De hade tur förr i tiden. Då fanns det ordentliga förebilder. Herrar som både klädde sig och betedde sig vuxet, talade artigt, föreläste i stora sammankomster och som inte tvekade inför att ge sig ut på utomordentligt vågade expeditioner till jordens yttersta hörn (så långt som en boll kan ha hörn). Ibland använde de monokel.

Expeditionerna var inte en förutsättning för att kvalificera sig som förebilder, men de som ägnade sig åt sådan verksamhet gjorde det inte bara för berömmelsens och självbildens skull, utan nästan lika mycket för vetenskapens och mänsklighetens skull. Fridtjof Nansen var en sådan person. Han var inte ensam.

Fred Anton Maier var en norsk idrottshjälte. Foto: Aage Storløkken / AKUELL / NTB.

För egen del skulle jag vilja ha med Fred Anton Maier. Även om hans expeditioner aldrig översteg 10 000 meter, genomfördes dessa 10 000 meter ändå med sådan kraft och elegans att världen aldrig hade upplevt något liknande. Han var växlingssidans (och den siste yttres) svar på Fridtjof Nansen.

Det var inte förrän 1969 som raden av expeditionsförebilder reducerades till tre män i en plåtburk på väg till månen. Det stora språnget för mänskligheten var det sista hjältedådet av substans i vår tid.

Då hade också raden av icke-resande förebilder tunnats ut. Ökända och berömda var-sak-på-sin-plats-herrar som Jens Bjørneboe och André Bjerke hade fortfarande några trick i rockärmen, men klockan tickade också för dem. Dåtidens unga lät sig inte längre läxas upp av män som visste något om livet. Därför marscherade den store essäisten och förläggaren Henrik Groth tyst upp och ner för Karl Johan bärandes på en enorm affisch med följande ord målade: ”Ner med ungdomen!” Han såg vad som skulle komma.

Premiärminister Jonas Gahr Støre (Ap) är allt annat än en hjälte. Foto: Cornelius Poppe / NTB.

Inte för att det var så svårt.

Ungdomarna dyrkade sig själva, förlängda genom popstjärnor som The Beatles, Rolling Stones och Bob Dylan. De föredrog poptexter framför tjocka, gamla böcker, de rökte konstiga cigaretter, misshandlade lärare och professorer på universitet och hade tillräckligt med pengar för att bli ett stort mål för reklambranschen. Dessutom slutade de unga nästan vuxna männen att bära hattar.

Snabbspola fram till år 2024. Vilka är våra förebilder nu?

Äppelkäcka klimatforskare i målbrottet, pigga unga människor som klistrar sig fast vid oersättliga konstverk; politiker som kommer direkt från Handelshögskolan och aldrig har gjort ett ärligt handtag i sitt liv, och som fuskar och lurar utan att visa så mycket som ett mikrogram ödmjukhet när de blir påkomna; lynniga filmhjältar med ett ovårdat språk och en förkärlek för att lösa allt som luktar komplicerat tänkande med en revolver; äventyrare som ger sig av mot polerna och bergstopparna utan någon annan anledning än självtillfredsställelse (förmodligen historiens dyraste form av onani); idrottshjältar som dopar sig och skyller på alla andra när de blir avslöjade; författare som gör succé med böcker om ingenting; minderåriga popstjärnor som flyger omkring halvnakna i hebefila fantasilandskap?

Bob Dylan, en slitstark hjälte som faktiskt var lika vis i sin ungdom som han är nu på sin ålderdom. Det finns inte många sådana. Foto: Filmen ”Don’t Look Back” (1965).

Allt detta och mer är vad vi erbjuder oss själva och våra barn. Kan barnen tolka detta på något annat sätt än att meningen med livet är att vara en (gärna ung) skitstövel? Och att samhället är något man sätter tänderna i med gott samvete?

Som väntat är streaming- och tv-utbudet pepprat med så kallad skräp-tv: En handfull unga (under) genomsnittsmänniskor och/eller halvkändisar (exempelvis pensionerade sporthjältar), är inlåsta i ett avgränsat område under en relativt lång tid tid, allt från en öde ö eller ett tropiskt hotell via gammaldags bondgårdar till hermetiskt slutna bostäder fyllda med öl och flatulens, och det enda syftet med vistelsen är att göra sig av med de andra. Man kan bara bli av med dem om man behärskar det mänskliga djurets värsta egenskaper till dess amoraliska perfektion: Intrig, positionering, förtal, lögner och bedrägeri.

En grupp människor strandade på en öde ö skulle omedelbart sluta sig samman. Det är deras enda chans att överleva. Utmaningen är med andra ord att få fram det bästa ur varandra. I skitstövel-tv ligger utmaningen istället i att få fram det värsta i varandra, ”Flugornas herre” för vuxna. Och den största skitstöveln springer så småningom iväg med prispotten.

Stora delar av befolkningen sitter klistrade vid detta och stirrar på det. Kväll efter kväll. Och inte bara det. Man engagerar sig, man blir hej och du med aktörerna, de kunskapslösa fjantarna blir en förlängning av oss själva och våra egna drömmar.

Big Brother/Love Island/Paradise Hotel-tävlande är förmodligen den mest bedrövligt ointressanta församlingen som någonsin visats på en teve/bärbar dator/mobil. De flirtar och de äter och de babblar och de pressar ut finnar, men de har absolut inget att dela varken med tittarna eller med varandra. Om någon av dem hade haft det, skulle han ha sprungit därifrån ylande innan den första natten var över.

År 2024 är det inte Askungen som får prinsen och halva riket, utan Per och Pål. Detta är vad våra barn matas med. På så sätt blir dumheten en förebild och genomsnittet ett mål i sig. Nu kan du säga ”bannan” och ”fatta’ru” också. Det som var ett mer eller mindre medvetet sabotage av korrekt uttal är idag korrekt språk, medan Nansens norska skulle ha förbjudits från NRK – klassad som ”vit, grinig, gubbe”.

Linni Meister har varit med i flest realityserier i Norge, men är definitivt ingen hjältinna. Foto: Terje Pedersen / NTB.

Det finns gemensamma termer för denna effektiva begränsning av det rena etiska, rädslan för det ensamma, otåligheten med kunskap och den totala knäfallet inför att behålla massorna och medelmåttigheten som förebilder.

Vissa kallar detta socialdemokrati.

När äldre beskyller sig själva och varandra för ungdomens bristande respekt för vuxna kan man bara svara: Vi får vad vi förtjänar. Respekt delas inte ut gratis, den förtjänas. Dagens gamla människor är offer för en kedjereaktion som vi själva har varit med om att utlösa. Man kan inte gå till banken och ta ut pengar som man aldrig satt in.