”Kapitalism” är så suspekt och hatat att det har blivit ett rent glåpord. Det har blivit lättare att flytta till Schweiz än att försöka förklara kapitalismen för de flesta. Norrmän och svenskar är så indoktrinerade av bilder på Joakim Anka som badar i pengar och feta grisar i hatt som skiter på förtryckta arbetare, att de inte förstår de allra mest grundläggande fakta om ekonomi. Och eftersom kapitalismen är så hemsk säger de glatt ja till något nytt, bättre och mer spännande från Davos!

Bondskurken Klaus Schwab har fått alla sina 2 000 elit-minions involverade i ett nytt ekonomiskt experiment utan motstycke i historien, vars införande redan är på god väg utan att du har blivit tillfrågad: Detta experiment kallas för stakeholder capitalism, eller ”interessentkapitalism”. Därför sjunker våra partier ner i ett genomkorrupt samarbete med nationella och internationella kapitalkrafter baserat på offentliga subventioner och klappar på axeln under Arendalsveckan/Almedalsveckan – för allt är bättre än kapitalism!

Att de flesta inte förstår World Economic Forums (WEF) revolutionära ekonomiska experiment är inte det värsta. Det som borde störa dig mest är att just den sunda, välskötta kapitalismen har gjort västländerna rika, välskötta och fredliga – samtidigt som alla land som saknar kapitalism förblir fattiga, misskötta och korrupta. Här är historien obeveklig:

Varje gång någon försöker introducera ”New Economy” slutar det med att människorna blir fattiga, medan finanshajarna står där med alla pengarna. Det kommer att hända den här gången också, med den enda skillnaden att det denna gång blir ett nytt offentligt–privat distributionssamarbete: De finansiella skurkarna ska få pengarna, medan politikerna får makten. Lite som i Ryssland efter Jeltsin. Det här systemet är tänkt att vara mycket bättre än det nuvarande, åtminstone för de få som redan är rika.

Vad är kapitalism och vad är intressentkapitalism?

Be alla som sitter i Riksdagen förklara vad ”interessent­kapitalism” är, så kommer de flesta bara att klia sig i huvudet utan att veta att de alla är ansvariga för att införa experimentet. Möjligen blandar de ihop det med experimentet ”cirkulär ekonomi”, som är relaterat, men som handlar mer om att bevara resurser i omlopp i långt större utsträckning än idag. Vad de flesta riksdagsledamöter kommer att vara säkra på är att ”kapitalismen” är något suspekt och dåligt, och det kommer till och med LO:s ledning att hålla med om. Näringslivet har nämligen gått all in för klimathysteri, wokeism, socialism och opportunism. Så låt oss rensa upp den här röran lite:

Kommunism är en politisk ideologi. Det är inte kapitalism.  David McLean är professor i finans vid Georgetown University, och han påpekar det:

”Kapitalism är inte en filosofi. Det definierar ett samhälle där människor agerar fritt och respekterar äganderätten.”

Sann kapitalism är alltså det som sker spontant när fria människor handlar med varandra på egen bekostnad och risk. Handel och kapitalism har höjt sig över politik, land, ras, kultur och konflikter i femtusen år, och det gör affärer till den sanna frivilliga mångkulturen. Men ingen socialist uppskattar det.

Kapitalism får dock inte förväxlas med kapitalister, för även om kapitalismen fungerar till allas fördel i all sin enkelhet, betyder det inte att kapitalister – det vill säga människor – är lika oskyldiga. Människor fuskar och lurar, och därför måste kapitalismen styras av statens regler – annars kommer det som hände under finanskrisen 2008, som inte hade med kapitalism att göra, att hända. Det var ett monopolspel utan regler. Vad staten som lagstiftare inte får göra är att lägga sig i privat näringsverksamhet, för då förskjuts både maktbalansen, risken och notan i näringslivet.

Men intressentkapitalismen är en politisk ideologi, som kläckts på senare tid, och den har bara haft framgång i medvetandet hos dem som har format ideologin. Ändå introduceras intressentkapitalismen i hög hastighet i Väst. Huvudtanken är att företagsägare och chefer ska åläggas ett ansvar som sträcker sig utanför företagets normala ansvarsområde, som till exempel aktieägare, ägare, anställda och kunder –  och måste tvingas vara socialt engagerad för samhället i stort och den omgivande naturen – alltså det som tidigare var politikers och allmänhetens ansvar. På så sätt kommer näringslivet att bli politikens förlängda arm för att skapa en ”bättre värld” och rättvisare och miljömedvetna samhällen.

En rad falska antaganden

För det första är detta rent galenskap, för det kommer inte längre att gå att se vem som är politiker och offentligt anställd, och vem som är en privat profitör – vilket återigen kommer att omöjliggöra antikorruptionsarbete (och det är också hela målet för elitlaget). För det andra betyder det att staten går från att vara en stödspelare till näringslivet till att bli huvudaktören och drivkraften i näringslivet – och då är vi tillbaka till Marx och Mao – eller Pol Pot, som också trodde på sitt ”build back better”-program från ”år noll”.

För det tredje innebär detta att VD:n inte längre är ansvarig inför styrelsen: Han blir ansvarig inför alla, och därför inför ingen. Alla beslut kan motiveras av moraliska överväganden och VD går från att vara anställd till att bli en allsmäktig filosof, med fri tillgång till företagets resurser. Det är precis vad som har hänt i DNB, som nu förvandlats till ett politiskt parti och en klimatorganisation. Eller för att citera Glenn Hubbard som var ekonomisk rådgivare under George W Bush:

– Vem blir chefer ansvariga inför i en intressentcentrerad värld? Ett oräkneligt antal intressenter. Kan chefer någonsin anklagas för att ha fattat fel beslut? Om jag motiverade företagsbeslut som att tjäna arbetarnas, samhällets, Metropolitan Operas intressen, hur skulle mitt beslut kunna ifrågasättas? Fokus på aktieägare är det som ger dig ett tydligt ansvar.

Ekonomen Thomas Sowell  har skrivit att ”vinst är kanske det mest missförstådda begreppet inom ekonomi”. Vinst är inte ett nollsummespel som socialister gör det till. Vinst är bara det som blir över och som ägare har rätt till, efter att de har gjort andra intressenter bättre ställda. Aktieägarna äter sist. Det är de andra intressenterna, inte aktieägarna, som kollektivt bestämmer om företaget tjänar pengar – och denna grundläggande läroplan i ekonomi verkar ha gått förbi både industriministern och finanstidningarna i deras iver att ”rädda planeten” och förklara det kommande geniet, kejsar Schwab, som Västvärldens Furste.

Kommunistiska filosofier hävdar att aktieägarkapitalism uppmuntrar chefer att fokusera på kortsiktig vinst på bekostnad av långsiktig tillväxt, vilket gör att arbetarna får ställa sig sist i kön med kepsen i handen. Det är helt fel, för under i en sund kapitalism är det arbetarna som får betalt pengar först utan att riskera annat än arbetstid och svett. Staten får också sin del genom skatter, utan att ha bidragit med något, och allt detta gynnar samhället (alla andra intressenter) som helhet eftersom ekonomin växer.

Ledningen får också sitt genom lön och bonus om de gör ett bra jobb, och i slutet kan ägarna och aktieägarna få betalt. Eller så riskerar de att förlora allt. Därför ligger en sund kapitalism, med oberoende företag som konkurrerar fritt om kunderna, i hela samhällets intresse. Detta gör den politiska intressentkapitalismen både överflödig och meningslös, och den är ett mycket farligt socialt experiment.

Företagen lever inte av kortsiktiga vinster

För att tjäna pengar måste ett aktiebolag därför ta hand om alla intressenter samtidigt som man följer lagar och regler. De lever på långsiktig tillväxt och förhoppningen att detta ska skapa vinst för ägarna. De flesta av världens mest värdefulla företag hämtar värde från tillväxtmöjligheter och inte årliga vinster. Ta till exempel Pfizer, som spenderade nästan 150 miljarder kronor i utvecklingsinvesteringar under 2021. Detta minskade den kortsiktiga vinsten med 150 miljarder kronor, men ökar ändå det långsiktiga aktievärdet.

Ford Motor Company å sin sida har aviserat en övergång till intressentkapitalism, och i utbyte mot subventioner och handel med CO2-utsläppsrätter (som Tesla har byggt på och lever på) har de gått med på att bli ett politiskt instrument för att producera batteribilarna som politikerna har bestämt ska vara ”framtiden”. Denna villfarelse, som VW och många andra också har omfamnat (inte minst under politiska påtryckningar och hot om tvångsböter för att inte uppfylla utsläppskraven för ofarlig CO2), gör att Ford blöder både pengar, marknadsandelar och rykte, och nu ålägger ledningen återförsäljarna att sälja fler batteribilar. Detta är inte möjligt på en fri marknad, så låt mig citera Milton och Rose Friedman från boken Free to Choose:

– Huvudinsikten i Adam Smiths Wealth of Nations är bedrägligt enkel: Om ett utbyte mellan två parter är frivilligt kommer det inte att ske om inte båda tror att de kommer att dra nytta av det. De flesta ekonomiska villfarelser härrör från försummelsen av denna enkla insikt…

Människor köper, handlar och byter vad de behöver och satsar på kvalitet de tror på. Naturligtvis kan människor förledas att göra felköp genom reklam, propaganda, asociala ekonomiska incitament och moraliskt tryck, men det varar bara under en kort tid. Därför är det flera kommersiella biltillverkare som nu uppmanar politikerna att införa förbud mot bränslebilar (som är mer komplicerade, men ändå en bättre och billigare produkt än batteribilar), och gärna tullskydd mot billigare batteribilar från länder som Kina. Alltså en blandning av planekonomi och protektionism.

Och hur ironiskt är inte det i en tid när alla samtidigt svär att globalismen är framtiden? Bubblan är på väg att spricka, som den alltid gör så småningom – och du står kvar med notan. Varför måste jag, som inte är ekonom, skriva detta? Jo, för det finns inga andra vuxna i rummet.