Under QX GayGala år 2005 tog tidigare biskopen i Stockholms stift, Caroline Krook, emot läsarnas utmärkelse Årets Hetero för sitt engagemang för homo- och bisexuellas situation i Svenska kyrkan. I sitt tacktal sa biskopen att kyrkan står i skuld till homosexuella, och publiken jublade.

Biskopens engagemang i HBTQ-frågor var tydligt: Hon var en drivande kraft bakom att Svenska kyrkan år 2005 fattade beslutet att tillåta välsignelser av samkönade partnerskap, och att samkönade par fyra år senare fick rätt att ingå äktenskap. Detta trots att det orsakade enorma slitningar, både inom prästämbetet och inom kyrkan som organisation, slitningar som fortfarande pågår och som har eskalerat med det S-märkta kravet att präster som inte viger samkönade par ska förlora sina anställningar.

Traditionella värden var dock biskopen inte lika förtjust i: Biskopen stödde den hårt kritiserade fotoutställningen Ecce Homo och 2006 godkände biskopen att Svenska kyrkan gav 400 000 kronor till fotoutställningen Uppenbar(a)t, den största kyrkliga satsningen någonsin till ett konstprojekt. Utställningen handlade om Jesu liv och visade bland annat ett par som idkade oralsex under nattvarden. Dåvarande domprosten i Stockholm valde att avgå i protest.

Att en biskop värnade homosexuellas rättigheter var det få som ifrågasatte. Men att hon drev just dessa frågor så hårt skapade frågetecken, och det uppstod snart rykten som antydde att biskopen själv var en del av det HBTQ-community hon värnade om.

Men skulle inte denna text handla om Ulf Kristersson? Jo. Men statsministerns agerande gällande den nya könsbyteslagen blir begripligt först när det ställs i relation till annat. Som exempelvis biskop emeritas engagemang för homosexuella par.

När allt kommer till kritan är det ju så, att det krävs ett stort personligt, för att inte säga privat, engagemang i en fråga för att vara beredd att sätta sitt eget anseende, hela sitt partis framtid och dessutom Tidö-samarbetet på spel för att driva igenom en viss fråga. Och det är faktiskt exakt det som statsministern gör när han öppet trotsar både väljarna, partimedlemmarna och riksdagskollegorna å ena sidan, och medicinsk expertis och de så kallade detransitionerades (personer som bytt kön men ångrat sig) erfarenheter å andra sidan. Könsbyteslagen ska drivas igenom den 17 april, mot bättre vetande och oberoende av både samhällskonsekvenser och individers lidande. Samtliga moderata riksdagsledamöter har ålagts att rösta enligt partiets direktiv. Johan Westerholm kallar lagen ”ett misslyckande för HBTQ-rörelsen” och skriver på Ledarsidorna:

”Riksdagen kommer pressa igenom en ny könsbyteslag i en process som annars är reserverad för situationer när rikets säkerhet är hotad. På 17 dagar skall processen vara över. En process där 90 procent av ledamöterna inte vet vad de röstar om eller på och där väljarna helt lämnats utanför. Piskade och hetsade av en liten elitistiskt sinnad klick i HBTQ-rörelsen.”

Den nya lagen ska göra det möjligt för någon som ”upplever sig leva i fel kön” att byta juridiskt kön genom ett byte av personnummer hos folkbokföringen.  Åldersgränsen föreslås bli 16 år. I dag måste den som vill byta kön vara 18 år och gå genom en omfattande medicinsk utredning och få ett godkännande av Socialstyrelsens rättsliga råd. I Kristerssons förslag ska det räcka med ett utlåtande av en läkare som Socialstyrelsen sedan godkänner. Det ska även bli enklare att genomföra kirurgiska ”könskorrigeringar” av kroppen.

Bakom de fina orden om ”inkludering” och ”acceptans av individen” döljer sig huvudsakligen barn och unga. Majoriteten som uppsöker vården för ”könsdysfori” och ”könsbekräftande behandling” är flickor i åldrarna 13-17 år, som enligt Socialstyrelsen vanligtvis har flera psykiatriska diagnoser som exempelvis autism, depression och ångestsjukdomar.

I en artikel som publicerades i Läkartidningen 2017, skrev Louise Frisén, docent och överläkare på barn- och ungdoms­psykiatriska konsult­enheten vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, att man sett ett kraftigt ökat antal remisser avseende könsdysfori. Från att tidigare ha haft endast enstaka sökande årligen till 197 inkommande remisser år 2016 (se nedan).

Sedan dess har antalet fortsatt att öka: mellan åren 2008 och 2018 ökade antalet personer med diagnosen könsdysfori bland unga i åldern 18-24 år med 400 procent. De senaste tio åren har antalet flickor som anser sig vara ”födda i fel kropp” ökat med häpnadsväckande 2300 procent.

Statsministern vill nu göra det enklare för dessa sköra barn och unga att cementera sina psykiska vanföreställningar genom att få dem bekräftade av folkbokföringen, och det i så låg ålder att hjärnans konsekvenstänkande inte är färdigutvecklat. Skattebetalarna ska sedan stå för kostnaderna när ett nytt folkbokföringssystem ska skapas, och – i förlängningen – bröst skäras bort och snoppar förvandlas till snippor.

Det är fullständigt obegripligt. Om inte…

Författaren och debattören Stefan Torssell påpekade i en text i tidningen Dagen att en stor andel av deltagarna i Pride-parader är anhöriga, och på Facebook skriver han:

Torssell kan mycket väl ha en poäng här. Kristerssons näst intill rabiata engagemang i HBTQI+ kan förklaras med att han är engagerad på ett privat plan, och i så fall är det inget fel i det. Det är så vi människor fungerar: vi engagerar oss mest i sådant som berör våra hjärtan, och så måste det få vara.

Men ett sådant djupt och personligt engagemang kan samtidigt fördunkla vår klarsyn och få oss att förlora både perspektiv och förmåga till kritiskt tänkande. Är vi då ”en i mängden” så riskerar vi kanske att betraktas som udda och enkelspåriga. Är vi istället en person med stor makt inom exempelvis politik, kyrka eller media, kan konsekvenserna bli oerhört mycket större. Då kan vårt privata engagemang få oss att driva igenom förändringar och beslut som visserligen tillfredsställer våra egna känslor, men som skadar andras liv.

Därför är det helt avgörande att vi får veta vad som ligger bakom statsministerns agerande: Är det han själv eller någon i familjen som är berörd av frågan – eller är det ”bara” kohandel med Socialdemokraterna? Eller vill Kristersson ställa sig in hos makthavare på en ännu högre nivå? Uteblir förklaringen, kommer spekulationerna att fortsätta.

Endast en försvinnande liten skara trans-aktivister och vänsterpolitiker jublar över statsminister Kristerssons beslut att driva igenom en starkt kritiserad könsbyteslag. Men statsministerns och Moderaternas anseende – och regeringssamarbetets överlevnad – skulle gynnas av ärlighet. Vi förstår att det finns en anledning till Kristerssons agerande, och han skulle vinna på att vara öppen med den. Så snälle Ulf Kristersson: Kom ut ur garderoben!