×

Kommentarer

Den europeiska civilisationen befinner sig i en fas av utmattning där européer har blivit atomiserade och har övergivit andlighet och tradition, tror den belgiske historikern David Engels. Förr eller senare kommer de att hitta tillbaka till de här sakerna, säger Engels i en intervju med Die Welt.

Engels, som är professor vid Instytut Zachodni i Poznań och lektor vid Institut Catholique d’Études Supérieures (ICES) i Vendée, är aktuell med sin nya bok Défendre l’Europe civilisationnelle (Försvar av civilisationens Europa), där som han försöker skissera en väg vidare för Europa och förespråkar en ny form av patriotism som han kallar ”hesperialism”.

Den belgiske historikern identifierar flera symptom på Europas tillbakagång – avkristnande, befolkningsminskning, invandring, demokratisk kris, förlust av kulturell identitet, hedonism och ekonomisk polarisering – men hävdar att dessa inte är nya, utan snarare har utvecklats under lång tid.

Resultatet är, som han ser det i alla fall, ”en atomiserad värld, frikopplad från transcendens, tradition och historia, som svävar i den kalla och abstrakta materialismens tomrum, och som i slutändan avhumaniserar människor under förevändning att de vill ’befria’ dem.”

Die Welt: Du är emot en opposition som består av en högerflygel som försvarar traditioner och suveränitet, och en vänsterflygel som vill försvara eurofederalismen ur ett globalistiskt perspektiv. Du föreslår hesperialism som ett alternativ. Hur definierar du denna term?

David Engels: Jag använder denna term, som kommer från det grekiska ordet hesperos (som betyder Väst eller Västerlandet), för att beskriva en europeisk patriotism baserad på en kärlek till vår långa historia, vår andlighet och våra traditioner. Å ena sidan förkastar jag en ”europeanism” som uteslutande bygger på de mänskliga rättigheternas universalism, som förespråkas av EU, och som samtidigt alltmer instrumentaliseras av den politiska vänstern. Å andra sidan är jag också motståndare till ”suveränism”, som hotar att bryta upp kontinenten och inte återför friheten, utan snarare leder till underkastelse under ett utomeuropeiskt inflytande.

Det är därför jag har myntat begreppet hesperalism, som beskriver den typiskt europeiska längtan efter det okända, Hesperiderna, Avalon och Utopia. Naturligtvis har även länder som USA, Australien eller till och med Sydafrika vuxit ur den europeiska civilisationen. Men om vi letar efter en lämplig terräng för att skapa ett framtida Europa som är redo att spela sin strategiska roll på världsscenen, är det bättre att undvika ”occidentalism” och fokusera på den gamla kontinenten.

Den europeiska civilisationen handlar om våra rötter, säger Engels och förklarar själv vad de är: Gamla testamentet, grekisk filosofi, romersk rätt, tidig kristendom och kelternas, tyskarnas och slavernas traditioner. Men som en historisk verklighet började det med Karl den Store, menar han.

Det var vid den här tiden som den verkliga kärnan i en europeisk identitet växte fram, som är mycket mer än bara summan av de olika skikten i vårt förflutna, och som skiljer européer från andra civilisationer: den faustiska livsimpulsen. I Faust-myten säljer en forskare som är fast besluten att upptäcka universums alla hemligheter sin själ till djävulen, men räddas i sista stund, åtminstone i Goethes version, tack vare välgörenhet och ånger – och det är just detta som är européens arketype.

Enligt hans åsikt kan betydelsen av denna andliga dimension knappast överskattas:

Denna faustiska impuls dominerar hela vår civilisation, först i vår önskan om transcendens – de enorma katedralerna, mystiken eller klosterandligheten – sedan i vår önskan om materiell överlägsenhet – de stora upptäckterna, teknologin, imperialismen, socialismen och så vidare.

Men vid ett eller annat tillfälle börjar det gå fel: européen rör sig ”långsamt och gradvis från Gud till människa” och från att vara till att ha. Och nu är vi vid vägs ände i denna utveckling, tror Engels, som menar att det är ett cykliskt fenomen:

Jag tror på civilisationens stora cykler. Varje civilisation söker först transcendens, sedan materialitet. Så snart dess potential är uttömd, börjar den sista fasen av syntesen, kompromissen mellan tes och antites, lösningen av dess interna konflikter. Den utmattade civilisationen börjar sedan stelna och ge vika för en annan civilisation. Syntesen mellan tradition och förnuft är då en medveten återgång till tradition, och enligt min mening är det just denna tendens vi upplever idag.

Vår blinda tro på förnuftet och på människan som måttstock för allt har gradvis lett till relativism, sedan till nihilism och slutligen till wokeismens absurditeter.

Européerna vaknar sakta, tror Engels:

Européer börjar inse detta och ser sig om efter alternativ. Förr eller senare, liksom människorna i alla andra stora civilisationer, kommer vi att hitta tillbaka till vår tradition. När vi medvetet väljer bland det förflutnas rikedomar går vi redan in i slutfasen av vår resa, som ungefär motsvarar den antika augustinska tiden, Han-dynastin i Kina, Gupta-dynastin i Indien och så vidare. Detta kommer att innebära slutet, men också fullbordandet av vår civilisation – och det är en fas som inte är mindre betydelsefull än början, eftersom det är vi som kommer att bestämma den slutliga versionen av vår civilisation under de kommande århundradena, och definiera arvet den kommer att lämna till framtiden.

Kulturkampen är därför viktigast, avslutar Engels och ger därmed Andrew Breitbart rätt: Politiken är nedströms kulturen.

Engels var en av talarna under den nationella konservativa konferensen i Bryssel i april. Det finns inget alternativ till att älska vår egen civilisation, sa han där.

Läs också