”People who pride themselves on their ’complexity’ and deride others for being ’simplistic’ should realize that the truth is often not very complicated. What gets complex is evading the truth.”
Thomas Sowell

Det yrvakna, svenska mångfaldsförespråkande kollektivet har fått ett ansikte: Elisabeth Åsbrink. Åsbrink visar att det är komplicerat och förvirrande att ha haft sitt Jimmie-moment, men trots det försöka undvika att tala klarspråk om den verklighet som man själv har varit pådrivande i att skapa.

Efter terrordådet i Stockholm den 7 april 2017, när terroristen Rakhmat Akilov mördade fem personer, inklusive elvaåriga Ebba, var Åsbrink tydlig med hur terror kan stoppas på bästa sätt. I en text publicerad i Dagens Nyheter gav hon följande uppmaning:

”Se varandra i ögonen. Småprata. [—]

Att möta någons blick är att säga: jag ser dig, du ser mig, vi erkänner varandras existens. I några minuter delar vi det offentliga rummet: vi samexisterar. Så upprätthåller vi ett öppet samhälle. Medmänsklighet är lika med att inte gå förbi, att inte låtsas som om den andra inte finns. Medmänsklighet är det värsta terroristerna vet. [—]

Bli en aktiv antiterrorist. Se varandra i ögonen. Småprata. Bygg tillit. Ge terroristerna största möjliga motstånd, varje dag: Visa medmänsklighet.”

Medmänsklighet, således. Det var Åsbrinks lösning efter terrordådet, nedskriven när offren knappt hunnit kallna. Hade folk bara sett Akilov i ögonen och småpratat lite med honom, så hade han nog låtit lastbilen stå den där dagen.

Det har hunnit gå sju år och en månad sedan dess. Tydligen lyssnade inte svenska folket till Åsbrinks råd, för när hon skriver i Dagens Nyheter denna gång är perspektivet ett annat. Nu har våldet hittat ända hem till Elisabeth Åsbrinks egen trappuppgång, i samma fashionabla Hammarby Sjöstad där Stockholms övre medelklass trodde att de kunde köpa sig trygghet genom att slanta upp (minst) sju miljoner för en normalstor bostadsrättstrea.

Men tji fick de.

I fredags kväll besköts hennes grannes dörr med automateld, och knappt hade ekot från skottsalvan slutat eka innan Åsbrink kastade sig över tangentbordet för att delge oss facit även gällande detta dåd. Nu säger sig Åsbrink veta hur avlossade skjutvapen luktar, nämligen ”damm och död”. Men hon tassar som katt kring het gröt för att inte råka nämna varför verkligheten ser ut som den gör, och har letat sig från Tensta och Rosengård, via  Hässelby och Sundsvall till Mockfjärd och Hammarby Sjöstad:

”Vad försöker jag säga? Och, hur kan jag säga det utan att låta som ett slitet valmanifest eller mörkblått partiprogram?”

Ja, hur undviker man att låta som ”ett mörkblått partiprogram” när man ska uttrycka sina känslor över att någon har skjutit automateld mot grannens dörr? Hur? Genom att använda samma verktygslåda som 2017, såklart. Och därför går problemet, enligt Åsbrink, att lokalisera till den skötsamme svenskens attityd och åsikt:

”Vad är skillnaden mellan medborgare som är trygga i sin vardag och de som är rädda? Den som är otrygg längtar efter enkla och helst snabba lösningar. Den som känner oro blir lättare att styra, lättare att manipulera. Den som förlorar sin tillit till omvärlden, till medmänniskor, till främlingar, tappar gärna förtroende också för myndigheter, media och öppnar för konspirationsteorier. Och den som öppnar upp för konspirationsteorier ser ofta svart på framtiden, allt håller på att gå åt skogen och världen är förjävlig. Ett hot mot demokratin, helt enkelt, om man ska ta till de riktigt stora orden.”

Åsbrink tar alltså till klassikern om att inte vara rädd. Men hur var det egentligen med den uppmaningen? Den åldrades väl inte så bra..? Under flyktingkrisen 205-16 var Henrik Schyffert en av de främsta förespråkarna för mångkultur. Han var så förtjust i att uppmana andra att inte vara rädda, att han döpte sin show, som hade premiär i februari 2017, till just ”Var inte rädda”. Två månader senare gasade Akilov lastbilen nedför Drottninggatan.

Men i lördags var det alltså dags igen: ”Var inte rädd!” Är du rädd för kulor och bomber riskerar du att sluta tro på den bild av verkligheten som dina politiker och media förmedlar till dig, och istället förvandlats till en konspirationsteoretiker.

Tro’t den som vill.

Men Åsbrinks sätt att konfrontera det dödliga våld som blivit en del av den svenska vardagen, föll så väl ut att Sveriges Radio bjöd in henne för att berätta om ”vad detta gör med vårt samhälle”.

”Något har stulits från oss alla”, påstår Åsbrink i intervjun med P1 och citatet bedöms så klatschigt att det även får utgöra inslagets rubrik. Och visst. Hon har rätt, så till vida att det inte längre går att fly våldet. ”Skjutningarna”, ”sprängningarna” och de kriminella gängens barnsoldater finns, i praktiken, överallt. Det går inte att fly, även om man försöker. I alla fall inte inom Sveriges gränser. Inte ens till Hammarby Sjöstad.

”You can run but you can’t hide”, som The Razz sjöng för 45 år sedan.

Elisabeth Åsbrink är självklart villig att dela med sig av de analyser och slutsatser som hon lanserade i DN – och varje ord vägs på guldvåg. ”Inget är sig likt”, upprepar Åsbrink. Men samtidigt tycks allt vara sig likt i Elisabeth Åsbrinks tankesystem. Hon talar om hur demokratin hotas när tryggheten går förlorad, men den som trodde att det är de kriminella gängen som tjänar på att demokratin havererar tar självklart helt fel. De enda som vinner på det är, enligt Åsbrink, ”populister och extremister”. Samtidigt passar hon på att ännu en gång slå fast att det är en konspirationsteori att ”allt håller på att gå åt skogen”, att det inte finns några ”enkla lösningar” och att de som låter sig skrämmas blir ”lätta offer”. Inte för de vinande kulorna, dock, utan för – tadaaa! – populism.

När Åsbrink får frågan vad man kan göra åt det hon presenterar som det största hotet – ”att tilliten mellan människor går förlorad” – säger hon först att hon inte har några svar på det. Men såklart har hon det, och de är revolutionerande: Satsningar på skola och utbildning, och på att bryta social och ekonomisk utsatthet. Dessutom måste ”välfärdssociala orättvisor” motverkas.

Eftersom det har gått så bra hittills.

Att höra Åsbrink tala är som att lyssna till en sektmedlem som försvarar sin guru. I hennes värld är allt fortfarande rosenrött. Egentligen. Om vi bara inte var så rädda. Om vi bara förändrar vårt sätt att se på varandra. Om vi bara visar varandra tillit. Gissningsvis behöver vi bara bli bättre på att se de beväpnade barnsoldaterna i ögonen, småprata lite med dem och sticka till dem varsitt guldkort utan kreditgräns?

”Shoo len, vad händish bre?”

Det finns självklart förklaringar till att Elisabeth Åsbrink och de flesta andra som har ägnat det senaste decenniet åt att, från sina synbart trygga elfenbenstorn, förkunna mångkulturens och de öppna gränsernas lov, nu envisas med att rabbla samma inövade ramsa. Den psykologiskt baserade förklaringen är att dessa individer har byggt hela sin karriär (och sin ekonomi) på att saluföra det mångkulturella paradiset. De har satt sin heder i pant på att det skulle fungera, och intygat att alla som inte höll med var rasistnazistfascistislamofober som åt barn till frukost. Själva har de presenterat sig som tappra förespråkare för Den Enda Sanna Medmänskligheten och personifieringar av God Värdegrund (TM).

Det är helt enkelt enormt svårt att backa när man har satsat allt på ett kort. Det man så länge har sagt och tyckt, måste helt enkelt vara sant. Om så himlen faller ner. Googla ”konfirmeringsbias” för mer information.

Därför försöker Elisabeth Åsbrink kryssa sig fram genom verklighetens träsk genom att hoppa på de få värdegrundstuvor som återstår. Det går inte så bra, och det blir väldigt komplicerat.

Eller så är förklaringen betydligt enklare, men också mer skrämmande: De är helt enkelt inte kapabla att erkänna verkligheten för vad den har blivit och är, även när den stirrar dem rakt in i ögonen. Eller skjuter automateld mot grannens dörr.