Problemformuleringsprivilegium = Rätten att definiera vad som är ett problem, Med denna rätt följer automatiskt makten att sätta dagordningen i offentlig debatt. Problem formuleras och definieras ur en parts synpunkt och därmed kommer lösningarna på dessa problem att vara givna, till fördel för den som äger detta privilegium.

Ovanstående är Wikipedias sätt att förklara begreppet, som lanserades år 1980 i en essä av den svenske författaren och filosofen Lars Gustafsson. Gustafsson har hävdat att han tagit intryck av den italienske marxisten Antonio Gramsci och dennes teori om kulturell hegemoni när han formulerat sin teori om problemformuleringsprivilegiets existens, och även om begreppet hörs nämnas relativt ofta i den svenska debatten har det inte fått någon större spridning utanför landets gränser. Problemformuleringsprivilegiet är på så sätt ett begrepp som uppstått i svensk kontext och som primärt tillämpas för att beskriva ett svenskt fenomen.

Men det går att reducera problemformuleringsprivilegiet ännu mer: det beskriver inte bara Sverige, utan Sveriges relation till socialdemokratin. I den svenska, offentliga debatten är det generellt det socialdemokratiska partiet som har haft detta privilegium.

Så vad betyder då det? Det är 1) Socialdemokraterna som tillåts definiera vad som får betecknas som problem i Sverige. Av detta följer att 2) Socialdemokraterna även tillåts definiera vad som är ”rätt värdegrund” och i förlängningen också 3) vad som är korrekt väg framåt för nationen. Detta har under ett sekel cementerats till den grad att det 4) inte längre existerar något ifrågasättande av Socialdemokraternas problemformuleringsprivilegium, vilket i förlängningen har inneburit att 5) Sverige saknar en verklig opposition.

Att Sveriges samtliga riksdagspartier de facto utgör åtta nyanser av Socialdemokrati har sällan varit så tydligt som dessa dagar. Den 17 april ska riksdagen rösta igenom den nya könstillhörighetslagen, som innebär att barn som fyllt 16 år ska få ”bestämma sitt kön” utan att vare sig sjukvården eller föräldrarna behöver konsulteras.

Det är precis lika galet som det låter – och det har svenskarna förstått. Majoriteten väljare vill inte ha den. De borgerliga väljarna vill definitivt inte ha den.

Och beslutet ska tas trots att den medicinska expertisen varnar och rapporterna om hur experimenten med så kallade ”könskorrigeringar” har resulterat i psykiska lidanden och irreversibla fysiska skador nu har börjat att trilla in.

Men inget av detta spelar någon roll för statsminister Ulf Kristersson, som är den moderat som kämpar för att driva igenom lagen – mot befolkningens, de egna väljarnas och sina riksdagskollegors uttryckliga vilja. För statsministern är det så viktigt att lagen går igenom att han är villig att sätta hela Tidö-samarbetet på spel. Både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna är kritiska, och därför har Moderaterna och Liberalerna bestämt sig för att kringgå dem och istället söka stöd hos de HBTQI-vurmande och identitetspolitiska riksdagsledamöterna.

Varför? Varför i hela friden är det så viktigt att barn ska få byta kön, ungefär som de byter musiksmak eller klädstil? Och hur kan barn, som varken anses mogna nog att tatuera sig, köra bil eller ta en öl, anses mogna nog att byta kön?

Ingen kan svara på det. Och det tycks inte heller krävas något svar på den frågan. Det bara ska vara så. Lagen bara ska drivas igenom. Ivar Arpi skriver på bloggen En rak höger:

”I decennier har högern, inräknat liberaler, skrämt upp sig själva om att de kanske står på “fel sida av historien”. I stället för att stå för vad man tror på och säga vad man ser med sina egna ögon, har man jamsat med – mot bättre vetande. Det var vad som skedde med migrationspolitiken. Redan 2008 lade Elisabeth Svantesson, Ulf Kristersson och Tobias Billström fram förslag på en moderat och strikt migrationspolitik, sedan gjorde partiet tvärtom ihop med Miljöpartiet. Fast alla visste att det var galet. Alla visste, men de flesta väntade med att säga något innan katastrofen var ett faktum. Man ville inte ses som det elaka partiet. Titta hit, vänstern, vi är riktigt progressiva! Man hoppades att detta var att hamna på rätt sida av historien. Mot bättre vetande.

Nu är Moderaterna där igen. Den här gången vill de lyfta upp könsideologin till sanning.”

Det handlar såklart inte om sakfrågan. Det handlar om problemformuleringsprivilegiet: eftersom Socialdemokraterna anser att det är rätt, så är det per automatik rätt. Och vill man vara rätt, så gäller det att visa att man tycker likadant som Socialdemokraterna. Ja, allra helst ska man vara mer socialdemokratisk än Socialdemokraterna, för endast så bevisar man sin godhet och korrekta värdegrund – även om man är moderat, eller till och med en borgerlig statsminister.

Ovanstående stärks av att ingen mindre än Annika Strandhäll (S) faktiskt har tagit ställning mot samma vänsterideologimarinerade förslag som Ulf Kristersson nu är för. Strandhäll kan säga nej, eftersom hon – som etablerad socialdemokrat – kan behålla sin värdegrunds-certifiering trots att hon för en gångs skull lyssnar till förnuftets röst. Kristersson å andra sidan tycks så besatt av att visa att han har ”rätt värderingar” att han helt missar att han låter S definiera vad som utmärker dessa värderingar. Han faller i fällan.

Men majoriteten väljare och majoriteten av Tidöpartiernas riksdagsledamöter har förstått hur det förhåller sig. Framför allt har de förstått att barn måste skyddas från att behöva fatta beslut de inte förstår omfattningen av och som ger konsekvenser de inte är mogna att bära. Att Sveriges statsminister är mer upptagen av att lajva vänsterideolog än att värna svenska barn bevisar Lars Gustavssons tes.

Problemformuleringsprivilegiet är, trots sina marxistiska rötter, allestädes närvarande och kontrollen vilar i Socialdemokraternas händer. Och i andra änden av trådarna sprattlar en moderat statsminister.