Det är lördag i London och jag stöter oväntat på den veckovisa anti-israeliska demonstrationen som för dagen hade tagit en alternativ väg. På Trafalgar Square hör jag rytmiska rop och trummor och ser ett långt tåg av palestinska flaggor och slagord. Nyfiken går jag ner från National Gallery och filmar och fotar när jag går i motsatt riktning mot tåget. Intrycken är många och jag ska försöka illustrera vad jag såg och tänkt på vägen.

Denna demonstration organiserades av palestinecampaign i samarbete med kommunistpartiet The Socialist Worker för att markera 76 år sedan (15 maj), och här kommer jag att använda deras egna ord: ”Nakba, när sionister etniskt rensade över 800 000 palestinier för att upprätta den israeliska staten 1948.” Nakba kan översättas som ”katastrof”.

Time-redaktionens producent, Juwayriah Wright, skrev en mycket ensidig artikel om nakba och det här är historien som alla som hatar Israel föredrar att höra den: En berättelse om hur de goda palestinierna blev bestulna på sitt land av de onda judarna.

Juwayriah Wright – profilbild från LinkedIn – ytterligare ett exempel på medias ”neutralitet”.

Sol Stern, författaren till boken A Century of Palestinian Rejection and Jew Hatred, ser andra och mer komplexa aspekter av historien när den utvecklades 1948.

Nakba-besattheten är det största hindret för fred i Mellanöstern, skrev Sol Stern, i ett långt mer nyktert inlägg 2010. Flyktingsituationen 1948, bara några år efter andra världskriget, tas ur sitt sammanhang och ges felaktiga proportioner utifrån ett politiskt perspektiv. Det är många som har haft, och fortfarande har, mycket att vinna på att palestiniernas offerstatus bibehålls på Israels bekostnad, tror Stern.

Många hundratusentals judar har varit tvungna att fly arabländerna. Och de kom till Israel.

Den ensidiga framställningen i media av palestinier i Gaza som offer för Israels ”förtryck” är oerhört populär och har blivit en spjutspets för islam mot västvärlden.

Anti-Israel-anhängare är välorganiserade. Det fanns flera avdelningar på tåget från olika delar av London. Här Brent & Harrow.

I tåget med cirka 250 000 demonstranter hittade jag alla förväntade deltagare; Muslimer av alla grader från niqab till lättklädda flickor med afrikansk bakgrund, medelålders vita britter med kläder som vittnar om sysselsättning i skola/kommun/stat, yngre vita, homosexuella och slutligen bokstäverna, av vilka flera verkade vara osäkra på sitt eget kön.

De två sista grupperna tillhör gänget som britterna brukar kalla ”turkeys for Christmas” (de som är för dumma för att inse att de hejar på sin egen död).

Utan att spekulera för mycket kan vi gissa att den här demonstranten förmodligen skulle ha inbjudits till ett fallskärmshopp från ett höghus.

Vissa verkade osäkra på vad de demonstrerade för eller emot:

Och några demonstranter deltar i den professionella demo-klassen. Nästa vecka är det förmodligen mot olja, eller en staty, eller felaktig användning av pronomen eller något liknande:

Den här typen av demonstranter är inte intresserade av dialog eller av att prata med politiker. När Suella Braverman reste till Cambridge för att kommunicera med de pro-palestinska demonstranterna som hade slagit upp ett tältläger där, var det ingen som ville prata med henne.

Du kan se hennes besök på Youtube här:

Envisa och omogna attityder från unga studenter är en sak, men västerländska kvinnors naivitet när det kommer till islam verkar aldrig ta slut:

Långt ifrån alla ansikten i demonstrationen var vänliga. Jag fick flera mörka blickar:

Grader av islam (bilden är tagen framifrån) – med kommunismen som stödbas. Kära nån vilken frihet som främjas!

Men det mest skrämmande var barnen som hade tilldelats mikrofoner (jag såg flera ropa ut sitt hat mot Israel från sina fäders axlar), eller kanske han till höger i bilden som leende godkänner hjärntvätt och överföring av hat till nästa generation:

Små pojkar som spyr ut nedärvt hat är en särskilt sorglig syn.

Jag fortsatte längs den ändlösa demonstrationen och nådde nästan Piccadilly Circus där det hade blivit en flaskhals. Det var mycket polis här och orsaken blev snabbt uppenbar i form av israeliska flaggor. Muslimska kvinnor skrek ”shame, shame, shame” mot några orädda judar som ville att gisslan släpps i Gaza. Den hatiska tonen riktad mot de israeliska demonstranterna gjorde att atmosfären kändes hotfull. Det var inte svårt att föreställa sig samma muslimska kvinnor hejande på de mördare och våldtäktsmän som återvände till Gaza med ”bytet” i form av döda unga judiska flickor på lastbilsflaket.

På självaste Piccadilly Circus stötte jag på den lilla gruppen Israel-supportrar som stod vid sidan av ett tåg med 250 000 människor som vill att Israel ska upphöra som nation:

Här fanns inga mörka blickar, bara en lugn stoicism där de valde att betrakta hatet mot dem. Inför deras ögon passerade 250 000 individer som önskade att de inte fanns. De sjöng och tackade också polisen för deras skydd. Lite längre ner på gatan stod alla polisbilar med galler, redo att sättas in. Den veckovisa anti-israeliska demonstrationen tar hårt på polisens budget.

Sloganen ”vår kärlek är starkare än ert hat” och ”släpp gisslan” sa allt. Så många verkar ha glömt de fruktansvärda våldtäkterna och morden som Hamas begått. De israeliska offren dödades inte av misstag eller var skadade civila i ett krig, de jagades och valdes ut i en orgie av mord och våldtäkter. Som Hamas har sagt att de kommer att upprepa så fort de får chansen!

Hamas egen filmning satte en ny standard för grafiska bevis på oöverträffade mänskliga vidrigheter. Särskilt det sexuella våldet var svårt att acceptera. Många förnekade att något så hemskt kunde ha hänt. Och det skapade också ett mänskligt dilemma för Israel: Hur man visar världen dessa grymheter utan att vanära dessa offers minne och värdighet och även ta hänsyn till offrens familjers lidande.

IDF producerade så småningom filmen Bearing Witness to the October 7th Massacre, baserad på Hamas egna filmer. Den här filmen visades för politiker och media i många länder. Jerusalem Post beskriver en del av det som visas. Det har inte varit tillåtet att filma eller ta bilder från visningarna av filmen.

För några veckor sedan kom filmen Screams Before Silence. Den timmeslånga filmen som handlar om den sexuella terrorn den 7 oktober finns här på Youtube. OBS!: Filen är inget för svaga hjärtan.

På Piccadilly Circus såg jag flera personer draperade i en israelisk flagga. Vilket tufft gäng.

Israel är vår västerländska civilisations frontlinje mot islam. Det finns fortfarande hopp om att de flesta européer instinktivt förstår detta, även om politiker, media och många av de vänstervridna akademikerna gör allt de kan för att påtvinga oss sin agenda. Omröstningen i Eurovision Song Contest visade tydligt denna klyfta.

Det enda folket behöver göra är att välja nya politiker, och inte minst stödja de riktiga konservativa medierna som ger dem ett annat perspektiv.

Foton från demonstrationen: Hanne Tolg, Document