Bland de officiella uppgifterna som utfördes av Irans nyligen avsatta president Ebrahim Raisi var att delta i offentliga demonstrationer som skanderade ”Död åt Israel” och ”Död åt Amerika”, ett fenomen som har manifesterat sig i den islamiska republiken sedan Ayatollah Khomeinis revolution 1979.

Detta islamistiska program, som syftar till att förvandla hela världen till ett islamiskt kalifat, är också önsketänkandet hos Irans förlängda armar utomlands, inklusive Hamas, som i onsdags fick god hjälp i sitt propagandakrig mot Israel från de spanska, irländska och norska statsministrarna.

En annan slogan i samma nazistiska stil är ”först tar vi lördagsfolket (judarna) och sedan söndagsfolket (de kristna)”, eller först ”lilla satan” (Israel) och sedan ”stor satan” (USA).

Hur Adolf Hitlers sanna arvtagare lyckades förvandla mycket av det politiska landskapet i Väst – inklusive vår egen så kallade regering – till användbara idioter i detta nihilistiska program är en fråga som inte har utretts tillräckligt.

Men om någon hjälper regimer som allra helst vill förstöra Väst som vi känner det, är den mest troliga förklaringen att de strävar efter samma mål. Vad  ska annars en islamisk massinvandring tjäna till?

Palestina-psykosen är alltså det definitiva förkastandet av Väst, och det kommer från människor som växt upp här. Vilken är bakgrunden till detta hat mot det egna hemmet som Roger Scruton träffande döpte till oikofobi?

En regering baserad på Arbeiderpartiet håller just nu på att göra livet omöjligt att leva för lördagsfolket i vårt eget land. Men det är värt att notera att partiet började kriget mot söndagsfolket för drygt hundra år sedan, när Edvard Bull förklarade kristendomen som fiende.

Det är västerlandets andliga rötter man vill åt, och det inkluderar inte bara historisk kristendom, utan även judendom – och inte bara för att Kristus var jude.

En av de saker som kännetecknar den judiska berättelsen vi känner till från Gamla testamentet är att flera av dess huvudpersoner var i ständig dialog med Gud, som hade skapat människor till hans avbild, sökt kontakt med dem och gett dem chansen att bli lite som honom.

Vi behöver inte fundera på var idéer som mänskliga rättigheter kom ifrån. De skulle aldrig ha sett dagens ljus om det inte vore för denna judiska och senare kristna människosyn. Den bortgångne påven Benedikt XVI var också noga med att hänvisa till våra andliga rötter som just judisk-kristna.

Den antireligiösa rörelse som gjort sig gällande i Europa sedan franska revolutionen insisterar på något helt annat, nämligen att civilisationen utvecklades trots, och inte på grund av, kristendomen.

Denna ideologi har därför försökt – ja, nästan helt lyckats – att kapa de historiska och andliga rötterna. Tyvärr innebär det också att man löser upp sin egen identitet.

När västerländska studenter som själva inte vet något om Mellanösterns historia de senaste hundra åren, och knappast vet särskilt mycket om det egna landets historia heller för den delen, idag gör sig själva till aktivister för den palestinska saken, har det vissa drag gemensamt med sextioåtta-rörelsen.

Men den generationen skulle inte ersätta det existerande med islam, åtminstone inte i första hand. De ville bara riva ner, de hade inga planer på att bygga något, och det hade säkert blivit en fruktansvärd röra om de hade försökt.

Vad de däremot uppnådde genom att riva ner, var att bereda marken för den islamism, som deras ideologiska ättlingar alltmer banar väg för idag.

Det räcker hur som helst inte med att avkristna västländerna. Ska man en gång för alla krossa Väst, måste den judiska staten också rensas ur vägen. Allt började med judarna. Jobbet måste slutföras. Man kan nu se en politisk skiljelinje i Europa där vissa ledare driver på ödeläggelsen, medan andra verkar mer försiktiga.

Frågan är vad deras undersåtar vill. Vi var Atens och Jerusalems barn, men många av dagens barn kommer inte att känna till något om dem. Efter fadersmordet vandrar de faderlösa omkring förvirrade, och nu har de blivit hämtade av en annan fader, och han är inte någon man bråkar med.

Diskussion är i grunden det som kännetecknar Väst, och det börjar tidigt: ”Är det verkligen nödvändigt att förstöra Sodom och Gomorra om det finns femtio rättfärdiga människor där?” invände Abraham inför Gud.

Det ska alltid vara möjligt att prata, även med Gud. Not any more. Guden som är på väg in har sagt sitt, och håller du inte med så dör du. I den meningen är det inte konstigt att hans nyttiga idioter ansluter sig till den vänsterideologi som har förfinat samma praxis.

Väst har därför kommit till vägs ände, och den måste rekonstrueras från grunden igen.