswagen har samma målsättning trots enorma kostnader och problem, och orsaken till det är att marknaden helt enkelt inte efterfrågar elbilar så som politikerna kräver.

Absolut alla siffror och data talar sitt tydliga språk: det är inte marknaden som kräver en övergång till elbilar. Under 2015 mötte inte bilhandlarna  kunder som sa ”nej, jag vill inte ha en bensinbil, så jag åker någon annanstans där de säljer elbilar”. Det var politikerna som skapade både efterfrågan och marknaden. På grund av klimatmål. Det är ganska anmärkningsvärt att människor som livnär sig på att tillverka bilar inte förstår detta, och frivilligt låter sig bli politiska instrument istället för att driva en sund verksamhet.

Bilmarknaden är inte som andra marknader

När man köper kapitalvaror som en teve eller tvättmaskin, är det vanligt att man köper nytt eftersom man vill ha hög driftsäkerhet och den senaste tekniken. Folk i allmänhet köper sådana produkter för att förbruka dem och därför har andrahandsvärdet ingen större betydelse – även om varorna kan vara relativt dyra. Det är sant att sådana varor säljs begagnade, men det är inte avsikten med köpet. Med bilar är det annorlunda:

Väldigt få människor köper en ny bil för att använda den tills den blir utsliten. Eftersom bilar är väldigt dyra väljer väldigt många bil utifrån behov och önskemål hos nästa köpare av bilen: Hur får man maximalt intresse för bilen och maximalt värde på bilen när man bestämmer sig för att sälja den? Bilköp bygger därför främst på avsikten med återförsäljning – såvida du inte är oförskämt rik och inte behöver ta sådana hänsyn.

Vi köper bilar anpassade efter de som ska ta över dem som begagnad bil

Detta fenomen är anledningen till att stora delar av bilparken har präglats av samma stil, märken och moderiktiga färger: På 80-talet var de flesta bilar vita. På 90-talet var silverfärgade bilar de mest lättsålda begagnade bilarna och efter år 2000 var svarta och mörkgråa begagnade bilar lättast att sälja. Ett tag var de flesta bilar kombi, sedan var det diesel som gällde och nu är det SUV som har tagit över. På grund av bruksvärdet.

Om du är sugen på en amerikan eller något annat exotiskt kan du givetvis få det. Vill du ha en lila, röd eller gul bil kan du få det också. Problemet kommer när man vill sälja sådana ”personliga” bilar på begagnatmarknaden. Det är färre köpare, och därmed riskerar man en större förlust än med en generisk bil. Detsamma gäller bilar med lite utrustning, svaga motorer eller – under de senaste åren – manuella växellådor. Privatbilsköp har under de senaste hundra åren därför präglats av behov, sparsamhet och minimal värdeförlust.

Denna marknadspsykologi gör också att biltillverkarna har strävat efter att göra bilar som håller längre och längre – för att bevara värdet så länge som möjligt. På 60-talet var bil utsliten och sönderrostad efter 100 000 mil eller tio år. Nu går bilar 200 000 mil och håller i upp till 20 år, tack vare fri konkurrens och marknadskrafter.

Fri konkurrens har gjort begagnade bilar bättre och bättre, fram tills nu

Elbilarna har brutit detta mönster. De är inte designade för att vara begagnade bilar: de är konsumentprodukter riktade till nybilsköpare och avsedda att hålla åtta till tio år tills batterigarantin går ut, precis som en tvättmaskin. Anledningen är drivbatteriet, som står för upp till hälften av bilens värde, medan motorn på en bränslebil endast står för tio till 20 procent av värdet. Och motorer kan repareras. Det kan inte drivbatterier.

Denna förskjutning i fokus, från begagnatbilsvärde till nybilsvärde, vittnar också finansieringsscheman om: Köpfesten för nya elbilar har exploderat inte bara tack vare politiska subventioner och ekonomiska incitament, utan också på grund av mycket kreativa finansieringsmodeller som vi inte har sett sedan köpfesten under sent 80-tal. Allt detta gör att det verkar billigt att köpa en ny elbil, trots att det faktiskt är fruktansvärt dyrt – men alla älskar en bra shoppingrunda och det är viktigt att hålla jämna steg med grannarna. Det är därför så många kör nya och fina bilar, förutom vi som verkligen kan något om bilar.

Du köper inte längre en begagnad bil, utan ett begagnat batteri

Övergången till elbilar är därför ett fokusskifte från långsiktigt begagnatvärde till kortsiktigt nybilsvärde. Vad ingen tänker på är att nyttovärdet av elbilar nu handlar om i vilken utsträckning människor är villiga att lägga mycket pengar på att köpa extremt dyra begagnade drivbatterier av varandra – och i vilken utsträckning återförsäljarna är villiga att delta i denna nya begagnatmarknad med garantier.

Verkligheten har inte helt gått upp för vare sig bilister eller bilhandlare än, eftersom elbilsexplosionen är mindre än tio år gammal. Begagnatmarknaden för drivbatterier i elbilar har bara startat, men är en ekonomisk tidsinställd bomb:

Även en åtta år gammal elbil är praktiskt taget värdelös, eftersom ingen kan garantera hur länge batteriet håller, och ett nytt batteri kommer i de flesta fall att kosta lika mycket som bilen är värd.

Så detta är ett nytt och okänt territorium. Politiker och biltillverkare har alltid utgått från att elbilar är som bränslebilar och att marknaden för begagnade elbilar därför kommer att följa samma regler som marknaden för begagnade bränslebilar. Det finns ingen logik eller empirisk belägg för det: Man köper inte en begagnad bil, utan ett begagnat batteri – för det är där värdet ligger.

Planekonomisk Trabant och «kubafisering» av bilparken?

Jag hör protesterna från Elfordonsföreningen och liknande och låt mig betona: Ingen säger att batteribilar inte fungerar eller att ett drivbatteri inte kan hålla i femton år. Poängen är att det är omöjligt att veta säkert. En morgon kan batteriet helt enkelt ha dött under laddningen. Dessutom är det väldokumenterat att kemiska litiumbatterier bryts ned med åren, så bilen får kortare räckvidd, och ju mer du snabbladdar desto sämre blir batteriet. Elbilar är därför inte som andra bilar, även om det står så i reklamen. De ser bara så ut.

Det mest anmärkningsvärda är att professionella biltillverkare och bilförsäljare, som borde kunna allt om bilar och bilförsäljning efter att ha jobbat med det i decennier, inte har märkt av denna kursförändring. De gick politikernas ärenden istället för kundernas ärenden. Men marknaden börjar upptäcka detta och därför börjar motståndet mot elbilar att öka.

Vad politikerna i praktiken har gjort, är att skapa en ny typ av Trabant – östblockets utskällda skitbil som kommunistregimen i Östtyskland tyckte var bra nog för alla. Dessutom har de skapat en risk för att begagnade bränslebilar både ökar i värde och behåller sitt värde under onormalt lång tid, eftersom försäljning av bränslebilar blir förbjuden – precis som på Kuba, där man fortfarande kör vrak från 50-talet.

Under hela denna utveckling har västerländska professionella biltillverkare och ledare inom bilindustrin gått med på att bli politiska aktörer för att uppfylla politikernas självpåtagna klimatmål, istället för att göra det som är bäst för den egna verksamheten. Utan protester eller bojkotter – för det är precis vad masshysterin gör med människor: De slutar tänka.

Nu är detta oprofessionella slarv på väg att straffa sig, för i längden kan man inte tvinga, lura och pressa folk att köpa nya och begagnade bilar de inte vill ha.

Edit: Kent Andersen är utbildad marknadsförare och copywriter och har arbetat i reklambranschen i 20 år, där han bland annat har jobbat med Toyota Norge under flera år.