Mikael Janick var ute och cyklade med sin tolvårige son son. De var på väg till simhallen. Men de kom aldrig fram. Vid en gångtunnel i Skärholmen gjorde 39-årige Mikael det fatala misstaget att konfrontera ett gäng ungdomar. Istället för att bada med sin pappa, fick sonen ringa 112 efter att ha fått se pappan skjutas i huvudet och dö.

Det har alltså hänt igen. En svensk man och familjefar har mördats brutalt, av en enda anledning: Han visade civilkurage.

För några dagar sedan uppmärksammade vi att det gått två år sedan Fredrik Andersson sköts till döds på Delta Gym i Stockholm. Fredrik försökte förhindra ett mord när han själv blev offer för kulan som var menad för en annan. Två svenska män, uppfostrade till att säga ifrån när någon gör fel och övertygade om att det är viktigt att gripa in när det behövs. Två svenska män som ville vara goda förebilder för sina barn, och för andras. Två svenska män som uppvisade just den personlighet och handlingskraft som vi betraktar som ideal, och som lyfts fram genom utmärkelser som exempelvis ”Svenska hjältar”.

Men Fredrik och Mikael fick ingen titel, ingen prissumma och inget hyllningsreportage i media. Istället fick de varsin kula i huvudet.

Fredrik Anderssons mördare, den då 17-årige armeniern Frunze Saghatelyan, dömdes så småningom till fyra års ungdomsvård och belönades under processen med ett svenskt medborgarskap. Vem som mördade Mikael vet vi i nuläget inte. Kanske kommer vi aldrig att få veta. Kanske kommer den personen aldrig att straffas, om det nu går att räkna ett par års ungdomsvård som ”straff” efter att ha mördat en oskyldig medmänniska. Framtiden får utvisa.

Vad vi däremot vet, är att förmågan och viljan att visa civilkurage – något som tidigare har ansetts vara näst intill en medborgerlig skyldighet – snart är ett minne blott. För vem vågar egentligen ingripa för att avbryta en misshandel eller våldtäkt, eller ens be någon att ta bort sina leriga skor från sätet på tunnelbanan, om risken är överhängande att man belönas med en kula i huvudet eller en kniv i magen? Gissningsvis ingen utan uttalade suicidala tendenser.

När jag var barn fanns det tanter med totalkoll i var och varannan trappuppgång. Gud nåde den unge som misskötte sig, då ropades det blixtsnabbt från ett fönster att ”jag ska minsann prata med mamma och pappa om det här”. Vi lärde oss snabbt att bete oss som folk, och att skämmas när vi misslyckades med det. Så småningom, när vi blivit vuxna, kom dagen när vi insåg att vi själva förvandlats till just de där tanternas arvtagare. Vi är därför många som har avbrutit mobbing på skolgårdar, hindrat snattare i ICA-butiken och spänt ögonen i testosteronstinna tonårspojkar och förklarat att ”nu lägger du av med det där!”.

Varför? Jo, för att vi har fått lära oss att det är så man gör. Vi vet att det behövs vuxna som kan säga ifrån. Det är nämligen så man uppfostrar yngre generationer till att bli goda medmänniskor och det är varje persons förbannade skyldighet att ingripa när något håller på att gå käpprätt.

Tills nu.

Det finns nämligen barn och unga i Det Nya Sverige som inte nöjer sig med att palla äpplen, sno hackkycklingens mössa eller klottra ejakulerande penisar på skoltoaletten. Det Nya Sveriges barn tar emot beställningar på mord över TikTok och tvekar inte att sätta en kula i pannan på en oskyldig medmänniska – inte ens om det sker framför ögonen på hans barn.

Reaktionerna efter onsdagens mord strömmar nu in. Statsminister Ulf Kristersson kallar mordet ”alldeles fasansfullt”, SD:s partiledare Jimmie Åkesson menar att det är dags att ”förklara fullt krig” mot de gängkriminella och KD:s dito Ebba Busch skriver på Facebook att ”det värdelösa våldet måste få ett slut”. Pinsammast av alla var dock Magdalena Andersson, som såg tragedin som ett PR-tillfälle och under gårdagen begav sig till Skärholmen för att ställa sig framför medias kameror – bara för att bli utskälld av den mördades anhöriga.

– Vi var även på din debatt, när Adrianas mamma frågade vad ni skulle göra åt våldet, säger Mikael Janicks syster till Magdalena Andersson.

– Efter debatten, när kamerorna dog… Du kom inte fram till henne. Du beklagade ingenting, visade inga känslor. När var det här? Ett år sedan vi ställde frågan. Och nu är min bror död. Men kamerorna är viktigare, så jag ska lämna er ifred.

Magdalena Anderssons svar?

– Det vore bra om ni kanske kunde stänga av [kamerorna] …

https://twitter.com/ROGSAHL/status/1778520934338666617

De anhörigas ilska och besvikelse är förståelig. Politiker, media och andra makthavare har ägnat ett halvt sekel åt att försöka skapa ett mångkulturellt utopia. Men det enda de lyckades med var att förvandla nationen Sverige från ett homogent, tryggt välfärdssamhälle till ett splittrat och sönderfallande gangster-mecka. Den här gången var det Mikael Janick och hans familj som fick skörda frukterna av den förda politiken. Vem står näst på tur? Det kan vara vem som helst av oss.

Vi vet nu att alltför många av oss inte kommer att överleva mötet med det Nya Sverige som våra makthavare har skapat. Men vi kan förbättra oddsen att få leva och se våra barn växa upp genom att vara tysta, ständigt vända bort blicken, aldrig ingripa. Allt enligt principen better you than me. Vi förstår det nu.

Men konsekvensen av att vi tystnar för att överleva, är ett ännu mer våldspräglat samhälle, där de kriminella kan härja ännu friare och där kommande generationer inte får lära sig att veta hut av vuxna med mod och moralisk ryggrad.

Den krassa verkligheten är att det inte bara är vi, våra familjemedlemmar och våra vänner som faller offer för det dödliga våldet när kulorna viner. Civilkuraget drar just nu sina sista andetag i Moder Sveas famn – och när det inte längre finns hos oss, är vårt samhälle döende.