Kärnvapenkriget kommer innan du vet ordet av det. På grund av norrmän. Det är en myt att Ryssland vill ha krig med Nato.

1) Transportkorridoren

Vi läser i nyheterna att det nu arbetas med att skapa nya transportkorridorer från norska kusten, genom Norge och Sverige och Finland. Under de senaste åren har de norska politiska talarna åter börjat bli rädda för ”rysk aggression”, varför de med all önskvärd tydlighet säger att dessa korridorer faktiskt kommer att gå ”genom” Finland.

Vad finns bortom Finland? Ryssland. Vad kommer att transporteras dit som inte lättare kan transporteras direkt till Kvitsjøen eller St. Petersburg? Jag trodde väl det! Läsarna förstår detta direkt: Det är krigsmaterial som ska föras till den ryska gränsen. Yo-hoo!

Nu måste ryssen vara fruktansvärt rädd, va?

1.1) Ofotbanen

Rädslan för Ryssland är inte ny. År 1882 fick den norska regeringen en ansökan om tillstånd för godstrafik på järnväg från Ofotfjorden till svenska Haparanda i norra Bottenviken vid gränsen till Finland. Redan då var man dock så rädd för ryssarna att norska försvarsmakten gick emot eftergiften, då man befarade att Ryssland skulle kunna använda en sådan järnväg som drift- och försörjningslinje för att ockupera Nordnorge, och inte minst de var säkerligen intresserade av Narvik som en isfri hamn vid Atlanten.

År 1882 fanns praktiskt taget ingen militär infrastruktur i Nordnorge, och nordborna hade inte ens värnplikt. Det här är lite märkligt att tänka sig eftersom det hade varit bråk om gränserna mellan Norge och Sverige i nästan tusen år. Ännu i början av 1600-talet åkte svenska tullindrivare fortfarande ner till Ofoten och krävde skinn av mina förfäder i Håkvik, en mil från Narvik.

Svenskarna såg alltid för sig att de skulle ha tillgång till Ishavet genom Troms och Finnmark, och både svenska och ryska tullindrivare kom till Finnmark från medeltiden och framåt. På 1600- och 1800-talen var det andra oroligheter i Europa, gränsen mot Sverige fastställdes 1751 och gränsen mot Ryssland 1826. När svenskarna fick Norge 1814 sågs det knappast nödvändigt att göra något med Nordnorge. Dessutom var den ”svenska storhetstiden” 1611-1718 sedan länge över.

Tillstånd gavs 1883 att bygga det vi idag känner som Ofotbanen. Den var nog mindre intressant som godsjärnväg till Haparanda, och skulle i samarbete med svenskarna dras till gruvorna i Kiruna i norra Sverige. Men järnvägsbolaget gick i konkurs 1889 och det dröjde nio år innan arbetet återupptogs. Det tog sedan ytterligare fyra år innan banan var klar för godstrafik. År 1902 färdigställdes även banan på svenska sidan från Kiruna till Luleå.

Det tog därför tio år att bygga järnvägen mellan Narvik och Kiruna, men om man räknar åren då inget hände tog det tjugo år. Naturligtvis gick det snabbare än det skulle göra idag, eftersom man hade råd att betala massor av arbetare och inte behövde betala klimatkvoter och hundratals direktörslöner.

Ofotbanen är enkelspårig med korsningar vid små järnvägsstationer. Trafiken är enorm och ska den användas för att transportera krigsmateriel bör det givetvis finnas dubbelspår där. På den svenska sidan är det lätt att bygga dubbelspår, för när gränsen drogs upp mellan Norge och Sverige för evigheter sedan kom man överens om att svenskarna skulle få det platta och skogsbevuxna landet och norrmännen det branta och steniga.

Dubbelspår från Narvik till Riksgränsen kan man bara glömma. Även om det är tekniskt möjligt så finns det ingen vilja hos politikerna att anslå så stora medel. Då hade Ofoten behövt befinna sig i det mest korrupta och underutvecklade Afrika.

Om man vill öka trafiken för att transportera krigsmateriel måste man göra korsningsspår.

I den hastighet med vilken de annars värdelösa politikerna bestämmer sig kommer ingen av oss som lever idag att se detta hända.

1.2) Nordnorgebanan

I över hundra och femtio år har det pratats och pratats och pratats om att förlänga järnvägen från Trondheim och norrut. År 1881 invigdes Meråkerbanen. Det dröjde 24 år innan banan som ledde från Hell nådde Snåsavatnet. Det tog ytterligare 24 år innan de fick banan till Grong.

Sedan gick det elva år innan de nådde Mosjøen, men så kom tyskarna och krävde taktökning. På två år anlände de till Mo i Rana och när kriget tog slut var en sträcka upp mot Saltfjellet klar. Det gick tretton år innan banan nådde Fauske och ytterligare fyra år för att ta den till Bodø.

Sedan 1962 har ingenting hänt, förutom utredningar, och Norges politiker har snarare slösat bort norska medel i över 60 år. De kunde slösa bort det i Nordnorge, men om banan hade funnits på plats nu hade de ju inte kunnat diskutera den.

En sådan bana skulle till och med ha gjort det möjligt att landsätta trupper och krigsmateriel i Harstad eller djupt inne i fjordarna i Sør-Troms, i Tromsø eller djupt i andra fjordar längst i norra Norge. Från fjordbottnarna i Finnmark är det inte så svårt att ta sig upp till platån och lättare att bygga en järnväg därifrån till Finland.

Det tjänar inget till att vara efterklok. Norsk politik är ren fiktion.

1.3) Sultjelmabanen

Vi kunde precis läsa att Bodø, en liten handelsplats mitt på Nordlandskusten, hade ett celebert besök av Junaiten där försörjningskorridorer diskuterades. Tittar man på kartan ser man att man från Bodø åker rakt mot Fauske, och innanför det går en järnvägssträcka från Finneid till Sulitjelma, som öppnades 1892 och stängdes 1972. Detta visar att det åtminstone är möjligt att komma vidare in mot Sverige. Medan den järnväg som redan finns måste uppgraderas rejält.

Tittar man på kartan vore det enklaste att bygga banan längre söderut mot Balvatnet, och sedan svänga österut in i Sverige. Istället för att följa vägen från Graddis till Arjeplog och Arvidsjaur bör man hellre sikta på Kvikkjokk och Jokkmokk, några av de mer underhållande svenska ortnamnen som har väckt stor glädje genom åren. Den svenska inlandsjärnvägen går genom Jokkmokk upp till Gällivare, där man ansluter till järnvägen ner mot Bottenviken.

Tror du att detta kommer att hända? Nu vill man att politiker i två länder ska diskutera det och då tar det fyra gånger så lång tid. Oljepengarna ska få ben att gå på.

Konsultbyråerna gnuggar händerna.

1.4) Meråkerbanen

Meråkerbanen från Trondheim till svenska gränsen uppgraderades för godstrafik år 2006. Den går smidigt ner mot Östersund, där det bästa nu hade varit att få till en rak järnväg till Umeå, istället för att behöva åka kors och tvärs längre söderut in i landet. Från Umeå kunde en järnvägsbro byggas över Norra Kvarken till Vasa i Finland. En sådan bro skulle göra underverk för trafiken mellan norra Sverige och mellersta Finland, och visst har det diskuterats ”i decennier” som det heter på svenska, utan att något har hänt.

Svenska och finska politiker kan vara snabbare på avtryckaren än norrmän, men jag skulle inte satsa på att något av detta kommer att hända under min livstid eller under kommande generationer. Det är för att det är här som landhöjningen i Norden är starkast, så man räknar med att det om tvåtusen år kommer att finnas land mellan Umeå och Vasa ändå.

Så man behöver inte göra något under tiden.

2) Kriget

När ett krig väl har startat fortsätter det tills ena sidan är så decimerad att krig inte längre är möjligt. Den som vann kommer själv att ha lidit stora förluster.

I tidigare tider var detta möjligt mestadels genom att ha fler män än motståndaren, kombinerat med bättre vapen än motståndaren, bättre logistik och bättre taktik och strategier. Dessutom var det en fördel att känna till terrängen, och kulturen i ett land gör att man kämpar hårdare hemma än borta.

I dag har vapenstyrkan mer betydelse än tidigare. Drönare har betydligt större kapacitet än kanonkulor att ta ut militära mål. Artilleri plogar igenom både manskap och försvarsverk. Flygplan och helikoptrar är mycket mer sårbara för målsökande missiler.

Det är en hinsides förstörelse.

2.1) Betydelsen av infrastruktur i krig

Det som dock har visat sig viktigare än något annat är förmågan att slå ut infrastruktur genom precisa attacker. Hypersoniska missiler som skjuts upp går så fort att de inte ens kan ses på radar.

Har man följt den militära operationen i Ukraina vet man att ryssarna har specialiserat sig på att slå ut infrastruktur. Man har väntat tills trupptransporter har anlänt till en järnvägsknut, förstört knutpunkten och samtidigt slagit ut truppen.

De har förstört centrala transformatorstationer så att Ukraina nu har brist på elektricitet och måste genomföra rullande strömavbrott. Artilleriet mal vidare längs fronten enligt en av Sun Tzus principer: ”När fienden gör något dumt, avbryt honom inte.”

Om ryssarna ser att USA och de andra Nato-staterna skickar trupper och material till Narvik, Bodø, Trondheim etcetera kommer de att slå ut infrastrukturen med riktade attacker, gärna mot kajanläggningarna där Nato tänker sig att trupper och materiel ska föras iland.

Pang.

2.2) Onödiga militära kommandon

Det har faktiskt varit intressant att se hur Nato-länderna har skurit ner på militären i de enskilda länderna efter kriget. Värnplikten har försvunnit och militären har varit en karriärväg för dem som spelat PC-spel i sin ungdom eller beundrat krigsfilmer från Hollywood. Deras förståelse för krigföring har varit imbecill.

Samtidigt har man inte förnyat krigsmaterielen utan låtit den rosta i lager, som de nedlagda stridsvagnarna i militärlagret utanför Narvik som skulle förvandlas till plogbillar. Då fanns det ett behov av stridsvagnar nere i Ukraina så Norge skickade stolt iväg dessa stridsvagnar som med hjälp av artilleri omedelbart förvandlades till skrot på slagfältet istället.

Sakta men säkert har vapentillverkarna gått över till allt mer avancerade stridsvagnar, stridsflygplan och örlogsfartyg, vilket har gynnat tillverkarna, utan att påverka kriget i Ukraina. Att krigsmateriel blir mer avancerad gör också att den misslyckas lättare och behöver mer och mer underhållstid och underhållspersonal i förhållande till stridstid och soldater för att använda den. När de pratar om F-16-plan till Ukraina skrattar jag bara. Den är felaktigt konstruerad, luftintaget är för lågt och konsekvensen blir att banan måste vara så gott som dammfri för att den ska lyfta. Gissa vad som händer när en bana har tagit emot några små missiler.

Det är ofattbart dyrt att producera krigsmateriel, men eftersom politiker inte har någon förståelse för mängder så skänker de villigt bort under inflytande av krigshysteri. Att Nato nu kräver upprustning betyder inte att Nato krävde det för tio eller tjugo år sedan. Efter järnridåns fall har Nato haft fullt upp med att stärka USA:s ställning i länder långt från norra Atlanten. Krigsindustrin är ett gigantiskt korrupt konglomerat mellan politiker och industrimän. Ingen ifrågasätter summorna som beviljas.

Som jämförelse har ryssarna en nationell vapenindustri, som producerar de kvantiteter som behövs till en bråkdel av vad den kostar i USA. Efter att Ryssland hämnades i Ukraina har vapenpriserna i USA tre- och fyrdubblats. Ändå går vapenproduktionen i Europa och USA alldeles för långsamt, så långsamt att militärerna i Europa är på väg att få slut på vapen och utrustning.

Eftersom planering för framtiden inte har varit ett krav inom militären är det alldeles för få i värnpliktsåldern som uppfyller enkla fysiska och ännu enklare psykologiska krav. Decennier framför PC:n med pizza och cola har producerat en ny mänsklig ras, ”Homo Inhabilis”, och de flesta unga människor idag skulle svälta ihjäl i vilken annan tidsålder som helst.

Militärtjänst? Glöm det.

2.3) Värdelösa politiker

Samtidigt som militären inte har lyckats skriva en genomtänkt kravspecifikation för samhället har politikerna inte heller lyckats förbereda sig för ett eventuellt krig. De är alldeles för upptagna av att föra krig mot sin egen befolkning, genom att ta in migranter utan utbildning, arbetslust och skattepliktig inkomst. ”Kom till väst där du kan våldta och döda och sälja droger utan att bli gripen, samtidigt som du får betalt från den gemensamma kassan!”

Kriget slutar inte där. Politikerna har anslagit pengar åt sig själva och installerat sina likasinnade som professionella politiker utan annat ansvar än att röra sig i en flock, så att även de, utan intellektuella utmaningar, har urartat till en ny mänsklig ras, ”Homo Imbecilis”, där den största genetiska mutationen ser ut att ha gjort dem immuna mot logik, resonemang och förmågan att se en sak från flera sidor.

Dessa Homo Imbecilis verkar vara blinda för ödeläggelsen av samhället runt dem. De går bananas för att sätta upp naturförstörande vindkraftverk, som kommer att vara förvandlade oåtervinningsbart skräp inom 15 år. De belönar köp av elbilar, som förvandlas till enorma mängder skräp på ännu kortare tid. De kräver elektriska entreprenadmaskiner och andra roliga grejer, vilket garanterar att dessa transportkorridorer aldrig kommer att bli klara.

Homo Imbecilis måste ta in skatter och avgifter från befolkningen för alla sina märkliga uppfinningar, som naturligtvis bidrar till mindre cirkulation av produktivt kapital, färre produkter, lägre köpkraft och förvisso lägre förmåga att skapa vad som helst. Samtidigt försvinner miljarder ut ur landet, vare sig det är så kallat bistånd, klimatkvoter och klimatåtgärder, eller överföring till korrupta organisationer, utan minsta tanke på samband. För politikerna inser inte att de en dag kommer att gå över gränsen. Oljeintäkterna kommer väl till pass.

De förstår inget samband, som exempelvis det faktum att de ser att det är en stor befolkningsminskning på gång samtidigt som fastighetsskatten och bostadspriserna i sig gör det omöjligt för de flesta att skaffa tillräckliga tillgångar för att fostra fler än ett eller två barn.

Homo Imbecilis samlar röster genom att vädja med vallöften till Homo Inhabilis, dessa mer eller mindre värdelösa mutationer som belastar samhället antingen genom bidrag, anställningar i bullshit-jobb inom stat och kommun, eller för den delen genom tramsjobb i det privata näringslivet.

Samtidigt kan Homo Inhabilis inte förstå att de har blivit lurade, att politikerna inte har för avsikt att hålla sina vallöften förutom att dela ut mer medel från den gemensamma potten till sina kumpaner, i sann fascistisk stil, och att skrämseln om klimatet eller virus bara är härskartekniker för människor som inte orkar annat än att titta på teve och läsa de stora tidningarna.

Över hela landet har det plötsligt gått upp för allt som drivs offentligt, från kommunfullmäktige till universitet, att de ”måste spara”. Även i kommunfullmäktige och universitet hittar vi Homo Imbecilis. De har villigt låtit politikerna lämna energiförsäljningen till börsen och låtit Norge ta ansvar för att galningarna i Tyskland har lagt ner kolkraftverk, och förstår inte kopplingen mellan det och att de måste skära ner hundratals tjänster inom skolor, sjukvård och universitet.

Men tror du att någon av dem tar upp energisystemet, klimathysterin, beskattningen eller det skenande biståndet och korruptionen?

Det är så tragiskt att det är komiskt, som en vän så träffande uttryckte det en gång.

2.4) Kärnvapenkriget

Kärnvapen utvecklades utan att någon insåg hur kraftfulla de var. Bomberna över Hiroshima och Nagasaki satte stopp för andra världskriget. Utvecklingen har gått mot fler och mer kraftfulla vapen, bomberna 1945 var förmodligen som myggbett, och därför har det funnits en samsyn bland ägarna av sådana vapen att de inte ska användas annat än i extrema nödsituationer.

Det sägs att USA har flera skäl för att starta ett krig mot Ryssland, där avskrivningen av en obetald statsskuld och presidentvalet i år är bland de viktigaste. Det är därför de är upptagna med att flytta Natos gränser närmare och närmare Ryssland. De provocerar Ryssland genom Ukrainakonflikten, och de blir djärvare och djärvare. Nato är högst involverat i Ukraina, några av de europeiska länderna är också stora i munnen, och de diskuterar öppet hur de kan slå Ryssland och bryta upp det i små stater.

Ryssland har varnat för att när Nato går tillräckligt långt kommer Ryssland att slå till med kärnvapen.

Norge har flera mål för möjliga kärnvapenattacker. Kongsberggruppen utvecklade ursprungligen vapen för försvar och det angavs att vapen inte skulle säljas till krigförande. Det finns till och med garantier för att länder som köpt vapen inte skickar dem vidare till krigförande länder.

Jag har bott i Narvik och Trondheim, två av de transportnav som kommer att slås ut om Norge dras in i de kommande striderna och fungerar som viktig infrastruktur för Nato. Jag bor nu utanför Kongsberg, en liten stad i ingenmansland där Kongsberggruppen de senaste åren har expanderat våldsamt på krigssidan, särskilt med byggnader i det tidigare ”Arsenalen”. Alla tre städerna kommer att vara primära mål för hypersoniska missiler med eller utan kärnstridsspetsar.

En viktig egenskap hos Homo Imbecilis är att dess största belöning är prestige. Den vet därför inte hur den ska ge sig i en pressad situation. Den kan inte ge upp. Men då kan den inte heller se en situation ur ett annat perspektiv.

Det ska bli intressant att se vad som träffas först.

3) Slutligen en ursäkt

Som de flesta i min omgivning var jag övertygad om att Ryssland ville erövra Europa och föra krig mot USA. Idag har jag för länge sedan insett att det var propaganda. Ryssland har helt enkelt aldrig velat föra ett sådant krig. Oavsett hur många psykotiska norrmän som hävdar det i tidningsartiklar och kommentarsavsnitt.

På grund av propagandan trodde jag att kommunisterna var krigshetsare. Idag har jag insett att så inte heller var fallet. Tvärtom såg jag hur järnridån föll och hur Sovjetunionen frivilligt föll sönder.

För över trettio år sedan lärde jag känna människor i vänskapsföreningen Norge-Ryssland. Det var mitt första möte med människor som såg saker från Rysslands sida.

Ryssland har de bästa förutsättningarna att gå vidare efter att Väst har fallit. För Väst faller.

Det är bara en fråga om när.