De senaste dagarnas händelser i Mellanöstern har resulterat i åtminstone två förlorare, nämligen president Biden och den iranska prästerliga regimen.

Dagen innan Iran försökte träffa Israel med över 300 drönare, kryssningsmissiler och ballistiska missiler sa Biden att mullorna inte borde göra det. ”Don’t”, sa han, varefter Iran ”did”.

Efter detta misslyckande försökte Biden övertala den israeliska regeringen att inte svara på den iranska attacken. Det möttes av döva öron i Jerusalem, som på fredagen attackerade mål nära staden Isfahan, några av Irans viktigaste kärnkraftsanläggningar och en stor flygplats.

Ingen – varken vänner eller fiender – tar Biden på allvar, och USA:s internationella prestige sjunker som en sten i stilla vatten.

Hemma i USA har Biden och hans demokratiska parti också stora problem, efter att de under många år funnit sig i provokationer från yttersta vänstern, som de ansett vara säkra väljare som alltid skulle rösta på dem. Men nu får de uppleva ständiga demonstrationer av arga unga människor som anklagar Biden för att ha begått folkmord i Gaza, och vars antisemitism blir allt tydligare. Och som om det inte vore nog kan judehatarna samla fler demokratiska ledamöter i representanthuset i form av den så kallade ”squaden” som leds av skrikhalsar som Ilhan Omar, Ayanna Pressley, Alexandria Ocasio-Cortez och Rashida Tlaib.

Vi får vänta och se hur det kommer att påverka USA:s judiska väljare, som har varit trogna demokratiska anhängare i årtionden.

Man kan kanske kalla det en seger att representanthuset just har beslutat att ge Ukraina ytterligare 61 miljarder dollar i militärt bistånd – och det med betydande stöd bland de republikanska medlemmarna.

Det är dock oklart vad de nya pengarna kommer att åstadkomma, annat än att hålla igång kriget. Till och med den amerikanska mainstream-median har börjat tvivla på att Ukraina kan vinna, och vissa förutspår att landet kommer att tvingas böja sig för ryska krav i slutet av 2024. Om det händer kommer USA:s ställning att undergrävas ytterligare och Rysslands och Kinas stärkas på motsvarande sätt.

På listan över förlorare har vi också skrytmullorna i Teheran, som fick lida smärtan att deras attack mot Israel misslyckades totalt, eftersom Israel och dess allierade förstörde 99 procent av stridsspetsarna avsedda för den judiska staten.

Det var också smärtsamt för Allahs män att inget av arabländerna kom till Irans hjälp. Och på fredagen visade Israel Irans militära svaghet genom att enkelt tränga in i det iranska luftrummet. Det fanns ingen massiv israelisk ansträngning, men budskapet var tydligt: ​​jämfört med den judiska staten är Iran en militär dvärg som Israel kan bomba efter behag – speciellt om det blir nödvändigt att neutralisera Irans kärnvapenprogram, som de israeliska ledarna har försäkrat att de ska göra.

Israel har nu visat vem som bär byxorna i Mellanöstern, och det kommer säkert att göra avtryck bland landets arabiska grannar. För, som den framstående experten på islam, Bernard Lewis, brukade säga, gillar araber att rida på den starka hästen, och det står nu klart att den inte är uppstallad i Teheran.