Den ”officiella Pride-månaden” juni står för dörren, och med den startar en serie tålamodstester för människor som ogillar att få genusideologin nedtryckt i halsen när man rör sig i det offentliga rummet.

HBTQI-medflera har blivit en del av det nya Norges ideologiska ramverk tack vare en ideologisk kupp av en radikaliserad minoritet, som har lyckats så till vida att väldigt få människor idag offentligt motsätter sig idéer som nästan enhälligt skulle ha avfärdats för bara några tiotal år sedan.

Ståhejet har även hittat vägen till förskolorna, men där går det tydligen en gräns för många.

I stadsdelen Grorud i Oslo, där regnbågsflaggan kommer att vaja på förskolorna mellan 19 och 29 juni, är det flera föräldrar som kommer att hålla sina barn hemma under ”prideveckan”, rapporterar NTB.

Förnuftiga föräldrar börjar alltså få nog av Pride-dyrkan och på Romsås i stadsdelen Grorud har de också en taleskvinna som uppenbarligen är väldigt modig.

Eden Abraham Paalgard, som är förskolelärare och bor i Romsås i Oslo, säger till Klassekampen att hon planerar ett alternativt mångfaldsfirande för familjer som inte vill delta i pride.

– Vi ska visa hur mångfald på dagis ska se ut, säger hon. Mångfald, inkludering och en trygg miljö kräver inte Pride och regnbågsflaggor. Utgångspunkten måste vara barnens värld, deras familj, vänner och närmiljö.

Hundra föräldrar i stadsdelen Grorud skrev i mars på ett upprop mot att Pride ska firas på förskolorna. Trots det har stadsdelen beslutat att alla förskolor ska flagga med prideflaggan 19-29 juni. Politik är viktigare än barnen, säger hon:

– När majoriteten av föräldrarna inte vill att Pride ska markeras undrar jag vems behov förskolan vill tillfredsställa? För mig blir det väldigt tydligt att det här styrs av vuxnas politiska önskemål, och inte vad som är bäst för barnen, säger Paalgard.

Sanningen är att det nya Norge är en ganska giftig miljö för barn. Desto mer uppmuntrande att det finns föräldrar som står emot det.

Det är inte första gången som Paalgard offentligt har motsatt sig att Pride ska tvingas på småbarn. Hon sa upp sig redan i mars, och skrev då en krönika i tidningen Groruddalen där hon exemplariskt och ovedersägligt satte den politiska svansen på Pride-grisen:

Först och främst måste vi slå fast att FRI – Foreningen for kjønn og seksualitet­smangfold – verkar genom Pride. Detta framgår tydligt av FRI:s politiska plattform. På föreningens hemsida beskrivs också att Pride är en plattform för att rikta strålkastarljuset på vad FRI kämpar för. Pride är politiskt.

Men då låtsas det officiella Norge annorlunda:

Utmaningen är att Pride har fått status som något odiskutabelt bra, och denna inställning förhindrar meningsfull och viktig diskussion. FRI, som helt okritiskt fått tillträde till förskolor och skolor, har makten att definiera vad det innebär att ha ”rätten att vara sig själv”. Det måste vara tillåtet att vara kritisk mot det, utan att det uppfattas som hatiskt.

Just den anklagelsen kan ingen självständigt tänkande person i Norge undvika, om den dessutom är oförskämd nog att öppna munnen.

Paalgard framförde också relevanta formella invändningar mot Pride-spektaklet:

För ordens skull tycker jag att det är viktigt att förtydliga att Pride inte är en del av vare sig skollagen eller förskolans värdegrund. Mångfald, jämlikhet och tolerans för olikheter är universella värden som inte förutsätter Pride utan som Pride använder för att legitimera sin politiska agenda, som att kön är flytande och att det är upp till varje enskilt barn att definiera sitt eget kön.

Hon ser att det är på väg åt helt fel håll:

Vi är på väg nedför en farlig väg när inte bara politiker, utan även förskolan, kommunicerar att mångfald, respekt, inkludering, jämställdhet och tolerans kräver Pride. Som att det inte går att främja dessa värderingar utan att fira Pride, och som att man är emot att våra barn lyfter och anammar dessa värderingar när man ifrågasätter Pride. Ni hjälper till att polarisera folket.

Och det är kanske en del av poängen. Det är lättare att kontrollera och manipulera ett splittrat folk. Som maktpolitisk princip är ”söndra och härska” väl beprövad.

När många föräldrar håller sina barn hemma från förskolan i protest mot Pride-tvånget är det ett mycket gott tecken. Det här är bara en av många arenor där folk borde be den ruttna makteliten att fara och flyga.