Eftersom jag vistas i Budapest stora delar av året upplever jag mångfald på ett helt annat sätt än den omtalade ”mångfalden” i Norge. Detta skapar en del reflektioner.

Under loppet av en vecka har jag hamnat i samtal med människor från helt andra länder. Det här reportaget börjar med en märklig situation, där jag för några dagar sedan besökte en tysk bierstube för att se Tyskland spela sin match i EM. Jag förväntade mig en bra tysk atmosfär, men baren drivs av ungrare, och gästerna jag hamnade hos var från Kina.

Kinesiska järnvägsarbetare i Budapest. Foto: Document

Jag vet att många ungrare ogillar Orbáns samarbete med Kina. De klagar för att de anser att kineser tar jobb som borde gå till ungrare, och det är en förståelig invändning.

Men eftersom Ungern anses vara persona non grata av både EU och Biden-regimen har regeringen inget större val, om de bryr sig om sin egen befolkning och landets ekonomiska tillväxt. Resultaten är all time high på börsen, så det verkar fungera.

Jag frågade dessa mycket trevliga kineser hur de blev behandlade av folk i Ungern och de hade bara positiva saker att säga.

Några dagar senare hamnade jag vid samma bord som en far och son från Ryssland. De var artiga och trevliga, och när jag frågade om de hade flyttat från sitt hemland efter att kriget började, sa de att de hade bott i Budapest i sex år. De försörjde sig på att hyra ut lägenheter till turister. Vi pratade inte om hur de hade skaffat det nödvändiga kapitalet.

Igår träffade jag två unga män från Ukraina. Den ena heter Arthur, den andra kallar jag bara Arkitekten, eftersom jag har glömt namnet.

Arthur och arkitekten. Foto: Document

Dessa var två män i krigförande ålder som absolut inte hade några planer på att offra sina liv för Zelenskyj (eller Stoltenberg). De berättade hårresande historier om hur deras vänner kidnappades på gatan av säkerhetspolisen och skickades direkt till fronten.

Jag ställde frågan: Tror du att Zelenskyj har rätt när han säger att 31 000 ukrainare har mist livet i kriget?

Arthur svarade, med lite hjälp från Google Translate, att det var minst tio gånger så många.

Arkitekten hade bättre kunskaper i engelska och menade att Zelenskyj var hatad i Ukraina. Han hade sin familj i krigszonerna och var mycket orolig.

”Varför pratar ingen om fred?” frågade han. Jag valde att inte ge honom något svar. Skammen är för stor.

Arthur var dålig på engelska, men han var en generös kille, han bjöd mig på öl och tvångsmatade mig med Wienersnitzel. Jag försökte säga nej, men hade inget val och var bara tvungen att acceptera. Så man kan bara hoppas att man får träffa dem igen, så att man kan återgälda generositeten.

Idag, på samma brottsplats, sitter jag och kikarpå min artikel om Gareth Southgate och Keir Starmer. En engelsman från Newcastle sitter bredvid mig och förstår vad saken handlar om och säger att jag har helt rätt.

Han var socialist och trodde att jag var likadan. Jag förklarade att jag är konservativ, men hyllar gemenskapen så länge den är självvald och frivillig. Inga problem, vi hade ett trevligt samtal. Men hans förakt för Starmer var tydlig.

Jag sa till honom att vanliga människor, vi som jobbar och betalar skatt, måste skapa våra egna samhällen, och släppa fokus på socialism och konservatism. Vi måste fokusera på individuella rättigheter: Äganderätt, yttrandefrihet och en seriös rättsstat.

Således fann en konservativ och en socialist fullständig enighet, efter endast några minuters samtal. Ingen av oss blev ”kansellerad”.

Som jag har sagt tidigare: Det finns många politiska idioter i Norge. Men i alla partier finns det några ljusglimtar, kanske med undantag för partiet Rødt. Jag känner till politiker i MDG som jag respekterar, även om vi kan vara oense om det mesta.

Men när dialogen läggs ner försvinner hoppet.

Så är det inte i Budapest, och det är kanske därför börsen ligger på en all time high.

Sedan har jag inte nämnt alla de judar jag ständigt möter, som går fritt på gatorna i full mundering, och upplever en trygghet som har avskaffats i stora delar av Västeuropa.

Varje gång låter jag dem få veta. Vår norska regering är kanske deras fiender. Men de har stort stöd bland vanligt folk, vi deplorables, som har norska anor som inte skapades i Pakistan, Afghanistan eller Syrien.