Medias rapportering inför Eurovision-veckan i Malmö var tydlig: Protesterna mot Israels deltagande var omfattande, EBU:s beslut att låta Eden Golan uppträda var kontroversiellt och det var en allmän uppfattning att Israel borde bojkottas. Media har ägnat spaltmeter åt att meddela att ett stort antal artister valt att hoppa av sin planerade medverkan under Eurovision, att de artister som valde att framträda stödde ”folkmord” och att de pro-palestinska och Hamas-vänliga demonstrationer samlat ”tiotusentals” demonstranter. Media har även varit noga med att tala om för svenska folket varför det var så.

Det var Israels fel.

In i det sista trumpetade media ut sin ”sanning”: Svenska folkets motstånd mot det israeliska deltagandet i Eurovision var massivt.

Dagen efter finalen vaknade Sverige upp till en ny insikt: Media hade fel.

När omröstningen var klar hade en förvirrad ung man i rosa tyllkjol och med glitter i ansiktet vunnit, vilket förmodligen endast överraskade den som fortfarande tror att Eurovision handlar om musik. Men det här året var det inte vinnaren som stod i centrum, utan Israel. Framför allt inställningen till Israel, och den visade sig inte (heller) ha ett dugg med musik att göra. I alla fall inte hos de trendkänsliga artister och programledare som utgjorde ländernas jurygrupper.

När röstsiffrorna från ländernas jurygrupper ramlade in, dröjde det länge innan Israels bidrag fick en enda poäng. Den sammanlagda poängen när 37 jurygrupper hade röstat stannade på blygsamma 53 poäng. Av Sveriges jury fick Israel – noll poäng. Noll. Men så redovisades svenska folkets röster. Av dem fick Israel maxpoäng. Tolv poäng. Twelve points. Douze points.

Aldrig har väl dissonansen mellan folket och eliten visats tydligare.

Foto: Skärmdumpar appen Eurovision

Av dessa röstsiffror kan vi drista oss att dra några slutsatser. Bitte Assarmo lyfter fram två sådana i Det Goda Samhället, nämligen:

1. En majoritet av den svenska Eurovisionpubliken ansåg att Israels bidrag var bäst.
2. Folket satte upp ett kollektivt långfinger mot de grupper som under så lång tid försökt diktera hur de ska tycka, tänka och agera.

Till dessa kan vi lägga ytterligare ett par:

3. Svenska folket stödjer Israels rätt att försvara sig mot terror och det judiska folkets rätt till existens.
4. Svenska folket är varken antisemiter eller judehatare – det är däremot en stor del av svensk media.

Men framför allt kan vi ännu en gång konstatera att varken svensk media eller det svenska kändiskollektivet representerar det svenska folket. Istället framträder polariseringen allt tydligare, mellan å ena sidan det antisemitiska, islamofila och identitetspolitiska woke-kollektivet, och å andra sidan det svenska folket. Den första kategorin drivs av behovet av den egna gruppens gillande, den andra kategorin drivs av sunt förnuft.

Eurovisions resultat ger, när allt kommer omkring, hopp om framtiden. Världen är trots allt så oändligt mycket större än en värdegrundsmarinerad musikshow, och nu vet vi vad som låg bakom de senaste månadernas krigsrubriker om ”folkets åsikter”: Ingenting.

PS. Arrangörerna av de pro-palestinska demonstrationerna förväntade sig 40 000 deltagare. Man lyckades samla i bästa fall en fjärdedel av dessa, däribland mångmiljonärsaktivisten Greta Thunberg och tidigare S-politikern Jamal el-Hajj, som iklädd keffiyeh fortsatte sin ”livslånga kamp mot Hamas”. DS.