Kommentarer

Jag sitter i min svala källare på andra sidan det stora havet och måste nypa mig i armen. Det som händer är så overkligt, farligt och på gränsen till oklokt att jag i några ögonblick av förtvivlan och uppgivenhet frestas att säga:

”Farväl, allihop, må vi mötas igen, i ett annat liv, i en avlägsen framtid, i en mycket fredligare och mer harmonisk värld! En värld som vi fortfarande måste få lov att drömma om!”

Utan att överdramatisera befinner vi oss på kanten av ett stup. Allt vi kan göra nu är att be till högre makter om ett mirakel, för kriget har nu gått in i en fas som verkar oåterkallelig. ”Mission Creep” kallas det på amerikanska. Ett skrämmande kodord. ”Krig” ingår i all retorik som något oundvikligt.

Kubakrisen 1962 avbröts i sista stund på grund av en modig rysk ubåtsofficer som under stor press behöll lugnet och vägrade avfyra de missiler som kunde ha förintat världen som vi kände den då.

John F. Kennedy var också modig som valde att böja sig, dra tillbaka baserna i Turkiet och Italien och även försöka hantera och rensa upp i CIA, som var inställt på krig med Sovjet. Dessutom slog han an en god ton hos den jovialiske Chrusjtjov, och CIA ville inte ha något av det! Nu vet vi att han fick betala med sitt liv för sitt mod.

Jag minns mina föräldrars tysta, blekvita ansikten under de nervpåfrestande dagar och timmar som allt pågick. De satt som klistrade vid radion på den tiden. Ångesten spred sig till oss barn och fyllde rummet.

Vi letade febrilt efter lösningar, nycklar och flyktvägar och hoppades att de fanns, att någon hade modet att välja dem. Men viljan till fred verkar oroväckande försvagad. Tvärtom finns det nu en vilja att gå ut i krig och en stridslystnad som jag aldrig har upplevt tidigare!

Samtidigt är motståndet litet, men människor är oroliga, djupt oroliga!

Många känner en ångest som letar sig in i märgen och förlamar. Man drar sig undan, sluter ögonen. Föreställ dig den vackra årstiden: lekande barn som skrattar på en blomsteräng, en glittrande sjö i solnedgången eller monarkfjärilar som söker nektar i den frodiga, intensivt doftande kattmyntan.

Det är så vårt friska sensoriska system fortfarande fungerar i en normal värld.

Under tiden har tiotusentals människor hittills gått ut på Budapests gator för att demonstrera mot en upptrappning av kriget till en ny nivå. Det kollektiva medvetandet har satts i beredskap åtminstone på vissa platser, tack och lov!

Den norske försvarschefen är uppenbarligen en lydig marionett till Pentagon, som föreläser om att vi måste förbereda oss på krig med Ryssland i minst tio år framöver, kanske lika länge som kriget i Afghanistan!

Vad är det han menar? Jag undrar vad han egentligen menar med ett sådant uttalande. Har han insett hur annorlunda det krig som nu utkämpas – och vad det kan utvecklas till – är jämfört med det tjugo år gamla kriget i Afghanistan? Finns det över huvud taget inte längre något som heter eftergift i vokabulären?

Ett krig som för övrigt inte löste någonting efter en skandalös amerikansk exit! Tvärtom, bara en massa nya dyra vapen som spreds för vinden, fortsatt hopplös fattigdom bland folket och en cementering av religiös fanatism!

Detsamma gäller Libyen – en gång Afrikas mest välfungerande stat under Gadaffi, nu reducerad till en dysfunktionell rövarstat med utbredd slavhandel och oförsonliga klaner.

Vi vet vilka de ansvariga är, och Norge var aktivt involverat!

Krig är sällan en bra lösning. Det är bara ett snedvridet, ultimat svar på diplomatins maktlöshet, tafatthet, brist på förtroende och slutliga kollaps, sannolikt också styrt av en primitiv reflex från amygdalas aggressions- och rädslocentrum i hjärnan. Man frågar sig därför: Har den mänskliga hjärnan fortfarande så primitiva och utvecklingsmässigt efterblivna reflexer att vi till slut kollektivt skulle kunna förinta oss själva?

Är det därför vi aldrig lär oss av historien? Och att krig historiskt sett är den dynamik och de händelser som oftast, fortfarande, definierar villkoren för mänsklig existens på denna planet?

På tal om det, till alla som gillar eller ogillar Trump: Han var den förste amerikanske presidenten på 70 år som inte startade ett krig. Tänk på det! Förmodligen ingen tillfällighet, men det är en historia för sig. Nu vill de ha honom bakom lås och bom. Vilken paradox! Men krigspartiet, The Uni-party, vill ha det så, så att kriget kan fortsätta – och för att han är en fara för demokratin!

Det finns för närvarande inga öppna – eller såvitt jag vet dolda – diplomatiska eller utrikespolitiska kanaler på någon nivå mellan USA och Ryssland. Detta hade aldrig hänt innan Biden kom in i Vita huset. USA är nu för första gången förklarat som Rysslands ”fiende”.

När underrättelsestationer bombas, som nyligen skedde i Ryssland, gör försvagade och oprecisa underrättelser oss ännu mer oförberedda och vi måste hålla huvudet ännu kallare än tidigare för att undvika att olyckor, panik, press eller paranoia utlöser en katastrof. Kommer en störande insekt som går lös eller en vält kaffekopp att göra susen?

Om vi, Gud förbjude, får en direkt konfrontation mellan Nato och Ryssland är det som att säga ”Game on!” till en mäktig nation som är, om inte överlägsen, så i alla fall en farlig och jämbördig motståndare. Förmodligen klart överlägsen, säger de. Trots att exakt och sann information förmodligen är det första som försvinner på en krigsskådeplats. Vem som är starkast, vem som har den största armén, är i princip irrelevant när man vet att Ryssland har 8 000 kärnstridsspetsar, USA några färre. Ryssland har dock rustat upp i årtionden. De kommer att kunna mobilisera en armé på två miljoner om det skulle behövas. Många kärnvapenmissiler i öst, inklusive Vitryssland, är redan redo att avfyras med kort varsel. Det som finns i en enda ubåt räcker för att utplåna hela världen! Supersoniska missiler är, som namnet antyder, snabbare än ljudets hastighet, och missilsköldar fungerar dåligt. Snarare än vi anar kan det vara ”Game Over!”.

Nato-medlemmen Polen, som land och civilisation, kan utplånas på 15 minuter av Iskander-missiler. I så fall bryter helvetet lös i en gränslös, bottenlös avgrundsvärld där alla förutsättningar för att leva livet plötsligt slits bort!

Utom för eliten förstås, som går in i sina bunkrar. För oss dödliga blir det däremot en ”raw deal”.

USA har inte haft främmande makt på sitt territorium sedan 1815 och har alltid känt sig skyddat av världshaven. Så är det inte idag. Nu kan hela kontinenten nås av långdistansrobotar från var som helst. Kustlinjer kan helt översvämmas och ödeläggas av enorma, radioaktiva tsunamis orsakade av atombomber som briserar under vattenytan. En välriktad bomb i Michigansjön får samma effekt. Chicago kommer att jämnas med marken på ett ögonblick.

Satelliter kan slås ut och lamslå hela kontinenten under lång tid. Svält, panik och total anarki kommer att följa. Videor om överlevnadsstrategier och nödgeneratorer för den vanliga familjen annonseras ständigt, och är säkert bra affärer.

Ryssland har varit tillbaka på Kuba på ett örlogsbesök. Kina har en stark närvaro i Mexiko. Den näst största befolkningsgruppen där är kineser! Ryssland kan få ett tredje land som Venzuela att avfyra missiler mot USA, nu när USA tänker göra samma sak mot Ryssland. Quid pro quo. I förväg har det misslyckade landet Venezuela skickat alla sina värsta individer – många av dem fångar – över gränsen, så de är redan här!

USA är fortfarande teknologiskt mycket avancerat och har vapen som är så avancerade att de är bortom vår fattningsförmåga när det gäller sofistikering, med AI inblandat. Men nationen har också en svagare armé än någonsin. Endast 25 procent av de amerikanska rekryterna passerar nålsögat för att bli antagna. Detta beror till stor del på en woke kultur, könsidentitetspolitik, vaccinproblem och allmänt dålig hälsa, det vill säga främst fetma. Även den europeiska försvarsberedskapen, bortsett från Finlands, är tydligen ett sorgligt kapitel.

Mitt i allt detta undrar man: Vart har det realpolitiska tänkandet tagit vägen, eller bakvägen? Vilken skrämmande brist på intellektuell nivå, visdom, ärlighet, självinsikt, integritet och inte minst framsynthet! Var finns helhetstänkandet, konsekvensanalyserna? Eller förmågan att känna empati med fiendens folk, liksom med oss dödliga på den här sidan, som i en – under mer normala förhållanden – öppen och långt mer inkluderande värld minst av allt vill hata de andra?

Den litauiske filosofen Emmanuel Levinas ägnade en hel livstid åt att fundera över och formulera tesen ”att se den andre i sig själv eller att se sig själv i den andre”. Vilken vacker tes! Men ack, ett budskap som är så svårt att leva efter! Nu är vi bara indoktrinerade att demonisera den andre! På ett Orwellskt sätt har att älska blivit: att hata.

Hur dumma och medelmåttiga är de inte allihop, från Frederiksen, Støre och Stoltenberg till Nuland, Macron, Boris Johnson med flera. Har deras hjärnor och tankeförmåga påverkats av ett ”utomjordiskt virus”? Man undrar. Och ja, naturligtvis Biden, som inte längre vet var han är, vare sig mentalt eller fysiskt, utom när han får ny energi av kokain eller andra stimulantia.

Det var länge sedan vi såg ett så bräckligt, svagt och korrupt ledarskap som detta.

Naturligtvis berömmer jag inte Putin för vad han har gjort – han är en cynisk maktpolitiker – men jag tror honom när han fortsätter att nämna de röda linjer som har överskridits gång på gång! Den sista är Ukrainas medlemskap i Nato!

Väst har en stor del av skulden för den geopolitiska ”mobbningen” mot Ryssland under många år. Man kan enkelt kontrollera rörelserna bakåt i detta ökända och ödesdigra spel, ända tillbaka till 1991, då Sovjetunionen under Gorbatjov upplöstes – och med den Warszawapakten. De förväntade sig ett svar som byggde på förtroende. Det kom aldrig! Tvärtom fick vi en stegvis och planerad offensiv mot öster. Detta lär oss en hel del om orsakssamband i ett komplext händelseförlopp. Då kanske ni inte kommer att vara lika bombastiska när det gäller att fördela skulden.

Lika föga imponerande är Zelenskyj, som tydligen är kokainmissbrukare och lika mycket en marionett för samma mörka krafter som nu, tydligen utan särskilda skrupler, vill sätta världen i brand!

Han förvaltar despotiskt resterna av ett samhälle i fullständigt sönderfall, där lismarna omkring honom roffar åt sig vad de kan av de penningflöden som fortsätter att komma – i hopp om ett nytt liv, i exil och fördrivning, på en solig och varm plats, med alkohol, droger, fina bilar, dolda konton och massor av cash.

Under tiden offras och förstörs en nation i ett krig som inte var nödvändigt från början! Och som snabbt blev ett proxykrig, där utländska finansgrupper som BlackRock har förvärvat stora landområden. Det i sig är fortfarande svårt att ta in! Även för många ukrainare, tror jag.

Har inte dagens ledare en gnutta samvete, fantasi och föreställningsförmåga kvar? Har de inte barn och barnbarn? Bara skygglappar, förmodligen, där hämnd, straff, tit for tat, framkallande av fiendebilder, förstörelse och erövring är de enda legitima medlen och målen? Plus upprymdheten av att prova nya, sofistikerade och vansinnigt destruktiva vapensystem!

Här ligger alltså några östra provinser i Ukraina, där människor är rysktalande, samt en halvö i den ena vågskålen, och kanske hela norra halvklotet i den andra. Vem kan ärligt säga att detta kan försvaras?

Är de så totalt köpta och betalda av det amerikanska militärindustriella komplexet att ingen, förutom Italien och Ungern, har ryggrad nog att göra ett trevande motstånd?

Fredens ekonomi har ersatts av krigets ekonomi, på båda sidor. Och så kommer det att förbli – om vi överlever!

Ukraina förlorade proxykriget för länge sedan, med enorma materiella och mänskliga förluster: en halv miljon soldater dödade och över en miljon skadade och lemlästade. Hundratusentals på den andra sidan också. Femtiotusen dör fortfarande varje månad, rapporteras det! En död ryss för var åttonde ukrainare, säger de auktoritativt. Miljontals i exil. Landets befolkning har minskat drastiskt. Vem har en trovärdig och exakt överblick? Vem är kapabel att räkna kroppar när de förstörs i deras skyttegravar och stridsvagnar? Det finns många okända soldatgravar i den moderna krigföringen.

En nation ligger delvis i ruiner, med män på kryckor och med proteser, med livslånga, djupa trauman. Där unga, fortfarande dugliga och inte så dugliga män har blivit en så skriande bristvara att de, där de finns, motvilligt samlas ihop och med våld tvingas till fronten och den ryska köttkvarnen.

I ett historiskt perspektiv kommer en förlorande part i ett krig normalt, vid en given tidpunkt, i ett ögonblick av sanning och insikt, att kapitulera och be om fred genom samtal och förhandlingar. Detta baseras på ”facts on the ground”, det vill säga att de totala förlusterna är så stora och befolkningarna så sörjande, traumatiserade och nervsjuka att det inte är någon mening med att fortsätta.

Erfarna, pensionerade generaler som har levt med krig under en hel livstid uppmanar till fredssamtal nu, innan det är för sent! Och innan Ukraina upphör att existera som nation!

Så är det inte här! Här kommer proxykriget nu att trappas upp till fas 2 och fas 3, om det blir någon, eftersom de med skygglappar på och enorma ekonomiska krafter bakom sig har beslutat sig för att bryta sönder och bryta upp Ryssland som nation. Som jag ser det är detta ett vansinnigt, dödligt och häpnadsväckande naivt alternativ och vision att hänge sig åt. En hybris utan historisk motsvarighet!

Om Väst, rent hypotetiskt, skulle lyckas besegra Ryssland i slutändan och ta bort Putin, vad står vi då inför? Kommer vi att få ett Libyen i stor skala, där krigande klanhövdingar eller regionala krigsherrar med kärnvapen attackerar varandra och oss? Eller en rysk version av Zelenskyj? Är det att föredra? Är syftet med att spela så högt att man får tillgång till Rysslands enorma resurser? Kommer det ens att vara möjligt? Vad kommer Iran att göra? Kommer Kina att acceptera detta? Förmodligen inte. ”Dumdistrigt” är bara det första ordet man kommer att tänka på.

Man bör ställa sig själv sådana frågor, eftersom våra ledare inte verkar göra det. Om de gör det är de inte öppna med det, eller så har de inga svar som de kan tro på!

Vad mig anbelangar har Stoltenberg, på uppdrag av den djupa staten, nu ingått en pakt med djävulen som omfattar oss alla, men där ingen har tillfrågats. Jag kan inte tro att han kan sova om nätterna när han på dagarna måste gå i spetsen för en sådan vansinnig strategi, som han innerst inne måste veta att vi alla kommer att förlora på!

”Hell-bent” är ett passande adjektiv. Då måste man ha skygglappar på sig!

Det har nu hävdats att både Biden och Stoltenberg (Putins påstående) lider av lång respektive kortare framskriden demens. I Bidens fall är det ett obestridligt faktum. Han uppges bli allt sämre för varje dag som går och ser mer och mer ut som en geriatrisk patient, iklädd blöja, skjorta, slips och mörk kostym. ”An empty old suit”.

När det gäller Stoltenberg går tillståndet kanske inte omedelbart att diagnostisera, men det finns ändå tecken som visar på en man som har ingått ett avtal med Faust och som är tragiskt ryggradslös (som vi alla vet var han motståndare till Nato när han var ung och har än idag ingen professionell militär bakgrund).

Då är det lätt att bli ett verktyg för högre och mörkare krafter.

Allt som kommer ur hans mun verkar oäkta, upprepat, tråkigt, förutsägbart, envist, konfrontativt och inte minst visionslöst – förutom: ”Det behövs fler vapen för att skapa fred!” ”Ukraina kan bara förhandla utifrån en styrkeposition!” Det är argument med en svindlande fallhöjd. Det motsatta kommer sannolikt att hända, eftersom denna position nu försvagas från vecka till vecka.

Var finns de stora antikrigsrörelserna, förutom den i Budapest? Vad krävs det nu för att vända detta dödläge? Är det för sent, är det oundvikligt att vi rullar utför stupet, eller kan vi räkna med, hoppas på, att någon tar sitt förnuft till fånga, vaknar upp ur denna mardröm och säger ett rungande NEJ?

För min del kan jag inte gömma saker under mattan längre, låta bli att säga ifrån, i en tid när utrymmet för att uttrycka sig blir allt smalare, när människor har blivit mycket mer lättkränkta, när vänskap ständigt upplöses, när censuren kryper närmare med sitt långsamma strypgrepp från månad till månad, vilket får de flesta människor att bli mer introverta, uppgivna, tysta, rädda och ledsna!

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Det är så här de nya eliterna och makthavarna vill att det ska vara! De struntar nämligen högaktningsfullt i vår blygsamma men legitima önskan och behov av att vårda vårt psykiska och fysiska välbefinnande i en redan krävande tid, där kriserna och utmaningarna sprider sig och växer som metastaser.

Som konstnär har jag varit van vid att åtnjuta yttrandefrihet och nästan tagit den för given. Men den är också en gåva och ett ansvar. Något som det är en hederssak att förvalta, vårda och ta hand om. I dagens värld måste man tänka sig för, väga sina ord och vakta sitt språk med omsorg. Kommer orden och meningarna att nå fram utan att stämplas som desinformation? Hur länge kommer bildkonsten att vara fri? Vem vet, vem vet? En gång i tiden var det lätt hänt att pionjärer som sa något viktigt och ärligt om sin samtid kategoriserades som degenererade av vissa kretsar. Är det ens möjligt för en konstnär att måla en Guernica från vår tid?

Tankefrihet och kreativ, konstnärlig frihet hör oundvikligen ihop och är beroende av varandra.

Med detta sagt väljer jag personligen att tro att vi på något mirakulöst sätt kommer att ta oss ur detta mörker och att de goda krafterna kommer att segra över de onda. För det är vad de i första hand är – ren ondska!

Något annat resultat än att vinna freden är helt enkelt otänkbart! Troligen arbetar goda, kloka krafter bakom kulisserna för att stävja blodtörst, krigshets och censur.

Men en hel armé av politiker kommer en dag att få stå till svars för vad de har gjort och gör, och inte bara i vårt land. Det måste också ske en uppgörelse bakom fiendens linjer. Samhällen måste styras underifrån, av folket och nationerna. ”Vi, folket”. Det har redan börjat hända!

Ingenting kommer åkandes till oss på en räkmacka och inget kan tas för givet därför att vi tycker oss känna igen det från förr och därför tar det för givet. Men det är inte mycket som är sig likt. Frihet, öppenhet och därmed tankefrihet som en förutsättning för livskraft, kunskap och kreativitet måste erövras och försvaras om och om igen. Som ett livsnerv som inte får dö.

Utan den är vi förlorade.

”Morfar” är en pseudonym för en välkänd norsk konstnär.

Läs också