I samma stund fylldes han med jublande glädje genom den heliga anden och sade: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.” Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.”
Luk 10:21-24

Idag är det första söndagen i Trefaldighetstiden, och även om treenighetsläran för många låter som luftiga teologiska överväganden, är det i tron ​​på den som vår civilisation har sin utgångspunkt. Det är den heliga relationen mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande som lade grunden till det mesta vi än idag tar för givet, vare sig det är allt från moraliska absoluter till vetenskapens sökande efter sanning.

Vi lever och andas in resterna av en tro som har drivit oss framåt i önskan att göra våra medmänniskor till Jesu lärjungar och denna värld till en bättre plats.

Få frågar vilka konsekvenserna blir när denna förståelse faller sönder, när tron ​​på Allah likställs med tron ​​på den Treenige Guden.

Den 14 april i år höll biskopen i Nidaros, Herborg Finnset, en gemensam bön med ledare från muslimska och judiska religioner – i Nidarosdomen, vår viktigaste kyrkobyggnad. Dialog uppmuntras, men vi verkar glömma att det handlar om mer än dialog. Det vi bevittnar är människor som vill likställa Treenighetens heliga kärlek med den icke-relationella Allahs anspråk på allmakt. Treenigheten, som inte kan säga att en handling är bra om den går emot hans natur, och Allah, som i sin allmakt kan säga att varje handling är just det: bra.

I boken Den sista striden, den sista boken i Narnia, beskriver C.S Lewis vad som verkar vara en klar profetia, nämligen sammansmältningen av islam och kristendomen. Och om någon undrar: Det är inte kristendomens egenskaper som vinner. Men vad C.S. Lewis beskrev i början av 1950-talet, och som ingen då trodde skulle hända, håller nu på att bli verklighet.

Det är som en teologisk version av 1930-talets eftergift. Vi tror att vi kan sluta fred med islam genom att radera det vi tror på och bjuda in våra största motståndare till våra kyrkor. Det kallas synkretism och skulle i tidigare tider ha stämplats som kätteri. Inte för att det förflutnas kristna var så brutala, utan för att de förstod vikten av att hålla tron ​​ren. De visste att tron ​​formade oss, och de var överens om att en invasion av islam skulle förgöra oss.

När dagens politiska och religiösa ledare arbetar för en andlig gemenskap och enhet måste vi vara medvetna om att denna enhet inte finns, varken inom kristendomen eller islam.

De som förkastar Jesus som judarnas Messias, Guds son och världens ende sanne frälsare, står utanför den gemenskap som grundades på pingstdagen genom Andens närvaro, och som bekräftade treenigheten.

Det har varit mycket debatt den senaste tiden om hur skolor uppmärksammar Pride, men det borde finnas lika stor oro bland norska föräldrar om den religionsundervisning som sker. Den lägger grunden till den synkretism som utspelar sig framför våra ögon.

Biskop Finnset håller inte med om detta. Hon betonade ”upplevelsen av sammanhållning och gemenskap, att samlas som troende” (Vårt Land 10 maj).

Biskopen menar därför att det är själva tron ​​som är viktigast, inte vad vi tror på. Vi känner igen budskapet från dagens politiker som hävdar att mångfald, inklusive religiös mångfald, stärker oss.

Men vi har inget gemensamt ursprung i Abraham, och vi är inte ”syskon” med ”gemensamma rötter”, som anhängarna av dialogen hävdar. Tvärtom.

Islam med sin amoraliska relativism står i klar motsats till kristendomens tro på en helig Gud som inte kan bryta sina löften, och som inbjuder oss till en gemenskap med honom.

Tragedin är att allt färre människor i kyrkan verkar förstå vad som var allmänt känt inom kristendomen i över tusen år. Det finns en anledning till att Europa långt in på 1500-talet vägrade flyktingar från Nordafrika att återvända till Europa. Europa var övertygat om att inga kristna skulle kunna undkomma sitt öde som slavar i muslimska länder och rädslan för inflytande från muslimska konvertiter ledde till att gränserna stängdes hermetiskt. Europa förstod vad de trodde på och vad de stod inför. Nu förstår vi varken eller.

Precis som det i det politiska livet finns ett oändligt avstånd mellan Karl Marx och John Locke, så finns det inom teologin en evighet mellan Treenighetens Gud och Allah. Den ena leder till liv, den andra hyllar döden, och det vi tror på formar oss, både som individer och som samhälle.

Den mångfald som våra politiska och teologiska ledare hyllar leder oss därför bara nedför en väg, och den leder till vår undergång.

Låt oss använda Trefaldighetstiden för att göra vår omgivning medveten om vad vår frihet bottnar i.

Välsignad söndag!