– Mina barn vaknade skräckslagna om nätterna, när de hörde bomberna brisera. En kväll mördades en man utanför vårt hus, och barnen såg kulhålen i fasaden på morgonen. De frågade om de också skulle dö. Flera av min dotters vänner blev våldtagna av män som attackerade dem eftersom de tillhörde en annan etnisk grupp och en homosexuell släkting misshandlades så svårt att han hamnade på sjukhus. Vi trakasserades dagligen, kallades ”smutsiga” och uppmanades att ”veta vår plats”. Man försökte döda våra djur och vi vågade inte lämna huset när det var mörkt. Natten när det var vårt hus som attackerades och mina barn skadades av glassplitter från fönstren som bomben krossade, bestämde jag mig. Vi måste fly.

Ovanstående berättelse skulle ge familjen uppehållstillstånd i Sverige. Det finns bara ett problem: Berättelsen beskriver en etniskt svensk familjs upplevelser – i Sverige.

Att Sverige under de senaste decennierna har förvandlats från ett av världens tryggaste och mest välfungerande länder, till ett avskräckande exempel skakat av i praktiken dagliga bombdåd och skjutningar, är allmänt känt. Internationell media rapporterar om hur kriminella gäng härjar och andra länder avråder sina medborgare från att resa i Sverige. Rapporterna om att dessa kriminella gäng tar över företag och kritiska samhällsfunktioner har funnits tillgängliga sedan 2016, men politiker från vänster till höger har valt att fortsätta på inslagen väg. Alltså har inget hänt – och nu är vi bortom PONOR: Point of no return.

Det är omöjligt att vända samhällsutvecklingen med annat än att Sverige tar till absolut drakoniska åtgärder mot de kriminella, och de kommer politikerna inte att göra. Alltså kommer utvecklingen att fortsätta i samma riktning: mer våld, mer otrygghet, mer dysfunktionalitet. Och det vet svensken.

Alltså har de som kan vidtagit åtgärder. De som har finansiella möjligheter har sett till att flytta till områden i Sverige som fortfarande bedöms som relativt säkra, i praktiken ”ekonomiska gated communities” där det är så dyrt att bo att ytterst få har råd att bosätta sig där. Men genom att vara en del av en liten och geografiskt koncentrerad grupp extremt privilegierade, gör man sig samtidigt till måltavla för kriminella som rånar och utpressar.

Alltså är det alltfler som också ser till att skaffa sig ett bug out place utanför Sveriges gränser. Priserna på spanska solkusten har skenat sedan pandemin, och köerna till de svenska skolorna är årslånga. Även i länder som Portugal, Ungern och Dubai har sett en stadig ström av svenska immigranter.

Den gemensamma nämnaren är att de som kan, ser till att skaffa sig ett alternativ till det hemland man ser falla sönder framför sina ögon. De som inte kan, de som saknar tillräckliga ekonomiska muskler, blir kvar.

En fastighetsförvaltare jag kom i kontakt med för något år sedan, berättade för mig hur han varje vecka kontaktas av förtvivlade hyresgäster från områden som Hässelby gård, Vällingby och Jakobsberg. Områden som för tio, femton år sedan fortfarande var platser där man kunde hitta ”Mellan-Svensson”, men som nu steg för steg förvandlas. Mångkulturen, otryggheten och kriminaliteten ökar, liksom utanförskapet – för etniska svenskar. De som har kunnat, har redan flyttat. De som inte har kunnat, har blivit kvar. Deras enda hopp är att personer som fastighetsförvaltaren jag talade med kan hjälpa dem. Men det kan han sällan eller aldrig.

Det han däremot måste göra, är att möta alla dessa föräldrar som gråtande berättar om hur deras barn hotas och trakasseras på skolan när de kallas för ”äckliga svin-ätare”, ”jävla svennar” eller ”hundar”. Hur deras döttrar – som sedan länge vant sig vid att tilltalas som ”horor” – inte vågar gå nära skoltoaletterna, av rädsla för att dras in och våldtas. Hur de bevittnar drogförsäljning, misshandel och till och med mord från sina balkonger. Hur de inte längre vågar ställa fram en adventsljusstake i fönstret innan jul. Hur de inte vågar gå ut med hunden (som måste bära munkorg för att inte riskera att äta en förgiftad eller spikmarinerad köttbulle) på kvällen, eller gå ensamma från tunnelbanan. Hur de normaliserat en tillvaro de inte kunde föreställa sig i sina värsta mardrömmar för bara tio år sedan. Hur de förändrat sina liv för att kunna fortsätta existera i detta Nya Sverige. Hur de skäms när de inser att erfarenheterna steg för steg förvandlat dem, från välkomnande och toleranta till misstänksamma och fördomsfulla. Hur de saknar möjligheter att förändra sin tillvaro och därför blir alltmer uppgivna och förtvivlade. Hur framtidstron och livsgnistan sakta försvinner.

Och ingen bryr sig.

För i svenska politikers medvetande, är dessa individer helt ointressanta. Deras erfarenheter och känslor existerar inte, och deras uppgivenhet och förtvivlan betecknas som bevis på rasism och högerextremism. Svenska politiker bryr sig inte om dem, eller hur deras tillvaro sakta men säkert slits sönder. Som en sprängning i slow motion.

Svenska politiker har, under ett halvt sekel, prioriterat att förverkliga sina ideologiska visioner om det mångkulturella paradiset. Oavsett konsekvenserna. Den som inte har sjungit med i hyllningskören eller uttryckt någon form av skepsis inför utvecklingen har betraktats som avvikande och moraliskt tvivelaktig. En fiende till Staten. Och den som är fiende till en stat med så fina mål som ett mångkulturellt, mångreligiöst och regnbågsfärgat (Sw)Eden, kan inte förvänta sig någon förståelse, än mindre någon hjälp.

De som inte har råd med annat än att leva i resultatet av politikernas drömmar, tvingas därför uppleva hur rädslan sakta äter dem och samhället sprängs i bitar. För Sveriges öppna hjärta är inte öppet för dem, och de har ingenstans att fly.