Historien om EU-valet som den globalistiska maktklassen kommer att försöka berätta, framför allt EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, är att den ”moderata”, ”ansvariga” och ”Europavänliga” majoriteten som består av borgerliga (dominerade av Tyska CDU), socialdemokratiska och liberala (dominerade av Macrons Renaissance) partier fortfarande dominerar i EU-parlamentet.

Och lägger man ihop antalet mandat som tillfaller gruppen EPP, S&D och Renew ser det komfortabelt ut på pappret med cirka 400 av de 720 representanterna i Europaparlamentet, klart fler än den erforderliga majoriteten på 361. EPP ser ut att få 185 platser (+3), S&D 137 (-17) och Renew 80 (-28).

Men i många av de frågor som avgör vägen framåt för unionen kommer en sådan teoretiskt styrande majoritet inte att kunna göra sig gällande, eftersom den politiska oenigheten mellan de tre grupperna är för stor. Dessutom är minst tio procent av företrädarna i praktiken politiska vildar som långt ifrån alltid låter sig piskas till att rösta med sina respektive grupper. Och östeuropeiska socialdemokrater är inte gröna woke-utopister.

Det betyder att den minskade majoriteten inte alls är särskilt bekväm, och att en ny EU-kommission med EPP i spetsen inte kan räkna med stöd från både S&D och Renew i alla viktiga frågor. Det väcker frågor om vem som eventuellt skulle kunna ingå i en större koalition och då står valet helt enkelt mellan de gröna och den nya högern. Den sistnämnda består av europeiska konservativa och reformister (ECR) med 73 mandat och Identitet och demokrati (ID) med 58, samt stora partier utanför de politiska familjerna som Ungerns regeringsparti Fidesz och Tysklands AfD.

Men varken de gröna eller den nya högern är särskilt troliga partner i ett permanent samarbete. För socialisterna kommer inte att vilja ha något med de sistnämnda att göra, men det är inte heller bekvämt för EPP att göra sig till gisslan hos de gröna, som har blivit kraftigt försvagade och bara har 52 mandat (-22).

Det senare gäller inte minst inom klimatpolitiken, där stora delar av inte bara vanliga medlemmar i EPP-gruppen, utan även dess ledare Manfred Weber, står mycket närmare den nya högern och har en särskilt stark förkärlek till Giorgia Meloni. Många politiker i de gamla, nominellt konservativa partierna har fått kalla fötter av en klimat- och energipolitik som förstör Europa.

Och även om Ursula von der Leyen (CDU/EPP), som är kvinnan bakom EU:s ”nya gröna avtal”, måste låtsas att hon är lika hårdför på klimatsatsningen som tidigare, förstår hon själv att både de politiska och ekonomiska realiteterna tvingar henne att göra något annat i praktiken.

Men först måste hon väljas, och för att uppnå det måste hon också söka stöd utanför trion som består av EPP, S&D och Renew. Med tanke på att EPP har blivit större och de andra två mindre, och delar av EPP ligger nära den nya högern, är det rimligt att tänka sig att von der Leyen måste komma överens med den nya högern.

Sedan är vägen kort till politiska spel bakom kulisserna, och en av dem som kan utöva inflytande på kommissionens ordförande är ECR-gruppen, som domineras av Giorgia Melonis parti Fratelli d’Italia. Italiens premiärminister har länge sett detta komma och försöker utan tvekan dra i trådarna så gott det går. Hon ger inte sitt stöd till von der Leyen gratis.

Meloni är också politiskt stärkt eftersom hon är den enda regeringschefen i ett av de stora EU-länderna som haft framgång i det senaste parlamentsvalet. EU-valet var en katastrof både för Emmanuel Macron, vars parti blev hälften så stort som RN, och Olaf Scholz, vars parti blev omkört av AfD. De två kommer att förbli starkt försvagade fram till våren 2027 och hösten 2025.

Ytterst är det konsekvenserna av EU-valet i Frankrike som är den största symboliska segern för Europas nya höger. Det förestående nyvalet kan innebära en politisk jordbävning i Frankrike, och något liknande kommer att ge eko över hela Europa.

För unionens del blir det ett helt annat EU-råd om Frankrikes nästa regering leds av Marine Le Pens parti Rassemblement National. Då är också den gamla ”axeln” mellan Frankrike och Tyskland oåterkalleligt död. Med andra ord kan dynamiken mellan EU:s institutioner bli en helt annan om några veckor.