De senaste veckorna har det varit många artiklar på Document som på ett eller annat sätt handlar om ett av de största hoten vår demokrati står inför: diverse attacker mot yttrandefriheten.

I de flesta av dessa artiklar betraktas yttrandefriheten som ett slags värde som alla förstår och alla borde värna om. Men det här är ingen beskrivning som stämmer överens med verkligheten. Väldigt få kan fullt ut svara på frågor som: Varför ska vi ha yttrandefrihet? Vad är egentligen yttrandefrihet? Och: Vad hotar yttrandefriheten idag, och vilka begränsningar bör yttrandefriheten ha?

Jag ska försöka ge några trevande svar på dessa frågor.

VAD ÄR YTTRANDEFRIHET?

Yttrandefrihet är rätten att tänka, ha åsikter och uttrycka sina åsikter utan rädsla för förföljelse och straff från myndigheterna (med vissa begränsningar). Detta är den klassiska definitionen, som därför befriar varje privat organisation från skyldigheten att anpassa yttrandefriheten.

Men yttrandefriheten har också ett annat element, som ofta glöms bort eller förbises: yttrandefriheten innebär också rätt till fri tillgång till information, eller helt enkelt fri tillgång till andras yttranden.

VARFÖR YTTRANDEFRIHET?

Varför är yttrandefrihet viktig? De traditionella argumenten förkortas på engelska till ”STGD” – som står för ”self, truth, government, diversity”. Jag översätter till svenska, men kommer att ha med de ursprungliga engelska termerna.

Autonomi

Rätten att bestämma över sin egen person förutsätter att man fritt kan uttrycka sina åsikter. Men också att man ges rätten att höra andras uttalanden. Man kan inte lära känna en annan person om man inte kan vara ärliga mot varandra, och yttrandefrihet är därför en förutsättning för ärlighet.

I sin fantastiska bok  Freedom of speech – ten principles for a connected world nämner Timothy Garthon Ash en låt framförd av Nina Simone, där en av texterna lyder så här:

I wish you would know – How it is to be me

T.G. Ash är en typisk ”progressiv” – en kille som skriver för vänsterinriktade The Guardian. Jag räknar med att vi är oense till 99 procent när det kommer till politik, och jag måste erkänna att jag köpte boken för några år sedan och förväntade mig typiska vänsterargument om varför olika yttringar ska förbjudas, med mera.

Men – och detta är faktiskt viktigt: Garton Ash är närmast fundamentalistisk i sitt försvar av yttrandefriheten. Jag har sällan blivit så positivt överraskad efter att ha läst en bok. Vi behöver allierade till vänster eller bland de globalister som fortfarande ser värdet av yttrandefrihet. Sedan kan vi vara oense i fråga efter fråga utan att ta till våld eller andra tekniker för att få den andre att ”hålla käft”.

Om vi ​​ska lära känna andra människor (och oss själva) måste vi inte bara tänka, utan också kunna uttrycka vad vi tycker. Så här säger Jordan B. Peterson i sin berömda intervju med Cathy Newman, när hon ställer århundradets dummaste fråga:

– Varför ska din rätt till yttrandefrihet övertrumfa en transpersons rätt att inte bli kränkt?

– För om man ska kunna tänka, så måste man riskera att kränka någon.

Han avslutar med klassikern: Ha! Gotcha!

Det måste till exempel ha varit svårt att uppnå nära vänskap med nya bekantskaper under Stalins eller Hitlers styre. Riskerna var för stora. Folk höll sig för sig själva, när även de som stod dig närmast kunde vara ett hot. Att leva under så paranoida förutsättningar var helt klart ett hot mot mental och fysisk hälsa.

Sanning

För att utveckla vår kunskap om världen är det absolut nödvändigt att vi tillåter idiotiska teorier och ”dumma frågor”. En öppen diskussion och aktivt sökande efter sanning har visat sig vara extremt mycket effektivare än kontroll och dogmer. Det är ingen slump att den industriella revolutionen följde efter den filosofiska utvecklingen. Modernt välstånd beror till lika stor del på John Stuart Mill som på Isaac Newton.

Samhällen utan yttrandefrihet straffas med få och små vetenskapliga framsteg. Sådana sällskap kan kopiera men inte skapa.

Vilken mellanchef under Stalin-eran brydde sig om att utmana sin chef genom att säga: ”Varför gör vi inte så här?” Ingen – belöningen var minimal och risken skyhög (GULAG). Detta ledde till mindre välstånd, sämre folkhälsa och en mängd negativa ekonomiska, sociala och mänskliga konsekvenser.

John Stuart Mill är helt tydlig i On Liberty, där särskilt kapitel 2 handlar om yttrandefrihet. Han varnar bland annat mot ”majoritetens tyranni” – en parallell till dagens debatt kan vara det falska påståendet om vad ”97 procent” av klimatforskarna anser om människans inflytande på klimatet. Detta är – enligt Mill – inte ett argument för att begränsa meningsmotståndarnas yttrandefrihet. Även om det bara är en person mot resten av världen, är den personen lika – eller helst mer – skyddad av yttrandefriheten.

Rätten att tänka, säga och tycka vad man vill är ett vapen som svaga grupper kan använda mot den dominerande makten. Dessutom, påpekar Mill, är det inte bara personen som är förhindrad att tala som lider. Hela mänskligheten förlorar varje gång ett uttryck förhindras. Yttrandet kan vara sant och därför kapabelt att förbättra världen. Eller så kan påståendet vara falskt, men ändå få positiva konsekvenser om vi använder det falska påståendet som ett bryne för att vässa sanningens svärd, och göra oss säkrare i vår övertygelse.

Myndigheterna

Yttrandefrihet skapar bättre regeringar. Rätten att kritisera makthavare är en grundläggande förutsättning för demokrati. Det är omöjligt att föreställa sig en diktatur med full yttrandefrihet. Det är också svårt att föreställa sig en demokrati med för starka begränsningar av vad man får säga, tänka och mena (och till och med känna).

Tyvärr är stora delar av västvärlden – som är yttrandefrihetens vagga – i färd med att lägga så många restriktioner på denna rättighet att det är ett demokratiskt problem. Modern demokrati är som ett nyfött spädbarn, och klarar sig inte utan hjälp dygnet runt. Men politisk korrekthet, ”mångfald” och woke är ett hot mot demokratin – via den pågående attacken mot yttrandefriheten, som är den mest grundläggande rättigheten i ett fritt samhälle, efter äganderätten.

De exploderande och repressiva lagarna mot hatretorik är ett bra exempel på hur vi förlorar vår frihet, först gradvis, sedan plötsligt.

Mångfald

I en värld av mångfald, med många olika synsätt och livsåskådningar som tvingas samman i nära kontakt, är det många som vill begränsa yttrandefriheten för att minska konflikter och förebygga våld och splittring. Det är fel väg att gå. Om man ska behålla något hopp om en ”lycklig mångfald” är det avgörande att vi kan uttrycka oss fritt utan rädsla för våld och straffrättsliga påföljder. Tyvärr har våra ledare misslyckats kapitalt på detta område.

De har glömt att mångfald är mer än olika religioner, hudfärg och psykiska könsstörningar. Man måste tillåta den enda formen av mångfald som verkligen betyder något: nämligen en mångfald av idéer.

”The marketplace of ideas” är ett välkänt felcitat av Oliver Wendell Holmes (tidigare domare i USA:s Högsta domstol). Idéer, åsikter och uttryck måste alltså mötas i fri och rättvis konkurrens. De bästa idéerna överlever, de dåliga (och osanna) idéerna kommer att försvinna.

Detta leder till en logisk slutsats: alla som vill begränsa yttrandefriheten har insett att de inte har en chans att vinna tävlingen på marknaden för bra och dåliga idéer. Vinnare behöver inte ändra spelets regler!

Så vem bekämpar yttrandefriheten i dag? Det är trist att behöva konstatera det, men så gott som alla ledande politiker i Europa, även några av ”hjältarna” till höger, kan inte hålla tungan rätt i mun. Frestelsen är för stor: när vänstermobben använder ”hate speech”-lagstiftning mot oss måste vi hämnas in natura. Detta är ett allvarligt misstag. Det är som när Listhaug pratar om ”människor i behov av skydd”. Man får inte acceptera ”fiendens” språk och verktyg. Om du är för yttrandefrihet så finns det inget som heter ”hate speech”. End of story.

VILKA BEGRÄNSNINGAR?

De allra flesta människor som förväntas bli tagna på allvar är ”för yttrandefrihet, men…”. Det är detta ”men…” som är slagfältet där kampen för verklig yttrandefrihet utspelar sig. Garton Ash sammanfattar diskussionen kring detta i tio principer (därav bokens titel), och jag kommer att behandla några av de viktigaste. För dig som vill fördjupa dig: läs boken.

Våld

Vi accepterar inte hot eller uppvigling till våld, och vi påverkas inte heller av hot.

I stort sett alla som har någon form av lagstiftning har implementerat principen att hot och uppmaningar till våld inte skyddas av yttrandefriheten. Anledningen är förstås att detta begränsar andras yttrandefrihet och dödar möjligheten till fri debatt.

Men tyvärr: den andra delen av principen, att vi inte ska påverkas av hot, är inte lika allmänt accepterad. Säg bara ”islam” så förstår du vad jag menar. Karikatyrtvisten är ett exempel på hur hela västvärlden låtit sig pressas av en våldsbejakande ideologi. Regeringen räddade sig själv genom att offra Vebjørn Selbekk. Det är en skam för Norges moderna historia, och skäl nog till varför Støre aldrig skulle ha fått en maktposition.

Integritet

Alla har rätt till privatliv.

Ibland kommer rätten till integritet i konflikt med vad exempelvis pressen definierar som ”av allmänt intresse”. Här är det viktigt att skilja på de vi kan kalla ”offentliga personer” – till exempel politiker och andra makthavare – och en vanlig privatperson. Även om även offentliga personer har rätt till ett privatliv, måste de förvänta sig ett större fokus på sin person än den vanlige mannen på gatan.

Med dagens teknik finns det oändliga möjligheter att kränka andras rätt till integritet. Därför blir det svårt att reglera detta juridiskt. Det handlar därför om att använda sunt förnuft så att man inte hamnar i sådana situationer. Därför handlar det om uppfostran: Man måste uppfostra sina barn så att de blir förnuftiga människor, som inte skickar nakenbilder på sig själva till en kortvarig flickvän och sedan gnäller över bilderna som delas på TikTok.

Hatpropaganda

Något som gladde mig mycket med Garton Ashs bok var hans totala avvisande av så kallad ”hate speech”-lagstiftning. Det måste faktiskt vara tillåtet att hata. Jag hatar exempelvis nazism, islamism, kommunism och HBTQ-tyranni.

Problemet med lagar som reglerar våra känslor är bland annat frågan om vem som definierar vad som inte får kännas/tyckas. Till stor del styrs detta av tanken att vissa grupper förtjänar ett starkare skydd än andra. Det är okej att säga ”jävla viting” men inte ”jävla svarting”. Detta kan inte accepteras utifrån en individualistisk livssyn.

Vi måste lära våra barn och unga motsatsen till vad de lär sig idag. Vi måste berätta för dem att det är ett val att bli sårad eller kränkt. Man kan välja att inte låta sig bli sårad eller kränkt av ord. Man kan lära sig att utveckla en viss motståndskraft mot orättvisa. Det är – enligt min mening – en mycket bättre väg än att lära unga människor att de har rätt till en evig känsla av kränkning. Så om någon säger något rasistiskt kan man höja sig över det och hitta andra samtalspartners. Då lämnas rasisten ensam med skammen.

Det är viktigt att förstå att det går att reagera på uttalanden utan att skrika ”polis”. Så lite som möjligt ska hanteras juridiskt. Människor som har hårresande åsikter kan drabbas av andra sanktioner. Man behöver inte bjuda rasister på middag. Man kan avstå från att ta en öl med en fascist eller en kommunist. Och man kan hålla sig borta från grannar i burka – man behöver inte ringa polisen.

Man kan också välja att följa de klassiska råden från bland andra Napoleon: ”När en fiende är på väg att förgöra sig själv är det en god idé att inte blanda sig i”.

POSTMODERNISM OCH YTTRANDEFRIHET

Kampen för yttrandefrihet är givetvis en politisk kamp, ​​men grunden för de olika åsikterna är i grunden filosofisk. De postmoderna idéerna kring grundläggande frågor om epistemologi, mänsklig natur och etik kan sammanfattas ungefär så här:

Epistemologiskt är postmodernister skeptiska till förnuftets förmåga att hitta sanning. Förnuft är en social konstruktion som präglas av din grupptillhörighet. Av detta följer en skepsis mot sanningar och en social subjektivism. Kulturrelativism är en annan konsekvens av detta sätt att tänka.

När det kommer till frågan om den mänskliga naturen förkastar postmodernisterna den fria viljan. Vi har ingen fri vilja, eftersom vi är resultatet av vår sociala miljö.

Inom etiken är postmoderna altruistiska, de ser etik som något som ska skapa utopier (kommunism, mångkulturell färgstark gemenskap etc). I kampen för utopin förlorar individen sitt värde. Altruism är därför kollektivistisk, och alltför ofta i historien har vi sett att människor med sådana idéer är villiga att ”gå över lik” – bokstavligen. Utopia är sammansatt av två termer, varav den ena (eutopia) verkligen betyder ”en bra plats”, medan den andra (outopia) betyder ”ingenstans”. Utopier tenderar att hamna ”ingenstans”.

Alla dessa sätt att tänka leder till politiska ideal som till exempel ”positiv diskriminering”, ”lika lön” och inskränkningar i yttrandefriheten – eftersom yttrandefriheten ses som ett vapen som bara tjänar makthavarna. Detta är logiska konsekvenser av woke-ideologin.

För att bekämpa dessa destruktiva, postmoderna idéer måste vi stå upp för klassiska filosofiska och andliga principer.

Vi måste stå på förnuftets sida, vi måste samlas kring den vetenskapliga metoden och hoppet om att vi hela tiden kommer närmare en verklig sanning. Sanningen är verklig, inte en ”social konstruktion”. Sanning handlar om bra argument baserade på kunskap, inte om rått våld.

Vi måste tro att människan har en fri vilja. Annars blir alla våra handlingar meningslösa, och livet i sig blir meningslöst. Livet kommer att vara ”inshallah” – om Allah vill. Detta är väldigt destruktivt för alla samhällen.

Och vi måste ha en etik som fokuserar på individen – den okränkbara individen. Sådan individualistisk etik fokuserar på att försöka bli en bättre människa, utan att därigenom förvänta sig att förbättra hela världen. Men – som Jordan B. Peterson säger: Vi kan åtminstone hoppas på att minska lidandet i vår närmaste krets. Vi kan uppfostra våra barn ordentligt och vara en god man eller vän.

Kampen för yttrandefrihet är en kamp vi inte har råd att förlora. Tyvärr har vi få allierade, men lyckligtvis finns det allierade i alla politiska läger. Vårt enda hopp är därför att alliera oss med dessa krafter, bjuda in till öppen debatt och tillåta röster som har helt andra åsikter än vår egen. Document håller sina dörrar öppna för oliktänkande. Förhoppningen måste vara att fler tar emot sådana inbjudningar. Endast en öppen debatt kan nämligen föra oss framåt.

I kolgruvorna hade de kanariefåglar. Om kanariefågeln dog, insåg gruvarbetarna att det var dags att springa för livet.

Yttrandefrihet är demokratins kanariefågel, och den har slutat andas.