Från gammal tid sades det att Eidsborgtjønn i Telemark blev magisk på midsommarafton, och att vattnet där kunde bota sjukdom och ge syndernas förlåtelse. I 500 år bars en träskulptur av Sankt Nikolaus ut från Eidsborgs stavkyrka natten till den 24 juni och tre gånger runt dammen nedanför, och prästen ledde processionen. År 2003 återupptogs ritualen, men Vest-Telemarks museum vill inte att det ska vara en religiös handling. I år ställdes processionen in.

Vissa tror att det har varit religiösa högtider kopplade till vattenkällor och vatten vid midsommar, långt före kristendomen för tusen år sedan. Att tron ​​på att allt vatten, inklusive daggen på gräset, fick extra kraft på midsommarnatten var förkristen. Vi vet inte, men det finns många kristna berättelser om att vattenkällor och vatten skulle kunna ges kraft av helgon. Om det vittnar inte minst de många Olavskällorna, där källorna blev något speciellt efter att helgonet Olav varit där.

Jultomten, St Nikolas och Nikuls

I Eidsborg får vattnet sin kraft från Sankt Nikolas, en generös biskop i Anatolien på 300-talet, som gav upphov till jultomten, det vill säga Santa Claus. Han dyrkades som ett helgon redan på 500-talet, men efter det att hans kista rövades till Bari, Italien år 1087, blev Nicholas ett av de mest populära kristna helgonen. Människor vallfärdade för att bli helade av en mirakulös vätska som sipprade ut från benen i kistan.

I hundratals år har man också vallfärdat till Eidsborg för att bli botad av den lokala S:t Nikolas vid midsommar. Omkring år 1300 gjordes en träskulptur av honom som placerades i stavkyrkan i Stokke i Telemark, inte långt från Dalen. ”Nikuls”, som han kallas där, blev central i en säregen ritual. Pilgrimer strömmade till varje midsommar och löften och gåvor gavs till helgonet. På den tiden hade stavkyrkan också en relik och tillsammans med tron ​​på helgonets makt ansågs både kyrkan och den lilla sjön nedanför vara heliga.

Helgonfiguren ”Nikuls” bärs ut ur Eidsborgs stavkyrka efter en kort gudstjänst. Det bärs sedan runt stavkyrkan, sedan fortsätter processionen ner till Eidsborgtjønni, och en gång runt sjön, inte tre som ursprungligen. Foto: Bente Haarstad.På Jonsoknatten läste prästen först den latinska bönen för Johannes Döparen (jonsok betyder Johannesvakan). Efter vakan och mässan i kyrkan gick prästen först i processionen där bönderna bar ner statyn av Nikuls till sjön.

”När vi läser i källorna att Nikuls ’ceremoniellt badades’ eller att de ’bar ’an midjom seg kring Eidsborgtjønni, tvaadde aa louga honom der so he te Gjengjeld sill avvaa deir Sindir’, så måste det tolkas som att de hällt vatten över Nikuls,  innan folk högtidligt tog helig vätska som droppade från helgonets staty. De som fick vattnet på sig blev befriade från synder och sjukdomar”, säger Telemarkshistorier, där författaren tror att den magiska Eidsborgtjønni inspirerade André Bjerkes kriminalroman De dødes tjern. Han satt faktiskt på en av gårdarna vid sjön när han skrev boken 1941.

Först i slutet av 1700-talet, 250 år efter reformationen, lyckades den lutherska kyrkan stoppa ritualen. Helgon var trots allt något katolskt, och därmed olämpligt. Några decennier senare, 1826, avlägsnades statyn av Nikuls från kyrkorummet. Länge stod han ute i svalgången, utsatt för väder och vind. År 1836 räddades Nikuls och skickades till Oldsakssamlinga i Oslo, som då var nyinrättad. Där har han stått i det som var den permanenta kyrkoutställningen på Kulturhistoriska museet. Men idag finns ingen sådan samling av vår ledande kyrkokonst, utan växlande utställningar.

”Nikuls” är det lokala namnet på statyn av helgonet St Nikolaus som står i Eidsborgs stavkyrka. Detta är kopian från 1964. Originalet från 1200-talet finns på Kulturhistorisk museum i Oslo. Nikuls är klädd som biskop och med skägg i guldimitation. I sin vänstra hand hade han en biskopsstav. Den högra handen, som nu är borta, höjdes troligen till välsignelse. Foto: Bente Haarstad.

Ingen procession 2024

År 1964 fick Eidsborgs stavkyrka en kopia av sin egen helgonskulptur av Nikuls. Den står vanligen längst bak i kyrkans skepp och bärs alltså ut en dag om året, men endast om Vest-Telemarksmuseet finner det lämpligt att arrangera den antika processionen. Ritualen återupptogs 2003, sedan försvann den så småningom, och återupptogs igen 2018. Bilderna till denna text togs 2022, vilket är det senaste tillfället som en Nikuls-procession har anordnats i Eidsborg.

Undertecknad har frågat museet varför det inte blev någon procession i år:

– Nikuls-vandringen har tagit en paus, så det blir inget evenemang i år, svarade museet.

– Det blev nog ett uppehåll förra året också. Varför har den traditionen pausats, och när kommer den att återupptas? Nästa år?

– Stämmer, och det finns flera orsaker. I år kom det för tätt på andra arrangemang. Jag får återkomma till vad som händer nästa år, svarade museet.

Eidsborgs stavkyrka är från mitten av 1200-talet. På kyrkans stöd står det: ”Til minne om den einaste telebonden paa Rikstinget 1814 reiste telefolket denne bauta 17. mai 1901. Sjaa, fedrene paa Eidsvoll stend med log. Dei land vil byggja, men standa maa med sverd ved lend, for ufredssky vil skyggja for Norges nye dag, dei vaaga maa eit slag fyr Norigs rett og fred. Men Gud, du stod attved og fridomsverket fremjad.” Foto: Bente Haarstad.

Processionen får inte vara religiös

Senast det anordnades en Nikuls-vandring i Eidsborg framhöll Vest-Telemarksmuseet att ”processionsvandringen är ett historiskt spel, inte en religiös handling”. Även om den organiserades i samarbete med Norges Kyrka. Det var kanske lite onödigt att närmast avråda någon från att få kristna associationer i det sammanhanget. Det borde väl vara upp till var och en?

Sankthans har många namn; jonsok, jonsmesse, jons vake eller johannesvake, och är en kyrklig högtid till minne av Johannes Döparens födelse. Dagen firas den 24 juni. Dagen var helgdag i Norge fram till 1770. ”Sankthans” är uppkallad efter Johannes Döparens danska helgonnamn, Sankt Hans. ”Jonsok” kommer från jónsvaka, som är fornnordiska och betyder ”vaknatt för Jon”, där Jon är en förkortning för Johannes, skriver Wikipedia.

Även i Røldal och andra kyrkor

Norge är rikt på S:t Hans-traditioner och kyrkorna har stått i centrum sedan medeltiden. Inte minst i Telemark, där man vid midsommar sökte helande i kyrkor, även långt efter att reformationen hade avskaffat helgondyrkan och andra katolska ritualer. Och inte bara vid Eidsborgs stavkyrka.

Røldals stavkyrka i Hardanger är känd för krucifixet ovanför korbågen. Det sades ha helande krafter och drog många till kyrkan. I dag är krucifixet i Røldal det enda bevarade kultföremålet i Norges gamla pilgrimskyrkor. Kyrkan är från 1200-talet, liksom krucifixet. Stavkyrkan var ett av de viktigaste pilgrimsmålen under medeltiden och ända fram till 1835. Foto: Bente Haarstad

Nesland stavkyrka i Vinje (riven 1847) var en sådan vak-kyrka där midsommarvakor hölls. Fram till slutet av 1700-talet samlades allmogen i stavkyrkan där de läste texter till Johannes ära, sjöng psalmer och närmade sig en hälsobringande Mariabild. Det brann bål på kyrkans mark. S:t Hans-natten lockade också folk till Hegglands kyrka i Fyresdal. Hegglands kyrka var också en vallfartskyrka, skriver Lokalhistoriewiki:

”Människor samlas på S:t Hans-natten för andakter, bål, dans runt en ’bönehög’ (denna användes senare till grus vid ett vägbygge), bad i ån och mässa dagen efter. Frukost på Brokke gård. Efter reformationen stoppades vallfärderna till kyrkorna vid de stora vägarna, men de fortsatte till denna kyrka och upphörde först 1786. När kyrkan revs hittades en hel del kryckor på vinden som hade kommit från människor som hade tillfrisknat. Vid kyrkogårdens sydvästra hörn finns en källa, en Olavskälla. Från denna rinner bäcken norrut och ut i ån. Detta vatten hade en speciell hälsobringande kraft, menade man.”

Mest kända är Jonsoks-vallfärderna till Røldals stavkyrka med dess undergörande krucifix. Dessa varade till 1835. Några votivgåvor från Røldal, inklusive händer och fötter av trä, finns bevarade i Bergens museum.

”I kyrkja til Røldal eit bilete hekk
so mang ein sæling til frelse,
for sjuk og saare til dette gjekk
og fingo atter si helse.”

Så skrev Aasmund Olavsson Vinje i sin stora dikt Storegut 1866. Det var 30 år efter att biskopen och länsmannen, med hänvisning till okristlig, påvlig vidskepelse, förbjöd vallfärder till Røldal, och omkring sexhundra år efter det att troende i södra Norge började uppsöka det helande och mirakulösa krucifixet som hänger i den lilla kyrkan. Men myndigheternas förbud kunde inte utplåna människors minne av underverken i den avstängda bergsdalen, skriver Katolsk.no.