För några år sedan såg jag Katie Hopkins film Plaasmoorde – The Killing Fields – som handlade om det ständigt ökande våldet mot vita bönder i Sydafrika. Filmen skapade en dålig känsla som slog mig mitt i mellangärdet.

Vi hör fortfarande om de heliga minoriteterna. Det är grupper av människor som inte får förtryckas eller behandlas illa. De ska helst behandlas extra bra.

Näringslivet är infekterat av DEI (diversity, equality of outcomes and inclusion). Jobbannonser söker kvinnliga sökande (när blev de en minoritet?), eller sökande med ”minoritetsbakgrund”. En minoritet måste alltså hjälpas, stöttas och främjas – just eftersom de är en del av en ”minoritet”.

Men vad händer när minoriteten blir majoritet? Eller om majoriteten inte är de utskällda och förtryckande vita?

Vi behöver inte resa långt för att se vad som händer då. Vi kan börja i Sverige. När jag såg dokumentären gjord av Samnytt, som handlade om hur invandrargäng terroriserade en svensk by, lade jag särskilt märke till en sak: en av originalsvenskarna beskriver dessa gängs hårresande beteende (de kastade små barn i havet, de kastade sten på boskap, de stal ved ur folks garage, de satte sig på terrasser och krävde mat osv.).

När han reagerade och konfronterade dessa unga människor, samlades snabbt en stor grupp invandrare. Medan andra svenska män höll sig undan. Ingen kom för att hjälpa, de tittade åt andra hållet eller slog ner blicken.

Detta skedde i ett område med kanske tio procent invandrare. Hur blir läget när de är 30 procent?

Vågar vi ens tänka på hur det kommer att bli när invandrarna är i majoritet?

Vi nordiska män får lära oss att våld inte löser några problem, att vi måste vända andra kinden till, att vi måste använda dialog. Men hur hanterar vi klanmentalitet och våldsamt beteende?

Polisen hjälper inte till, de kan inte göra någonting. Och om en svensk skulle göra motstånd skulle han troligen fängslas inom fem minuter. Du kan till och med bli fängslad eller förlora ditt jobb bara för att protestera muntligt eller skriftligt. ”Allas lika värde” – så länge du inte är svensk.

Om vi ​​tittar lite längre ut i det stora ”utomlands” kan vi gissa vad som väntar oss. Och det är – tyvärr – väldigt svårt att vara optimist.

I sin bok Crucified Again: Exposing Islam’s New War on Christians har Raymond Ibrahim kartlagt den enorma omfattningen av övergrepp och mord mot kristna minoriteter i länder där islam dominerar. Inga icke-statliga organisationer eller andra statligt stödda organisationer bryr sig. De kristna är ”fel typ av minoritet”.

Hillal Neuer – chef för UN Watch – avslöjade hyckleriet kring Israel och de muslimska länderna i ett tal i FN. ”Var är deras judar?”, frågar han. Ingen kan ge något svar, judarna har dödats, eller de har flytt, eller de har tvingats ut. Nu är det Malmö och Paris de flyr från.

– Algeriet hade 140 000 judar, Algeriet: var är deras judar? frågar Hillal.

Han fortsätter genom flera arabiska/muslimska länder med liknande frågor.

Här i Norge har Halvor Fosli beskrivit hur det känns att vara Fremmed i eget land, utlänning i sitt eget land. Norska barn blir misshandlade på väg till och från skolan. Antalet mord och våldtäkter exploderar, men Oslo är fortfarande en trygg stad, så länge man inte talar om våldtäkter och mord.

Så tillbaka till Sydafrika. Där finns en minoritet som är utsatt för hårresande övergrepp. Men ingen har sympati med boerna, de vita människorna som har bott i Sydafrika i över 400 år.

Det var inte chockerande för upplysta människor att se filmen. Vi vet vad som händer och vi har sett det förut. Rhodesia visar vägen framåt mot den totala kollaps som Sydafrika står inför.

Men våldet – grymheterna – är chockerande varje gång.

Jag ska inte gå in på detaljer, de är för brutala. Men se filmen om du orkar. Katie Hopkins gör ett stycke journalistiskt arbete som media i Väst och i Sydafrika helt enkelt försummar.

Är det vår framtid som skildras?