”Fascism” blev ett svordomsord i USA och Storbritannien under andra världskriget. Det har det varit sedan dess, och i sådan omfattning att termen har tömts helt på innehåll. Det betecknar inte längre ett politiskt-ekonomiskt system, utan är bara ett glåpord.

Om vi ​​går tillbaka till årtiondet före kriget var situationen en helt annan. Om man läser vad som skrevs i det goda sällskapet från 1932 till 1940 eller däromkring, upptäcker man en konsensus om att frihet och demokrati, tillsammans med 1700-talets upplysningsliberalism, var fullständigt dödsdömda. De skulle ersättas av någon version av det som kallades plansamhället, där fascismen var ett alternativ.

En bok med titeln Planned Society publicerades 1937 av det prestigefyllda förlaget Prentice-Hall, och den innehöll bidrag från toppakademiker och högprofilerade inflytelserika personer. Den fick mycket beröm i sin tids alla respektabla medier.

Alla i boken förklarade hur framtiden skulle byggas av de bästa hjärnorna, som skulle styra hela ekonomier och samhällen. De bästa och smartaste skulle ha all makt. Alla bostäder skulle till exempel tillhandahållas av myndigheter och likaså mat, men i samarbete med privata företag. Det verkar finnas koncensus om detta i boken. Fascismen ansågs vara en legitim väg. Även ordet totalitarism användes utan fördömande, men snarare med respekt.

Boken har självklart glömts bort.

Man noterar att avsnittet om ekonomi innehåller bidrag från Benito Mussolini och Josef Stalin. Ja, deras idéer och politiska styre var en del av det gemensamma samtalet. Det är i denna essä, förmodligen skriven av professorn och utbildningsministern Giovanni Gentile, som Mussolini gjorde detta kortfattade uttalande: ”Fascism kan mer lämpligt kallas korporatism, för det är den perfekta sammanslagningen av statens och företagens makt.”

Allt detta blev ganska pinsamt efter kriget, så det glömdes till stor del. Men många delar av den amerikanska maktklassen hade fortfarande en förkärlek för fascismen. Den har bara fått nya namn.

Resultatet blev att lärdomen från kriget, nämligen att USA ska stå för friheten framför allt och samtidigt helt ta avstånd från fascismen som system, till stor del begravdes. Generationer har lärt sig att betrakta fascism som ett märkligt och misslyckat system från det förflutna, och själva ordet kan användas för att smutskasta allt som anses vara reaktionärt eller gammaldags, men det har ingen mening.

Det finns bra och läsvärd litteratur i ämnet. En särskilt insiktsfull bok är The Vampire Economy  av Günter Reimann, en finansman i Tyskland som beskrev de dramatiska förändringarna i näringslivets struktur under nazismen. På några år, från 1933 till 1939, förvandlades en nation av företagare och småbutiksägare till en koncerndominerad maskin som utplånade medelklassen och kartelliserade industrin när den förberedde sig för krig.

Boken gavs ut 1939, före invasionen av Polen och krigsutbrottet i hela Europa, och lyckas förmedla den bistra verkligheten precis innan helvetet bröt lös. Jag pratade med författaren (som egentligen heter Hans Steinicke) strax innan han dog för att få tillstånd att lägga ut boken, och han blev förvånad över att någon brydde sig om den.

”Korruptionen i fascistiska länder uppstår oundvikligen som ett resultat av att kapitalistens och statens roller som utövare av ekonomisk makt byts”, skrev Reimann.

Nazisterna var inte fientliga mot näringslivet som helhet, utan var bara emot traditionella, oberoende och familjeägda småföretag som inte hade något att erbjuda när det gäller nationsbyggande och krigsplanering. Det avgörande instrumentet för att åstadkomma sådana saker var att etablera nazistpartiet som en central tillsynsmyndighet för alla företag. De stora företagen hade resurser att anpassa sig och medel att utveckla goda relationer med de politiska myndigheterna, medan de små företagen med litet kapital drevs till undergång. Man kunde tjäna pengar under de nazistiska reglerna, så länge man prioriterade regimen före kunderna.

”De flesta affärsmän i en totalitär ekonomi känner sig säkrare om de har en beskyddare i staten eller partibyråkratin”, skriver Reimann. ”De betalar för skydd, som hjälplösa bönder gjorde under feodal tid. I dagens maktförhållande är tjänstemannen dock ofta tillräckligt oberoende för att ta emot pengarna, men misslyckas med att ge beskydd.”

Han skriver även om ”nedgången och ruineringen av den genuint oberoende affärsmannen, som var herre över sin verksamhet och utövade sina äganderätter. Denna typ av kapitalister håller på att försvinna, men en annan typ blomstrar. Han berikar sig själv genom sina partiband; han är själv partimedlem och hängiven ledaren, favoriserad av byråkratin och skyddad tack vare familjeband och politisk tillhörighet. I ett antal fall har dessa partikapitalisters rikedom skapats genom partiets utövande av brutalt våld. Det är till fördel för dessa kapitalister att stärka partiet som har stärkt dem. Det händer för övrigt att de blir så starka att de utgör en fara för systemet, varefter de likvideras eller rensas ut.”

Detta gällde särskilt de oberoende förlagen och distributörerna. Deras gradvisa konkurser bidrog till ett effektivt förstatligande av alla överlevande medier, och dessa visste att det låg i deras intresse att vara språkrör för nazistpartiets preferenser. Reimann skriver:

”Det logiska resultatet av ett fascistiskt system är att alla tidningar, nyhetstjänster och tidskrifter blir mer eller mindre direkta organ för det fascistiska partiet och staten. De är statliga institutioner över vilka enskilda kapitalister inte har någon kontroll och mycket litet inflytande, utöver att vara lojala anhängare eller medlemmar av det allsmäktiga partiet.”

”Under fascismen eller vilken annan totalitär regim som helst kan en redaktör inte längre agera självständigt”, skriver Reimann. ”Åsikter är farliga. Han måste vara villig att trycka alla ’nyheter’ från statens propagandaorgan, även när han vet att de helt strider mot fakta, och han måste undertrycka verkliga nyheter som reflekterar över ledarens visdom. Hans ledartexter kan bara skilja sig från en annan tidnings så till vida att han uttrycker samma tanke med andra ord. Han har inget val mellan sanning och lögn, för han är bara en statsfunktionär för vilken ’sanning’ och ’ärlighet’ inte existerar som ett moraliskt problem, utan är identiska med partiets intressen.”

Ett av kännetecknen för denna politik var aggressiv priskontroll. Den hade ingen antiinflationseffekt, men var politiskt användbar på andra sätt.

”Under sådana omständigheter blir nästan varje affärsman med nödvändighet en potentiell brottsling i regeringens ögon”, skrev Reimann. ”Det finns knappast en producent eller butiksägare som inte medvetet eller omedvetet har brutit mot något av prisdekreten. Detta får till följd att statens auktoritet försvagas; å andra sidan gör det också de statliga myndigheterna mer fruktade, eftersom ingen affärsman vet när han kan bli hårt straffad.”

Reimann berättar många underbara men också skrämmande historier, som den om grisbonden som ålades ett pristak på sin produkt men kringgick det genom att sälja en hund till ett högt pris tillsammans med en gris till ett lågt pris, varefter hunden återlämnades. Denna typ av manövrar blev vanliga.

Jag kan bara varmt rekommendera den här boken som en utmärkt inblick i hur affärer fungerar under en fascistisk regim. Det tyska sammanhanget var fascism med en rasistisk och antijudisk slagsida i samband med politiska utrensningar. År 1939 var det inte helt självklart att detta skulle sluta med en riktad massutrotning i gigantisk skala. Det tyska systemet på den tiden hade många likheter med det italienska systemet, som var fascism utan ambitioner om full etnisk rensning. Det är alltså värt att titta närmare på som modell för hur fascismen kan ta sig uttryck i andra sammanhang.

Den bästa bok jag har sett om det italienska sammanhanget är John T. Flynns klassiker As We Go Marching  från 1944. Flynn var en mycket respekterad journalist, historiker och forskare på 1930-talet, men glömdes till stor del bort efter kriget på grund av sin politiska verksamhet. Men hans enastående forskning har bestått tidens tand. Hans bok dekonstruerar den fascistiska ideologins historia i Italien med början ett halvt sekel tidigare, och förklarar systemets centraliserande etos, både politiskt och ekonomiskt.

Efter en kunnig genomgång av de viktigaste teoretikerna ger Flynn en utmärkt sammanfattning.

Fascism, skriver Flynn, är en form av social organisation:

1. där regeringen inte erkänner någon begränsning av sin makt – totalitarism,
2. där denna oinskränkta styrelse leds av en diktator – ledarskapsprincipen,
3. där staten är organiserad för att styra det kapitalistiska systemet och göra det möjligt för det att fungera under en stor byråkrati,
4. där det ekonomiska samhället är organiserat enligt den syndikalistiska modellen, det vill säga genom att producera grupper bildade i hantverks- och yrkeskategorier under statens överinseende,
5. där regeringen och de syndikalistiska organisationerna styr det kapitalistiska samhället enligt den planerade, autarkiska principen,
6. där staten anser sig vara ansvarig för att förse nationen med tillräcklig köpkraft genom offentliga utgifter och upplåning,
7. där militarism används som en avsiktlig mekanism för statliga utgifter,
8. där imperialismen ingår som en politik som oundvikligen följer av militarismen, såväl som andra element av fascismen.

Varje punkt förtjänar en längre kommentar, men låt oss fokusera särskilt på punkt 5, med fokus på syndikala organisationer. På den tiden fanns det stora företag som drevs med tonvikt på att fackligt organisera arbetskraften. Dessa har i vår egen tid ersatts av en överklass av ledare inom teknik- och läkemedelssektorn som har statens öra och har knutit nära band till den offentliga sektorn, där båda är beroende av varandra. Det är här vi hittar de väsentliga förklaringarna till varför detta system kallas korporatistiskt.

I dagens polariserade politiska miljö fortsätter vänstern att oroa sig för otyglad kapitalism, medan högern alltid är på jakt efter fienden i form av fullblodssocialism. Båda sidor har reducerat den fascistiska korporatismen till ett historiskt problem på samma nivå som häxbränning, det vill säga helt övervunnen, men användbar som en historisk referens för att skapa ett modernt skällsord att använda mot den andra sidan.

World Economic Forums (WEF) grundare Klaus Schwab öppnar årsmötet i Davos den 16 januari 2024. Foto: Markus Schreiber / AP / NTB.

Som ett resultat av detta, och beväpnade med partipolitiska bête noires som inte överhuvudtaget liknar något verkligt existerande hot, finns det knappast några politiskt engagerade och aktiva människor som är fullt medvetna om att det inte finns något särskilt nytt med det som kallas ”The Great Reset” . Det är en korporativ modell – en kombination av kapitalismens värsta aspekter och en gränslös socialism – som privilegierar eliten på de mångas bekostnad, och det är därför som dessa historiska verk av Reimann och Flynn verkar så bekanta för oss idag.

Av någon märklig anledning är fascismens påtagliga verklighet – det vill säga det historiska systemet, inte modeordet – knappast känd vare sig inom populärkulturen eller i den akademiska kulturen, vilket gör det desto lättare att återinföra ett sådant system i vår tid.

Ursprungligen publicerad av Brownstone Institute den 5 maj 2024. Denna översättning till norska är publicerad under Creative Commons Attribution 4.0 International.