Tre forskare från Norsk Utenrikspolitisk Institutt (NUPI) framträder i en artikel i Aftenposten med allvarlig kritik mot Stoltenberg och det nya Nato. Frågeställningen är ödmjuk: Vil et mer ydmykt Nato være et sterkere Nato?  Vi förstår att svaret är ja, men vad betyder ödmjukhet? Det är här de tre forskarna visar att förmågan att tänka självständigt inte helt har försvunnit inom akademin, som egentligen betalas för att ge input, både till ledning och befolkning, men gör det i liten utsträckning.

Julie Wilhelmsen, Paul Beaumont och Kristian Lundby Gjerde är alla på NUPI. Wilhelmsen var en etablerad expert på Ryssland långt före den 24 februari 2022. Men när hon använde sina kunskaper för att förklara Rysslands motiv så att vi kanske förstår andra sidan bättre, anklagades hon för att gå Putins ärenden. I en intervju i Klassekampen sa hon att detta påverkade henne.

Något har hänt den norska allmänheten och de som förvaltar det och kriget har gjort det nästan omöjligt att komma med motsatta åsikter, jämför med Kjetil Bjørnstad-debatten i Aftenposten.

De tre forskarna påminner oss om att dagens Nato är annorlunda. Från att ha varit en försvarsallians har den blivit en beskyddare av den ”internationella regelbaserade ordningen” och det är något helt annat.

– Historien Nato berättar om sig själv och sin roll i världen håller på att förändras, skriver de, och det är en representation som Det globala syd inte delar.

Men det hör vi väldigt lite om i norska medier och norsk debatt. Där är det Jens och Nato-berättelsen som gäller.

Precis som Øystein Steiro Sr. påpeka i en kommentar i Document: Väst har åtagit sig en rad saker som inte exakt överensstämmer med internationell rätt. Wilhelmsen, Beaumont och Gjerde minns samma sak:

Problemet för Nato är att alliansen har utökat sina ambitioner internationellt samtidigt som tidigare aktioner motverkar denna ambition.

Nato framställer sig själv som försvarare av den regelbaserade världsordningen nu och i det förflutna. Men för en publik som följer noga med, kan det här låta ihåligt.

Nato-länder har också brutit mot internationell rätt när de har funnit det nödvändigt (Irak 2003, drönarattacker som en del av kriget mot terrorismen, Guantanamo Bay-fengslet finns fortfarande kvar). Bush-erans amerikanska ”unilateralism” och dess konsekvenser är ihågkomna och märks på många platser i världen.

Okej, författarna vill att Nato ska vara mer konsekvent och ärligt om att alliansen också har sina grisar i skogen. Men anledningen till att Nato inte vill är att alliansen har genomgått en omställning. Det började med out-of-area-operationer efter 9/11. Men uttrycket ”den internationella regelbaserade ordningen” kom seglande in och borde vara självförklarande. Den hade alltid funnits där, nu blev folk bara mer medvetna om att den måste försvaras.

I verkligheten var uttrycket en eufemism som dolde något helt annat. De tre författarna är på det: Totalförsvar.

Hoten, som enligt Nato tar formen av allt ”from tweets to tanks”, har använts för att legitimera samordningen av vad som kallas medlemmarnas ”samhälleliga motståndskraft” (societal resilience).

Eftersom goda värderingar, som frihet, demokrati och rättsstatsprincipen, anses vara limmet i alliansen, har Nato fått den nya uppgiften att skydda och vara på sin vakt mot undergrävning av dessa värderingar – internt och externt . Detta görs genom specifika riktlinjer för allt från sjukvård till flygplatser.

Natoländernas medborgare måste också påverkas och övertygas om alliansens uppdrag och verksamhet, bland annat genom användning av sociala medier.

Nu är det inte gurkornas krökning man vill avgöra, nu är det samhällets totala aktivitet. Om allt är säkerhet betyder det att vakterna också ser sig om efter interna fiender. Detta har gjorts till överdrift i USA och antagoniserat hälften av befolkningen. De tre författarna nämner inte Obama- och Biden-regimens missbruk av statliga myndigheter med ett ord. Däremot nämns Trump och hans hantering av sanningen. Detta är fegt.

Det författarna beskriver är övergången från ”försvar” i klassisk mening till totalövervakningsstaten. Man behöver inte ha stor historisk kunskap för att förstå vad det gör med samhället och vart vi är på väg.

De tre forskarna beklagar att Nato har antagit rollen som försvarare av sanning och fakta och utsett sig som domare. Vi känner det väl från den djupa staten i USA, som går ett steg längre: – Vi bestämmer vad som är sanning.

De tre forskarna har ett indirekt förhållningssätt. De förstår och vet nog mer än de säger.

Så länge som mycket av Natos kommunikation syftar till att försvara nuvarande politik och tidigare handlingar, kommer det med nödvändighet att ha en negativ sida.

En olycklig effekt av positioneringen som sanningens försvarare är dessutom att det ständigt påstås att kritiker av alliansens information är offer för desinformation.

Exakt. Kritiker är fiender till staten. Tidigare var kritik tillåten, nu får kritikerna en stämpel i pannan.

Här begår de tre forskarna en oacceptabel försummelse. De nämner att ryssarna hela tiden försöker påverka oss. Men den djupa staten använde denna kunskap för att destabilisera de amerikanska presidentvalen 2016 och 2020. År 2016 kompromissade de med Five Eyes-samarbetet och 2020 gick säkerhetstjänsternas högsta ledning fram och sa att Hunters bärbara dator var rysk desinformation. Det var en helt oförlåtlig störning. Norska medier har inte ens skrivit om det.

Vad de tre forskarna implicit säger, med en mild röst, är att Nato har ändrat karaktär. Det har blivit en totalaktör för ett totalförsvar i en totalitär stat. Finns det någon anledning till varför Indien skulle vara medlem i denna allians så att man kan vinna över Ryssland?

Faktum är att det blir allt svårare att upptäcka den moraliska skillnaden mellan Ryssland och Nato i USA. EU och Nato förvandlas sakta till regimer, långt ifrån sin egen befolkning, som driver maktpolitik. Algoritmer och artificiell intelligens har stigit dem åt huvudet.

Allmänheten behöver desperat uppdateras med utvecklingen, innan ”försvarsalliansen” kastar oss in i ett storkrig.