Så röstades den alltså igenom. Könstillhörighetslagen. Med röstsiffrorna 234 mot 94, och efter sju timmars debatt i riksdagen, har Sveriges riksdagsledamöter antagit en lag som ger förvirrade barn rätt att byta juridiskt kön. Helt utan diagnos som bekräftar en könsdysfori, utan ens en utredning och helt stick i stäv med den forskning som bekräftar ett stort lidande hos de som ångrar en ”könskorrektion”.

”Men det rör ju bara ett juridiskt könsbyte – inga medicinska ingrepp!” invänder du kanske. Helt korrekt. Men det är samtidigt så att det kan vara svårt även för en vuxen att stoppa den boll man satt i rullning. Hur svårt är det då inte för ett barn? Särskilt när det gäller så stora och kontroversiella frågor som ens könstillhörighet, i ett samhälle så marinerat av woke att transsexualism upphöjts till ett ideal för många barn och unga.

Hur mycket inre styrka krävs det inte av den tonårsflicka (två av tre unga som upplever sig vara ”födda i fel kropp” är flickor) som redan kämpar med en eller flera diagnoser (majoriteten har flera diagnoser inom ångest, depression eller autismspektrat), och som tror att hon behöver byta juridiskt kön för att må bra – för att sedan byta tillbaka..? När processen är igång, omvärlden har vant sig vid ett nytt namn och ett nytt pronomen och nästa ”självklara” steg är att fortsätta med hormoner och kirurgi? Blir man inte lycklig av att byta juridiskt kön, så blir man det säkert av att att starta hormonbehandlingen och få skägg och mörkare röst? Eller av att operera bort brösten..? Lyckan väntar alltid runt det regnbågsfärgade hörnet.

Att det är ren och skär galenskap att låta barn bestämma vilket kön de ska tillhöra, inser självklart de allra flesta individer med förnuftet någorlunda i behåll. Därför har kritiken mot lagförslaget varit massivt.

Trots det valde statsminister Ulf Kristersson att stanna kvar och strida på transkullen, genom att runda regeringen och söka stöd hos riksdagens identitetspolitiska falanger. Tydligen är detta en fråga som är så viktig för statsministern att han är villig att riskera både Tidö-samarbetet (85 procent av Tidö-partiernas väljare var emot lagförslaget), väljarstödet för Moderaterna (95 procent av moderata väljare var negativa) och förtroendet som partiledare.

Man kan ju fråga sig varför.

Är Ulf Kristersson själv trans? Eller är det hans fru? Hans barn? Eller är det en ohelig allians inom det politiska området som har ingåtts? Offrar Kristersson svenska ungdomars psykiska och fysiska hälsa på grund av löften från Bryssel, WHO eller WEF? Frågorna är många, svaren icke existerande.

Läs mer: Kom ut ur garderoben, Kristersson!

Alldeles oavsett Kristerssons privata skäl, finns det mycket intressant faktor och möjliggörare: Riksdagsledamöternas förmåga att gå emot den egna moraliska övertygelsen, även när konsekvensen blir en ökad risk för att barn drabbas av lidande och påbörjar en process som – i värsta fall – leder till irreversibla förändringar och stympade kroppar.

Av den moderata riksdagsgruppens 68 ledamöter var åtta av tio, det vill säga 54 ledamöter, mot lagförslaget. Ändå röstade alla utom en (!) för. Endast Ellen Juntti röstade enligt sin egen övertygelse i denna – för många unga faktiskt livsviktiga – fråga. Hur i hela friden kan det komma sig?

Svaret går att finna i hur Juntti bemötts. Hon ska nu kallas in för samtal och i en intervju med Dagens Nyheter säger sig Moderaternas gruppledare Mattias Karlsson vara missnöjd med sin partikollega.

– Jag konstaterar att hon har röstat mot det vi tillsammans har beslutat att vår politiska hållning ska vara. Just nu känner jag mig väldigt besviken på henne, säger Karlsson.

Nu väntar repressalier för Juntti. Hon kommer förmodligen att förlora sin plats i civilutskottet och även sin plats som suppleant i justitieutskottet. Hur hon kommer att placeras på riksdagslistorna i kommande val återstår att se, men partier brukar sända tydliga budskap: ”Vill du behålla din plats vid köttgrytan, gör du som vi säger!” Och en grundlön på 73 000 kronor (plus diverse tillägg och förmåner) tycks 53 moderata riksdagsledamöter prioritera högre än att följa sitt samvete.

Nu är den prioriteringen inte på något sätt unik för Moderaterna, partipiskan viner över samtliga 349 och de allra flesta tycks ha knutit näven i fickan, tänkt på sina privilegier och tryckt enligt husses direktiv. Förutom Elin Juntti var det bara socialdemokraten Patrik Björck som hade cojones nog för att gå emot partilinjen och rösta nej till lagförslaget.

Alltså kommer sköra och vilsna 16-åringar att få byta juridiskt kön. Samma barn som inte anses tillräckligt mogna för att få ta en öl på den lokala puben, tatuera sig eller rösta, anses tillräckligt mogna för att byta kön – och det utan några krav på rådgivning eller utredning.

What could possibly go wrong..?

Kostnaderna för det kommande psykiska lidandet faller på barnen. Kostnaderna för att bygga upp nya folkbokföringssystem, hantera ansökningar och skapa fler platser inom psykiatrin faller på skattebetalarna. Och uppgiften att bemöta, vägleda och trösta faller på föräldrar, syskon och lärare.

Hela ansvaret faller dock på 234 riksdagsledamöter som kan låna sin kommande försvarsreplik från historien: ”Jag gjorde bara mitt jobb…”