När vänstern säger ”Hoppa!” frågar högern ”Hur högt?”.

Sverige skakas i dagarna av ett fruktansvärt terrordåd. Ännu en gräns har passerats och partiledarna står prydligt uppställda för att tävla om vem som kan fördöma attacken i hårdast möjliga ordalag. Det som hänt, klassas som terror. Under lördagen anordnades en manifestation för att protestera mot den våldbejakande nazism som härjar i landet.

Så vad har då hänt? Har ännu en oskyldig mördats? Har ännu ett bostadshus sprängts i luften eller har ännu fler judar tvingats i exil? Eller har Sverige äntligen vaknat och satt ner foten mot de pro-palestinska Hamas-anhängarna? Nejdå. Sådana petitesser föranleder inga reaktioner i Sverige. Det är normaltillstånd. Nu är det mycket värre.

Nu har ett ”antifascistiskt möte” arrangerat av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och med närvaro av det vänsterextrema Expo och det likaledes vänsterextrema AFA, fått påhälsning. Av vilka är högst oklart. Ingen grupp har tagit på sig ansvaret, men arrangörerna meddelade tämligen omgående att det var nazister som attackerat teatern Moment för att störa mötet.

Det är i och för sig ett helt rimligt antagande. Det är just sådana samlingar som en nazistisk grupp skulle vilja störa. Men om så var fallet, så var dessa nazister ovanligt stora klåpare, även med nazist-mått mätt. För vad lyckades man med?

– Det kom inspringande, tre till fem personer, svartklädda, maskerade. De sprang in i foajén och kastade åtminstone en rökbomb, säger Anders Carlsson Lind, ordförande för Vänsterpartiet i Farsta, till SVT Nyheter.

När attacken var över hade tre personer fått rödfärg sprutat på sig och AFA-profilen Mathias Wåg har uppgett att han fick motta tio knytnävsslag i ansiktet. Dock utan att försvara sig, och utan att få så mycket som ett blåmärke.

Man skulle kunna tro att det skulle finnas mängder av filmer och bilder från attacken utlagda på nätet. Men icke. Ingen av de närvarande dokumenterade attacken. Istället berättar Carlsson Lind att alla fick bråttom att springa därifrån. Även de Expo- och AFA-anhängare som ägnar sina dagar åt att spåra förmodade nazister, lade benen på ryggen när de riktiga nazisterna faktiskt dök upp.

Så vad hände – egentligen – i Gubbängen? Det kanske vi aldrig får veta. Något som vi däremot vet, är hur omvärlden har reagerat på det som hände (eller påstås ha hänt): Samtliga partier, från vänster till höger, var reptilsnabba med att fördöma attacken som kallas ”ett hot mot demokratin” och under lördagen hölls en massiv demonstration mot ”det högerextrema och nazistiska våldet”. Miljöpartiets språkrör Amanda Lind jämförde händelsen med terrordådet på Drottninggatan och på sociala medier påstås det att detta är ”Sveriges värsta terrordåd i modern tid”.

Bra av L och LUF att markera mot högerextremismen. Men var befann sig företrädare för M, KD och SD i manifestationen efter Sveriges värsta terrordåd i modern tid? https://t.co/RfHBY5d7RX

— Hanna Lilja (@hannaslilja) April 28, 2024

Borta är minnet av hur Taimour Abdulwahab hade planerat en massaker i Stockholms julhandel 2010, men bara lyckades spränga sig själv. Glömda är de fem personer, inklusive elvaåriga Ebba, som dog när Rakhmat Akilov massakrerade dem med en lastbil 2017. Dubbelmordet på IKEA i Västerås 2015, där Abraham Ukbagabir mördade en mamma och hennes son eftersom de ”såg svenska ut” är också raderat ur folkminnet. Nej, det här är det värsta terrordådet i Sverige.

Med den nazistiska attacken anses ännu en gräns vara passerad – och det är i och för sig helt korrekt. Men den allvarligaste gränsen som är passerad denna gång, är skamlöshetens.

Regeringen bjuder nu in experter på högerextremism för ett rundabordssamtal, meddelar Expressen.

”Syftet är att få en övergripande bild av vad forskningsläget säger om hur vi bäst kan motverka extremismens framväxt i Sverige och hur utbildningsväsendet kan stärkas i detta arbete”, skriver Utbildningsdepartementet i sitt pressmeddelande.

Det är ett gott syfte. All form av extremism behöver motverkas i Sverige. Men blicken, liksom viljan att agera, riktas bara mot höger. Var är samtalen för att motverka den våldsbejakande vänsterextremismen – som är långt mycket vanligare och dessutom våldsammare, och där Expo, AFA och Mathias Wåg är kända aktörer? Var är samtalen för att motverka den islamistiska extremismen – som predikas alltmer öppet från svenska moskéer och YouTube-konton? Var är samtalen för att motverka den antisemitiska och terrorbejakande extremismen – som vi sett manifesteras dagligen sedan den 7 oktober och som i skrivande stund hotar säkerheten vid Eurovision i Malmö?

Sådana samtal undviks, eller förs i viskande ton bakom lyckta dörrar. I sina respektive förstamaj-tal krävde både Magdalena Andersson (S) och Nooshi Dadgostar (V) däremot krafttag från statsministern för att motarbeta ”politiskt våld” och det antyds att händelsen i Gubbängen kan komma att prägla hela valrörelsen.

Det är här den moraliska skon klämmer: Samma svenska politiker och redaktioner som är snabba att agera mot allt negativt som kan associeras till ett politiskt ”höger”, är närmast handlingsförlamade när prefixet istället lyder ”vänster-”. Eller kan associeras till den stora invandringen från muslimska länder.

All form av våldsbejakande extremism måste motarbetas, och det med kraft. För allas vår skull. Men det gör man alltså inte.

De skilda förhållningssätten inför extremism är oroväckande. Förvirrade nazister ska mycket riktigt bekämpas, eftersom deras ideologi inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Men det gör inte vänsterns våldsbejakande anarkofascism, antidemokratisk islamism eller terrorhyllande judehat heller. Ska Sverige överleva som demokratisk nation, vore det klädsamt om landets makthavare tydligt visade det. Även i handling och även om det skulle kosta i väljarstöd.

Ett första steg kan vara att nästa gång vänstern säger ”Hoppa!”, kan högern istället fråga ”Varför..?”.

Tiden lär utvisa vilka som stod bakom attacken mot mötet i Gubbängen. Oavsett om det de facto var våldsamma nazister eller inhyrda vänstersupporters, kommer de skyldiga förhoppningsvis att ställas till svars.

Fotnot: En av de bättre texterna om händelserna i Gubbängen har skrivits av Bitte Assarmo, som på Det Goda Samhället frågar sig ”Kan man verkligen lita på Expo?”.