48 socialdemokrater från 27 länder, förenade i PES, de europeiska socialdemokraternas sammanslutning, har högtidligt deklarerat att de aldrig någonsin kommer att samarbeta med högern i EU. Deklarationen kommer efter att partierna till höger i europeisk politik, inklusive Dansk Folkeparti, förutspås göra betydande framsteg i det kommande valet till Europaparlamentet.

Motiveringen lutar åt ​​att högerorienterade partier och politiker skulle utgöra ett hot mot demokratin i Europa.

Det är svårt att förhålla sig till detta. För vad är demokrati, annat än hanteringen av meningsskiljaktigheter och attitydmångfald, det vill säga ett pågående samtal om upplägget av de gemensamma reglerna och normerna? Ja, idealister anser att demokrati är ett sätt att leva.

De 48 socialdemokraterna menar helt klart något annat med demokrati. I deras demokrati får alla vackert hålla med dem, annars är de till höger. Och där tar det stopp. Man kan inte göra överenskommelser med högermän. Om man ger dem ett lillfinger tar de hela armen.

Den socialdemokratiska definitionen av demokrati framstår vid en första anblick nästan som barnslig: De andra är dumma och får inte komma till klassfesten. De får inga ballonger heller!

Definitionen strider också mot socialdemokraternas traditionella självuppfattning som de som alltid befinner sig i centrum och ibland kallar det ena partiet och ibland det andra partiet till förhandlingar. Från och med nu kommer de 48 socialdemokraterna bara att samarbeta med vänsterflygeln. Det är nytt och – kanske – inte precis receptet på vad alla partier hungrar efter – folklig legitimitet.

Vid närmare granskning förstår man dock att den nya kursen i PES snarare måste beskrivas som ideologisk och vi-vet-bäst. Den bygger också på den cancelkultur som uppstod på nordamerikanska universitet och som tagit Europa med sådan storm att det har blivit allt lättare att uppfattas som ”kontroversiell”.

Med sin ideologiska deklaration importerar de 48 socialdemokraterna cancelkulturen till EU-parlamentet. Om högermännen är fräcka nog att låta sig väljas, ja, då måste de helt enkelt ignoreras! Det är politik i form av fördömande, moral i form av moralism.

Och så finns det något tredje.

Uttalandet representerar en speciell typ av dumhet, motiverad av en motvilja mot den plommonröda, pluralistiska verkligheten. De 48 socialdemokraterna har säkert en hel del åsikter, å andra sidan har de uppenbarligen ingen riktig kunskap vad gäller att skapa pragmatisk politik för 300 miljoner europeiska väljares räkning.

Missförstå mig inte. De 48 socialdemokraterna är inte dumma i den mening att de saknar kognitiva förmågor; de är dumma på ett speciellt sätt. Låt oss kalla det en intelligent form av dumhet, ett uttryck jag lånar från den insiktsfulla broschyren Dumhetens anatomi, skriven av pseudonymen Olavus Norvegicus (Dokument Forlag 2023).

Intelligent dumhet är ett tillstånd som kombinerar självsäkerhet och arrogans med självbedrägeri. Detta tillstånd leder till hybris, det vill säga handlingar begångna i övermod.

Fåfänga spelar också in. Det känns bra att marginalisera andra och kalla dem fula saker. Det visar, åtminstone för ett (behagligt) ögonblick, att man själv tillhör dem som har rätt, de välorienterade, de goda. Ju mer man skitar ner sina motståndare, desto renare framstår man själv.

I verklig politik är det inte bara dumt att svära att aldrig någonsin samarbeta politiskt med vissa partier och politiker. Det avslöjar också något hämningslöst. Vilket strider mot betydligt ädlare egenskaper som måttlighet, blygsamhet och omdöme.

Så nej, de 48 socialdemokraterna är inte barnsliga. De beter sig precis som allt fler vuxna beter sig idag, när dumheten enligt Olavus Norvegicus har gått och blivit en social faktor som hindrar västerländska samhällen från att förverkliga sin potential, och istället hjälper intellektuellt mediokra människor till höga sociala positioner genom att skapa en smal och auktoritär åsiktskorridor.

Faller man utanför fälls den hårdaste domen man kan tänka sig: Då anses man vara högerorienterad.