Är Putin en ny Hitler? Har han ambitioner att bli en ny Peter den store? Var invasionen av Ukraina 2022 starten på ett nytt världskrig, som invasionen av Polen 1939? Står de andra östblocksländerna och kanske hela Europa på spel om Ukraina faller?

Är de som är skeptiska till denna berättelse, och som vill att parterna ska gå till förhandlingsbordet, putinister, fega eller lika naiva som Chamberlain var när han återvände från München hösten 1938 efter att ha undertecknat pakten med Hitler för ”fred i vår tid” ?

Upprepar vi 1930-talets misstag, när vi alltför sent tog Hitler på allvar? Eller upprepar vi de misstag som gjordes redan under fredsuppgörelsen i Versailles 1919? Var det Versaillesfördraget som reducerade stormakts-Tyskland till en tredje klassens nation och därmed lade grunden för nazismen och gjorde Hitler möjlig, så som Keynes menade?

Gjorde vi samma misstag när vi vann det kalla kriget efter Sovjetunionens kollaps, när USA och Nat0 förkastade de ryska initiativen för att skapa en gemensam säkerhetsstruktur i Europa, och istället lät Nato expandera obehindrat österut, till tidigare ryska intressesfärer, som exempelvis George Kennan, John Mearsheimer, Jack Matlock och Henry Kissinger menade?

Var det inte att ignorera legitima ryska säkerhetsintressen och de geopolitiska verkligheterna i Europa? Varför ignorerade amerikanerna makttriangeln i den europeiska säkerhetspolitiken och balansen mellan en avlägsen sjömakt (USA, tidigare Storbritannien), en stark landmakt (ett enat EU, tidigare Tyskland) och Ryssland – världens största land, med alla resurser och alla strategiska råvaror som Europa saknar?

Är Ryssland under Putin en imperialistisk stormakt som vi har drivit bort ifrån oss och rakt in i armarna på Kina, Iran och Nordkorea, BRICS-länderna och många av de alliansfria länderna i söder, som till stor del har motsatt geopolitisk och handelspolitik intressen i förhållande till Europa och Väst?

Är kriget i Ukraina på väg att eskalera till ett tredje världskrig och till ett nukleärt Ragnarök som kan utplåna oss alla på grund av oansvariga politiska ledare och svag diplomati? I så fall är det dags att göra upp med det. Och det är precis vad väljarna i Europa nu verkar göra.

Så ska de populära partiernas framfart till höger i det senaste valet till EU-parlamentet läsas. De som politiker och mainstreammedia försöker smutskasta som ”extremhöger”.

Detta trots att de är minst lika demokratiskt organiserade som Arbeiderpartiet och Socialdemokraterna. Det gäller Lega och Fratelli d’Italia i Italien. Detta gäller Rassemblement National i Frankrike. Och det gäller Alternative für Deutschland (AfD) i Tyskland. Stora väljargrupper över hela kontinenten är nu i rörelse, på samma sätt som i USA.

Deras framsteg beror främst på tre saker: De starkt negativa konsekvenserna efter flera decennier av misslyckad invandringspolitik, den ökade centraliseringen i ett alltmer autokratiskt EU och kriget i Ukraina.

Gräsrötterna kanske inte förstår hela det historiska och politiska sammanhanget, men de förstår intuitivt att USA:s och EU:s proxykrig i Ukraina drivs av inrikespolitiska, handelspolitiska och tvivelaktiga ekonomiska motiv.

Fler och fler människor blir oroliga för att västvärldens ledare ständigt kastar mer bränsle på elden och för att kriget eskalerar. De inser att hela världen kan sättas i brand. Och de inser av erfarenhet att det är de, och inte politikerna, som får betala priset.

Kommer en förhandlad fredsuppgörelse med Putin att sluta lika oförpliktigad som den Chamberlain kom tillbaka med efter sitt möte med Hitler i München i september 1938? Joe ”tough guy” Biden verkar mena det, och sa just i Time Magazine att:

”If we ever let Ukraine go down, mark my words: you’ll see Poland go, and you’ll see all those nations along the actual border of Russia, from the Balkans and Belarus, all those, they’re going to make their own accommodations.”

Men vi vet att Biden behöver ett krig för att vinna det kommande presidentvalet i november. Och vi vet vad amerikaner gör när de blir uttråkade. De drar sig tillbaka och lämnar slagfältet och landet bakom sig i kaos. Det har de gjort varje gång under de drygt tjugo krig de har förlorat sedan andra världskriget, senast i Afghanistan.

Och vi vet att Boris Johnson gick emot fredsavtalet mellan Ryssland och Ukraina i april 2022. Sannolikt gjorde han det i ett försök att avleda uppmärksamheten och rädda sitt eget skinn efter alla skandaler han orsakat i brittisk inrikespolitik. Nu fick han ändå säga upp sig några månader senare. Men han hade förmodligen Falklandskriget 1982, som säkrade Margaret Thatcher en ny regeringsperiod 1983, i åtanke när han torpederade fredsplanen.

Jag vet inte svaret. Och även om Putin har kommunicerat ganska konsekvent under hela krisen i förhållande till Väst, är det svårt att läsa hans tankar och den ryska generalstabens långsiktiga avsikter. Men jag tror att Ungerns president Victor Orban kommer närmast när han säger:

”Det är inte logiskt att Ryssland, som inte ens kan ockupera hela Ukraina, plötsligt ska komma och svälja hela resten av västvärlden i ett svep. Att attackera ett befintligt Nato-land skulle också vara rent galenskap, eftersom det skulle starta ett krig mot hela Nato.”

I likhet med väljare i stora delar av Europa och USA är jag förvånad och förskräckt över våra politiska ledares kompromisslösa inställning. Det gäller särskilt amerikanerna och britterna, och Macron i Frankrike. Och det gäller von der Leyen i EU, och inte minst Jens Stoltenberg i Nato.

Stoltenberg agerar som om han vore anställd av Pentagon, och han har tillsammans med Joe Biden och Antony Blinken precis gett klartecken för att vapen från Nato-länder ska användas mot mål djupt inne i Ryssland. Nästa stopp blir att styrkor från Nato-länderna deltar i kriget.

Om våra ledare försöker framstå som bestämda och beslutsamma av rädsla för att framstå som Chamberlain 1938, kommer historien, när den skrivs, förmodligen inte vara särskilt förlåtande mot dem. Man hoppas att gräsrötterna i Europa och USA kan stoppa dem innan tredje världskriget är en realitet.

Vi är redan i den tolfte timmen.