Att höja betygskravet för gymnasieskolan kommer att leda danskarna tillbaka till ett ”elitistiskt och nedlåtande tankesätt”, tror gymnasielärarnas ordförande Tomas Kepler. Denna synpunkt kommer till uttryck i en intervju med Politiken (13 maj), som förtjänar att utses till årets svartaste intervju. Jag syftar givetvis inte på någons hudfärg, utan på den sanslöshet som kännetecknar ordförandens svar.

Det är oklart om ordföranden för Gymnasie­lærernes Lands­organisation (GL) erkänner att kunskapsnivån i kärnämnen som matematik, danska, historia, kristendomskunskap, geografi, biologi och andra språkämnen än engelska sjunker kraftigt som ett resultat av att en ökande andel av årskullarna har fått tillgång till gymnasieutbildning, inte minst elever med arabisk, somalisk och muslimsk bakgrund.

Kepler – inte att förväxla med den tyske matematikern och astronomen Johannes Kepler, som i början av 1600-talet formulerade de första observationerna av gravitationen och var en förkämpe för den kopernikanska synen att jorden och andra planeter kretsar runt solen – kan privat tro att det finns ett samband mellan det ökande antalet elever och den sjunkande kvaliteten på utbildningen, men offentligt förnekar han det och säger:

”Idag verkar gymnasiet mycket bredare än det gjorde förr i tiden. Det är en annan uppgift än när gymnasiet var mycket smalare och mer elitärt och bara för unga från bättre bemedlade hem med piano och bokhylla. Det säger sig självt att, när vi har börjat ta in fler och fler människor under ett antal år, är det en annan upplaga.”

Men det finns nog ett visst samband ändå. För även de mest försiktiga journalisterna i de etablerade medierna har insett att gravitationen spelar roll även i gymnasieutbildningen, och att det är anledningen till att traditionell gymnasieutbildning fortsätter sin nedåtgående kurva i koncentriska cirklar, och att ingenting verkar kunna stoppa fallet, särskilt inte GL.

Det skulle vara ”elitistiskt” och förlegat. Gymnasie­lærernes Lands­organisations ordförande föredrar modeordet ”mångfald”, som har varit på modet sedan 90-talet. Han är en anhängare av mångfald, så då måste det vara så att mångfald trumfar professionalism. Förklaringen är denna:

”Även för den akademiskt begåvade finns det kvalitet och utvecklingsmöjligheter i att samarbeta med en klasskamrat som kommer från en annan plats än en själv, både akademiskt och socialt.”

En ”annan plats” är tydligen ädlare än en ”bra plats”, där man kan lära sig, urskilja och metodiskt skaffa nytt material. En ”annan plats” är bättre än en plats där man är lämplig att få undervisning av en viss akademisk kvalitet. Detta är minst sagt paradoxalt.

Förr var det nedsättande att säga att de akademiskt svagaste eleverna i grundskolan var olämpliga att gå i gymnasiet. Idag har olämplighet gjorts till något bra, något som behöver uppmuntras och som därför kräver mer offentligt stöd till gymnasieskolan.

Men missta dig inte, det finns ett moraliskt pekfinger bakom skillnaden.

Även för de duktiga eleverna finns det många ”utvecklingsmöjligheter” i att ”samarbeta” med de odugliga. De förstnämnda fattar det bara inte, och samma falska medvetenhet gäller gymnasielärarna som offentligt har varnat för ”massgymnasiet”. Här kommer Keplers klimax:

”Vi har utvecklats från att vara ett väldigt smalt gymnasium för få (…) till att lyfta mycket bredare. Jag tror inte att det finns något negativt.”

Detta låter klokt, särskilt i Europas huvudstäder, men det tar inte hänsyn till de kognitiva och pedagogiska konsekvenserna för kommande generationer.

Tomas Keplers visdom rimmar alltså med den intelligenta dumhet som sprider sig bland våra makthavare och regeringstjänstemän i statens stödjande institutioner, som pseudonymen Olavus Norvegicus har beskrivit den både kort och koncist i essän Dumhetens anatomi, som jag refererade till förra veckan.

Intelligent dumhet har blivit en samhällsfaktor vi inte längre har råd att ignorera. Det upptar makthavarnas offentliga person och agenda.

Vad människor som Tomas Kepler tycker privat kan vi inte veta. Det viktiga är vad hans dåraktiga, offentliga personlighet säger och stöder. Nämligen det som kokar ner till att det är bättre att inte lära eleverna någonting, än att lära dem något fel, och att allt man kan lägga mass- framför är bra. Massmedia, massutbildning, massinvandring och så vidare.

Annars blir det för elitistiskt och nedlåtande.