Den 29 maj firar vi att det är etthundrafemtio år sedan den briljante journalisten och författaren Gilbert Keith Chesterton föddes, i Kensington i västra London.

För de flesta kommer Chesterton att vara mest känd för den katolske deckarprästen Fader Brown, även om serien med samma namn, som sänts på både NRK och SVT, utspelar sig under efterkrigstiden och endast är löst baserad på Chestertons berättelser.

För de flesta norrmän är det kanske viktigt att känna till att Chesterton var Sigrid Undsets favoritförfattare, att hon älskade att läsa hans böcker högt för familjen och att hon till och med tog ett år ledigt från sitt skrivande för att översätta Chestertons mästerverk The Everlasting Man (1925) till norska med titeln Det evige menneske (Aschehoug 1931).

Men de flesta norrmän har nog inte Chesterton på sin radar, även om de kan ha märkt då och då att han blivit citerad. Chesterton var en ordkonstnär, och citatsamlingar innehåller vanligtvis en drös av Chesterton-citat.

Mitt favoritcitat är förmodligen: ”Det finns inga ointressanta saker, bara ointressanta människor!” Finns det något annat citat som så direkt angriper ens självbild som detta?

Eller vad sägs om: ”Om en sak är värd att göra, är den värd att göra dåligt!” Vilken avgrundsdjup sanning finns inte i detta? Om något är värt att göra så är det värt att göra oavsett hur dåligt man lyckas med det.

För Chesterton försvarade den vanliga mannen och kvinnan, familjen, lokalsamhället, nationen och demokratin. Och i alla dessa institutioner som vår civilisation består av är det omåttligt viktigt att vi gör saker själva!

Chesterton förstod trenderna i samhället, och varnade för dem: Att vi skulle sluta sjunga, och hellre titta på andra för att de var bättre på att sjunga än vi; att vi skulle sluta debattera och hellre lyssna på andra för att de var bättre på att debattera än vi; att vi skulle sluta dansa och hellre titta på andra för att de var bättre på att dansa än vi; att vi kort och gott skulle avsluta det mesta för att vi hellre skulle titta på andra för att de var så mycket bättre, för att de andra var experter, specialister, proffs.

Kort sagt, vi överlämnade samhället till experter eftersom de var så mycket bättre än oss vanliga människor på alla områden. Och detta gällde inte minst inom politiken. Vi lät inte längre politik utföras av amatörer eftersom vi tillät den att invaderas av professionella politiker.

Och här kommer poängen: Amatörer gör något för att det är värt att göra just det, oavsett om de får betalt för det eller inte. Men proffs gör bara vad de får betalt för att göra. Så istället för att göra det samhället behöver, gör de yrkesverksamma politikerna bara det arbete som de är överens om att de kan få betalt för.

Chesterton kämpade mot både socialism och kapitalism, för båda riktningarna kämpade för att samla egendom och makt i händerna på några få. Det spelar ingen roll om det är staten med sina ansiktslösa byråkrater eller Kapitalet med sina ansiktslösa investerare som utövar makt och äger produktionsmedlen. Problemet med kapitalismen är att det finns för få kapitalister. Det är med egendom som med dynga; det måste spridas för att vara användbart. Samhället behöver makt och egendom som ska fördelas mellan småägare.

Därför startade journalisten Chesterton tillsammans med sin yngre bror Cecil och hans vän Hilaire Belloc egna veckotidningar där de bedrev undersökande journalistik och avslöjade korruption. Det påstås att det var dessa som uppfann begreppet ekonomisk brottslighet. Detta tog i alla fall fart på allvar under den berömda Marconi-affären 1912–13, där engelska riksdagsledamöter ägnade sig åt insiderhandel kring tilldelningen av utvecklingen av radionätet i England och USA. Downton Abbey-fans kommer ihåg att detta fall var temat för säsong 2.

Chesterton bara skrattade när det diskuterades om man skulle överlåta politiken och förvaltningen av landet till experter och intellektuella. Han hade aldrig hört några experter eller intellektuella vara överens om någonting.

Chesterton var otroligt produktiv; han både skrev själv och dikterade till sekreterare. Ofta gjorde han båda samtidigt. Han hade i snitt en text publicerad varje dag sedan han blev aktiv som författare – och det fantastiska är hur lite han upprepar sig själv och hur otroligt väl han formulerar sig.

Chestertons liv kan delas in i fyra huvuddelar med huvudpunkterna 1874, 1899, 1914, 1925 och 1936.

Den första tiden, 1874–1899, satt han i pojkrummet och skrev och skrev, och han debatterade oupphörligt med alla och envar, hemma – särskilt med brodern –, i skolan och i den debattförening som skolkamraterna startat, på privata fester och i litterära föreningar; och från 1895 till 1899 var han anställd på ett förlag för att läsa inlämnade manus och ge förslag, som förberedde honom att stilistiskt uttrycka essensen av det han talade om.

Den andra perioden sträcker sig från 1899 till 1914. År 1899 började han få regelbundna uppdrag av tidningar och tidskrifter, och detta var i en tid utan radio och tv och internet, så folk läste något helt otroligt mycket. Med sin humoristiska och paradoxala stil blev han snart omåttligt populär i dåtidens litterära huvudstad. Han blev fast anställd i Daily News år 1901 och 1905 i The Illustrated London News, världens största veckotidning, med parallellupplaga i USA, och fick skriva precis vad han ville.

Samtidigt utkom minst en bok varje år efter debuten 1900; romaner, novellsamlingar, diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar, böcker om litteratur, författare, konstnärer, filosofi, sociala och politiska ämnen, kristendom; ja, Chesterton uppfann genren paradoxal apologetik med boken Orthodoxy 1908 (på svenska som Ortodoxi år 1948). Med sin tredje bok 1901 gavs han också ut parallellt i USA och från 1904 och framåt finns han på bästsäljarlistorna med nästan varje publicerad bok.

Chestertons kärleksliv är inget för skandalförfattare. Han blev kär i sin blivande fru 1896, de gifte sig 1901, hon var hans första sekreterare och de höll ihop i vått och torrt. Deras enda sorg var att de aldrig fick barn. De bodde i London, där han hade nära till tidningsmiljön vid Fleet Street, fram till 1909, då de flyttade till den sömniga staden Beaconsfield, en bit utanför London.

Nackdelen med ett hektiskt skrivande i kombination med otaliga förfrågningar om att hålla föredrag över hela Storbritannien är att det tar hårt på hälsan. Under dessa femton år växte Chestertons figur till det dubbla, och hans profil blev legendarisk.

Han ansågs vara den artigaste mannen i London, för när han steg upp på spårvagnen gav han sin plats till tre damer, och när första världskriget bröt ut och unga kvinnor trängdes på gatorna och sa till varje man de såg att ”you should be out at the front!”, då kunde han svara: ”If you watch me from the side, you will see that I am!”.

Fram till Marconi-affären hade hans texter nästan uteslutande varit roliga och sprudlande, men 1913 fick några av hans pjäser en underton av politisk bitterhet och besvikelse; han slutade sitt jobb på liberala Daily News och började skriva för den mer socialistiska Daily Herald. Sedan bröt första världskriget ut 1914 och så kollapsade Chesterton i november. Han låg i koma i flera månader och var sängliggande i nästan ett halvår.

Våren 1915, när Chesterton återvände till rubrikerna, hade han bantat bort nästan allt han tidigare lagt på sig, och även om särskilt amerikanska fans tyckte att det var bra att Chesterton var omfångsrik, var han relativt smal under de kommande 11–12 åren. Han som hade skrivit några av de mest populära dryckeslåtarna i England: ”But what did Noah say to his wife when he sat down to dine? I don’t care where the water goes if it doesn’t go into the wine!”

Han förbjöds att dricka alkohol av läkaren och under flera år fick han inte heller resa runt för att hålla föreläsningar. År 1916 tog han över som redaktör för The New Witness, veckotidningen med Marconi-affären, efter sin bror som hade tagit värvning, och när brodern 1918 dog av en sjukdom som han drabbats av i kriget, fortsatte Chesterton som redaktör tills tidningen lades ner 1923 .

År 1921 åkte han på föreläsningsresor i USA och Kanada med fullsatta hus och många tusen människor på varje plats, och 1922 konverterade han till katolicismen. Efter detta intensifierade han också sitt försvar av tron.

Från 1923 till 1925 hade Chesterton ingen redaktionell position, men han hade utvecklat en smak för att kunna skriva fritt om politiska frågor, så han grundade sin egen veckotidning, G.K.’s Weekly, och fortsatte med den till 1936, när han avled. Det kom nog som en chock för samtiden att han så plötsligt var borta, men om jag ska vara ärlig, eftersom inte var särskilt mån om sin egen hälsa – vid 62 års ålder liknade han mer en 80-åring – är det i efterhand inte så svårt att förstå.

Han var ändå omåttligt populär och turnerade under åren 1930–31 återigen för fulla hus i USA och Kanada. År 1932 utsåg Hearst’s Magazine honom till en av världens tio mest intressanta personer och han förärades titeln ”The Most Human”. På 1930-talet var han förmodligen den mest lästa författaren i USA. År 1935 nominerades han till Nobelpriset i litteratur, men i efterhand vet vi att han inte fick det eftersom några av akademiledamöterna tyckte att han var för katolsk. Istället avstod de från att dela ut priset det det året.

Under sin livstid fick Chesterton ett 80-tal böcker utgivna på 36 år och efter hans död har lika många tillkommit med innehåll som inte tidigare publicerats i bokform och vi är långt ifrån färdiga med att publicera allt han skrivit. Man kan invända att hans romaner handlar mer om idéer än om människor, att hans deckare handlar mer om intuition än mödosamt detektivarbete, att hans dikter är av varierande kvalitet och att hans historiska böcker inte är daterade.

Det kan inte hjälpas, för romanen The Man Who Was Thursday är fantastisk och man kan inte lägga den ifrån sig, berättelserna om Fader Brown är helt enkelt outtömliga, dikten ”By the Babe Unborn” är en ofattbart gripande hyllning till livet , och boken om Charles Dickens vände upp och ner på synen på Dickens romaner och bidrog till en högst välförtjänt uppskattning av författaren.

Det räcker hur som helst att konstatera att han som essäist är oöverträffad; ingen kan sätta de mest vardagliga sakerna i ett nytt ljus som han. Som en försvarare av kristendomen berättar han för dig allt du egentligen borde ha insett för länge sedan, men bara inte har gjort. Kort sagt: Chestertons verk är en outsinlig skattkammare.

För femtio år sedan grundades The Chesterton Society och den litterära tidskriften The Chesterton Review i England. Omkring 1990 grundades The American Chesterton Society, med årliga konferenser. De senaste femtio åren har intresset för Chesterton bara ökat och ökat, inte minst i katolska länder.

Hans idéer om pedagogik har lett till att high school-rörelsen Chesterton Academies grundades i USA år 2008 och så småningom spreds till flera europeiska länder, och rörelsen bara fortsätter att växa. För Chestertonianerna är, precis som de flesta av oss, inte nöjda med politikerna, skolsystemet och samhällets många fel, men till skillnad från de flesta av oss andra gör de något åt ​​saken.

Det underbara med Chestertons verk är hur aktuella de är, förutom den varma humorn, de fantastiska ordvitsen och formuleringarna och de överraskande poängerna. För någon som vill läsa något som kan ge hopp i den värld vi lever i kan man bara rekommendera att lära känna honom bättre.