Som vi alla vet är det en speciell politisk konst att veta vart vinden blåser. Om du är ett dominerande parti i riksdagen ser du det som din uppgift att utbilda väljarna att anamma vissa värderingar och attityder och förkasta andra. Under Socialdemokraternas storhetstid på 1960- och 70-talen kämpade ledarna för gemenskap, solidaritet och social sammanhållning med dem som hade minst. De gjorde också en poäng av att använda det statliga monopolet på tv- och radiosändningar för att föra pjäser, balett och konserter till arbetarklassens hem.

Men som vi alla vet så ändrar vinden riktning, och politikerna måste hänga med om de vill ha röster. Under perioden 1960–80 insåg de borgerliga partierna att väljarna stödde den socialdemokratiska visionen om välfärdsstaten eftersom de såg den som en garant för vård och omsorg. Venstre och De Konservative var starka motståndare till vad de betraktade som ”barnvaktsstaten”. De klagade mycket i Folketinget, men gav sedan efter och har sedan dess deltagit helhjärtat i uppbyggnaden av det socialdemokratiska samhället.

Det moderna Danmark består därför av ett lapptäcke av ”svaga grupper” som kräver rätten att försörjas av det allmänna. Invandrare utanför arbetsmarknaden anses vara en svag grupp, och det kostar skattebetalarna 90 miljarder danska kronor i uppehälle varje år. Barnlösa familjer är svaga och har rätt till fertilitetsbehandling på statens bekostnad. När de får barn flyttar de, som barnfamiljer, in i en annan utsatt grupp och har därmed rätt till barnbidrag. Runt hälften av befolkningen tar emot bidrag och lägger vi till andelen offentligt anställda i stat och kommun är över två tredjedelar av danskarna beroende av den offentliga sektorn.

Alla opinionsundersökningar visar tydligt att moderna danskar kräver en stark stat, och att en majoritet av väljarna avvisar skattesänkningar. Danskarna har alltså köpt och accepterat det socialdemokratiska mantrat: ”Du måste välja mellan skattesänkningar för de rika eller mer välfärd för oss alla!” Moderna danskar är likgiltiga inför frihet, men vill ha trygghet. De nya medborgarna vill bestämma över sina egna liv, men tar inte ansvar för det om något går fel. Det ska staten göra. Ett stort antal väljare var tidigare emot utvecklingen av en centraliserad EU-välfärdsstat, men ser nu förbundet som garanten för trygghet och säkerhet.

Modern politik bygger inte på ideologiska attityder och värderingar, utan på flyktiga politiska modeflugor. Därför är det inte längre politikerna som påverkar väljarna, utan tvärtom. Politiska ledare styrs av media, ideologiska rörelser och intresseorganisationer som #metoo, regnbågsrörelsen, klimathysteri, Black Lives Matter och ”From the River to the Sea”. Men när man inte längre har ett fast trossystem eller värderingar att förhålla sig till, tappar man riktning i livet. Om man inte vet vart man ska leder alla vägar till målet. Eller så finns det inga vägar alls som leder dit.

Det var så Venstres ledare Troels Lund Poulsen drabbades av en förvirrad livsåskådning när han fick Liberalerna att gå med på kravet på en CO2-skatt på jordbruket. Han glömde att vi ursprungligen är ett bondefolk. Nästan alla danska familjer kan spåra sitt släktträd tillbaka till hemmansägare och bönder och de senaste opinionsmätningarna visar att gammal kärlek inte rostar så lätt. Ett stort antal väljare är emot CO2-skatten och hälften kommer inte att acceptera den om den skadar jordbrukets konkurrenskraft.

Priset har varit en väljarflykt från Venstre, som på några år gått från att vara ett nationellt parti till att bli ett nischparti. Idag är Venstre en rea-vara på snabbköpet, utan identitet och särart. Man vet var man hittar vänstern, nämligen i botten av den politiska spannen. Där återfinns också de Konservative sig, efter att under ett antal år ha sålt ut Gud, kung och fosterland till förmån för klimatkampen och den gröna omställningen och allt möjligt annat som var på modet.

Dansk Folkeparti har också grävt ner sig i ett hål där det inte finns så många väljare. DF skulle vilja vara ett borgerligt parti, men det vågar de inte, för de har insett att vindarna blåser mot förmyndarstaten. Resultatet är att DF sitter fast mellan en högerorienterad invandringspolitik och en socialdemokratisk socialpolitik.

Även Lars Løkkes clownbuss, Moderatene, är på väg att tappa sitt politiska fotfäste efter att ha blivit ett parti utan annat värde än viljan att stå i centrum. Så länge Lars Løkke behåller den positionen ligger han illa till.

Även socialdemokratin är på väg att glida utför stupet med det lägsta väljarstödet i mannaminne. Partiets väljare gillar inte regeringen, de är arga på Mette Frederiksens dominanta besserwisser-stil och exporterar hellre henne till Bryssel där hon trivs i de fina salongerna.

Danska väljare har blivit oberäkneliga trygghetsnarkomaner. De klagar mycket, men vet inte vart de vill komma med det hela. Resultatet är en generation politiker som inte heller vet det, och som bara reagerar på tidens impulser istället för att agera utifrån en plan, en attityd, en grundsyn.

Men kraft föder som bekant motkraft. När skolbarn i mängd stödjer Liberal Alliance beror det på att de har mer livsmod än de lite äldre ungdomarna som har fallit för klimathysterin, det totala gröna skiftet och den påtvingade feminiseringen av det manliga könet. De allra minsta tycker att Greta Thunberg är snurrig och litar på att det är deras egna förmågor och egna insatser som skapar ett bra liv, och inte kommunen.

Kanske ser vi de första tecknen på en kontrarevolution som strävar efter ett annat samhälle än barnvakts-staten. Ett svagt hopp skymtar vid horisonten. Ett hopp som inte är grönt, utan lyser i klaraste blått.