Ett slående drag i journalistik under de senaste decennierna har varit den nästan totala enhetligheten i bevakningen av ett antal dominerande teman som har helt grundläggande betydelse för samhällsutvecklingen.

Det räcker med att nämna Donald Trump och den populistiska vågen i väst, klimatforskningen och ”det gröna skiftet”, Ukrainakriget, samkönade äktenskap, ursprunget till SARS-CoV2-viruset och mRNA-vaccinerna mot detsamma, och inte minst massinvandring och islam.

I alla dessa fall har allmänheten i praktiken blivit föremål för ett propagandakrig, där ingen tvivlar på vad man måste tycka för att anses vara en respektabel person. Även om det uppenbarligen finns helt legitima motsatta åsikter, pågår det ingen ordentlig fri, offentlig debatt – som sig bör i en demokrati, med media som arena.

Vi har alltså varit med om ett journalistiskt haveri i många år, och i alla fall sedan det rackarns viruset meddelade sin ankomst måste haveriet anses ha blivit totalt. Så exakt hur dog den journalistiska integriteten?

Fenomenet är inte begränsat till Norge. I varierande grad gäller det även i flera andra västländer och det är utomlands man måste åka för att hitta det mest intressanta tänkandet kring det. Enastående i detta avseende är journalisten Michael Shellenberger, som efter att ha arbetat på Twitter Files myntade termen ”det censurindustriella komplexet” om samverkan mellan underrättelsetjänster, statliga myndigheter, teknikföretag och media.

Robert Malone har flera gånger sagt och skrivit att förklaringen till detta elakartade fenomen måste vara historisk och innefatta särskilt kraftfulla aktörer. Bland de indikationer han pekar på är den amerikanska utländska underrättelse- och säkerhetstjänsten CIA:s Operation Mockingbird, som startade tidigt under det kalla kriget och syftade till att utnyttja mainstream-media som propagandakanaler för att påverka opinionen.

Om detta program, som avslöjades på 1970-talet, skriver Malone i sin bok Lies My Gov’t Told Me:

CIA spenderade ungefär en miljard dollar i dagens penningvärde på detta projekt per år. Journalister från ledande medieföretag som CBS, New York Times, ABC, NBC, Newsweek, Associated Press och andra fick betalt för att främja CIA:s åsikter i många frågor. Det ursprungliga projektet omfattade cirka 3 000 CIA-agenter och över 400 journalister var inblandade. Det antas att den inhemska delen av verksamheten upphörde 1976, men mindre än hälften av journalisterna togs av projektet. Dessutom finns dokumentation för att mycket av verksamheten slussades ut utomlands. Det ryktas att den brittiska underrättelsetjänsten tog över många av uppgifterna i Operation Mockingbird på uppdrag av den amerikanska underrättelsetjänsten (det kan inte uteslutas att exempelvis dagens Trusted News Initiative är inblandat här).

Tanken på att använda Nato-ländernas media (eller för den delen politiska partier) som ett blodlöst vapen mot Sovjetunionen under det kalla kriget var förstås inte oäven ur militär synvinkel. Man stod inför en formidabel militär rival med en aggressiv och civilisationsfientlig teknologi, som ljög massivt och till och med använde propaganda mot väst. Det var därför lämpligt att bearbeta den allmänna opinionens attityder så att den slöt upp bakom USA:s ansträngningar att stoppa kommunismen.

Journalistiskt och demokratiskt rådde det ingen tvekan om att propagandavapnet väckte svåra frågor och dilemman. I Väst har det varit ett slags ideal att vi diskuterar fritt, och må den bästa idén vinna, för det gynnar oss alla. Journalister som tidigt upptäckte att den amerikanska säkerhetsapparaten använde olagliga metoder talade då också om det.

Det som är nytt idag är att propagandametoder som är avsedda för heta och kalla krig, och som kan försvaras väl för sådan användning, används för att kontrollera den allmänna opinionen i politiska frågor i fredstid, vilket är omöjligt att försvara. För detta ändamål kan stater till exempel förklara krig mot ett virus eller en tänkt klimatkris och använda media för att ge order till civilbefolkningen.

Försvarsbegreppet har alltså kommit att spilla över i ärenden där det inte hör hemma. Och med tanke på hur journalistiken har blivit enkelriktad på de flesta håll i västvärlden, är det naturligt att föreställa sig att liknande samverkan mellan militär och journalistik också har spelat roll i våra egna länder.

Det är också lätt att peka på en sorts norsk motsvarighet till Operation Mockingbird, och det är huvudkursen på norska Försvarshögskolan.

Vad den här kursen är och vilken typ av människor som deltar är välkänt för personer som håller sig informerade, men det diskuteras sällan offentligt. Sedan det kalla krigets slut har frågan berörts kanske en handfull gånger i Norges ledande medier.

Ett av de bättre redogörelserna är undertecknad av Gunnar Hultgreen, som i egenskap av att vara en tidigare deltagare på ledarskapskursen skrev om den i Dagbladet den 19 november 2009.

Hultgreen tar sig an frågan kronologiskt:

1946 års försvarskommission – som presenterade sin rekommendation 1949 – hade idén till det som idag kallas för Chefskursen (tidigare Försvarshögskolan). Utredningen framhöll att Försvarsmakten inte bara måste vara beredd på en invasion, utan att det militära försvaret ska betraktas som en del av det övriga samhället och skapa förståelse för försvarets uppgifter.

När Försvarshögskolan startades stod det:

”Högskolans syfte är att förbereda utvalda officerare och tjänstemän att fylla nyckelposter och ledande befattningar i den övergripande försvarsorganisationen”.

Först 1955 avslutades den första kursen på Försvarshögskolan.

28 personer genomgår kursen varje halvår, fortsätter Hultgreen, men bara drygt hälften kommer från Försvarsmakten. Resterande platser går till exempelvis toppersoner i departement, riksdagsrepresentanter, företagsledare och framstående mediepersoner (även läkare, präster och rådmän ska ha gått kursen).

En före detta chef vid Forsvarets Høgskole var nästan chockerande uppriktig mot Hultgreen:

Hon gör ingen hemlighet av att det är viktigt för skolan att bygga nätverk mellan kursdeltagarna.

– Chefskursen är den enda läroanstalten i Norge som bygger på en kombination av militära och civila studenter. Tanken är att skapa förståelse åt båda hållen. Så att militärer i karriären bättre förstår det civila samhället, och att civila beslutsfattare bättre förstår våra uppgifter. Vi söker den övergripande förståelsen. Formella och informella nätverk skapas genom Chefskursen, säger konteramiral Louise K. Dedichen.

– Vi vill att det skapas bestående kopplingar mellan eleverna, så att personer i nyckelpositioner och centrala positioner i samhället får en större förståelse för försvarsmaktens uppgifter.

Hultgreen avslutar med att kursdeltagarna svetsas samman, ”litar på varandra och knyter varaktiga kontakter”, och konstaterar att ett centralt tema på Chefskursen är krishantering.

Det är milt sagt inte svårt att se att tillväxtförutsättningarna för toppstyrt grupptänkande är optimala under dessa förutsättningar – det vill säga mycket grupp och lite reellt tänkande.

Vi är föremål för manipulation från ett nätverk som formar tänkandet hos alla som ingår i det, och där det inte är nödvändigt att ge direkta instruktioner om hur man ska bete sig i olika situationer. Man förstår vad systemet förväntar sig, och levererar därefter.

Men det är inte bara i krig som de, så småningom ganska många grå eminenserna med säkerhetstillstånd och tystnadsplikt som vi pratar om efter så många år, måste dra i trådarna för ett så pass lämpligt ”totalförsvar” som möjligt, utan också i kriser.

Mekanismerna trädde utan tvekan i kraft under coronakrisen, där vi har mött bilden att den som avviker från det officiella narrativet närmast är ett säkerhetshot. Kanske kommer vi att se samma sak igen i den tänkta klimatkrisen, även om det är klimatpolitiken som är den enda krisen – och därtill ett säkerhetshot.

Det är därför fortfarande viktigt att befolkningen har ”rätt” attityder i många olika frågor. Idag är nationalism inte längre rätt attityd, det är däremot globalism.

Det centrala är att tankesättet från det kalla kriget är intakt. Fienden är inte längre Sovjetunionen. Men Ryssland förblir en fiende. Och alla som inte är globalister är en del av en ny fiendebild. För propagandamonstret är vägen då kort till att framställa populister som putinister. EU-eliten provar det varje dag, och med i spelet har de också en enhet som den som har beskrivits.

Märkligt nog verkar Norsk Pressförbunds tidigare generalsekreterare Per Edgar Kokkvold ha ändrat syn på chefskursen.

Den 13 november 1998 skrev Bergens Tidendes dåvarande politiska redaktör, Olav Kobbeltveit, att pressfolk enligt Kokkvolds mening borde ”hålla sig långt borta från Försvarsakademien”. Men i Hultgreens presentation från 2009 menar Kokkvold att det är ”idag oproblematiskt för pressfolk” att gå Chefskursen.

Pressmagnaten, som i förlängningen förstörde både sin auktoritet och sitt rykte genom att hävda att norsk media måste undvika att agera opartiskt gentemot Trump, gick därmed från att ha ett kritiskt avstånd från maktapparaten till att själv bli en del av den. Och han var långt ifrån ensam om det.

Kokkvold sa också att både formella och informella lojalitetsband till Försvarshögskolan kan vara problematiska. Men det var just sådana band som institutionen strävade efter, och helt säkert lyckades skapa.

Naturligtvis behöver man flera bitar på plats för att lägga hela pusslet som målar upp bilden av journalistikens död och verklig åsiktsfrihet i Norge och västvärlden, men det är lätt att förstå att biten som skisseras här är en del av helhetsbilden.

Media var långt ifrån den enda påverkanskanalen som CIA använde under det kalla kriget. Tjänsten finansierade även indirekt Arbetarpartiets ungdomsorganisation AUF. Spelet fick också hemska konsekvenser. När två AUF-medlemmar, som rekryterats av KGB, avslöjade relationen anonymt genom Dagbladet i slutet av 1960-talet, bidrog efterdyningarna till AUF-ledaren Ola Teigens självmord.

Men dessa påverkansoperationer inträffade i samband med en formidabel geopolitisk konfrontation med en ideologisk fiende. I dag används samma metoder mot de delar av den egna befolkningen som på helt orimliga grunder anses vara en ny, inre ideologisk fiende. Det finns därför en hel del hedervärda och ofarliga människor som har blivit föremål för psykologiska operationer och annan icke-militär krigföring utförda av sina egna myndigheter.

Hur journalister orkar vara delaktiga i ett system som ägnar sig åt sådana här svinerier, är inte lätt att förstå.