Vi har gått in i juni månad och de konflikter som följer av samhällets krav på att delta i firandet av Pride börjar bli en återkommande företeelse. Och som tidigare får vi höra att det inte handlar om politik, utan om grundläggande mänskliga rättigheter. Eller som en elev på Kjøsterud gymnasieskola i Drammen sa till tidningen Klassekampen, när alla skolans elever samlades för att hissa Pride-flaggan på skolgården:

Tvärtemot vad många tror så handlar den här dagen inte om att främja en politisk idé. Det handlar inte om att kämpa för varken den politiska högern – eller vänstern. Den här dagen handlar om att ses och känna igen de olikheter som skapar vår mångfald.

Begreppet ideologi förstås normalt som en övergripande förståelse av samhället, där politiska, filosofiska eller religiösa tankar ger oss en uppfattning om hur världen och samhället ska förstås och organiseras.

Det vill säga, en ideologi säger något om idealsamhället, vad som är fel på vårt eget samhälle, och vad som behövs för att nå idealsamhället.

De queeras kamp för vad de uppfattar som en rättvis värld är inte lika allomfattande som marxisternas kamp för ett klasslöst samhälle, men vi hittar ändå tydliga paralleller till vad vi uppfattar som ett ideologiskt tänkande.

Organisationen Fri förklarar i sitt politiska program tydligt hur de uppfattar detta idealsamhälle vad gäller kön och sexualitet, men låter bli att säga vad detta betyder för oss alla.

Vissa lever fortfarande i tron ​​att Pride handlar om kampen för homosexuella rättigheter, men det finns en filosofisk klyfta mellan att ”bara” slåss för homosexuellas rätt att leva tillsammans, och att avskaffa både kön och läggning, som dagens queer-revolution handlar om .

Den queera revolutionen har filosofiska rötter i antikens gnosticism och dess dualistiska människosyn, via 1700-talets upplysning och 1900-talets symbios mellan Freud och Marx, innan postmodernismens förkastande av den absoluta sanningen gjorde det möjligt att hävda att människans viktigaste funktion är att definiera sig själv, inklusive sitt kön, och att vår viktigaste identitetsmarkör är sexualitet.

Liksom Rousseau vill Fri riva det existerande och återställa ett idealiserat naturtillstånd, och skapa ett samhälle där alla normer för sexualitet och samlevnad har brutits ner, eller med deras egna ord:

[E]tt samhälle där alla, baserat på jämlikhet, självbestämmande och samtycke, fritt och tryggt kan leva det liv de vill med öppenhet kring sin sexuella läggning, könsidentitet och sitt könsuttryck.

Det låter kanske vackert, men det betyder att norska elever måste lära sig att kärnfamiljens mamma-pappa-barn har passerat sitt bäst före-datum. Enligt Fris mening är allt lika naturligt. Två pappor, två mammor, tre pappor eller vad sägs om en pappa och många mammor? Möjligheterna är många och vill du ha surrogatmödraskap tillåter Fri det också. Biologi är sekundärt, allt handlar om rätten att leva det liv man vill.

Vi får höra att våra traditionella normer för samlevnad och kön är förtryckande och farliga för individens frihet och utveckling och att dessa normer därför måste avlägsnas.

Det är förvisso en politisk idé som det kämpas för, det speciella är att den anammas av både vänster och höger.

Det krävs inte mycket fantasi för att förstå att det måste finnas barn från familjer som inte gillar den indoktrinering som sker i skolan, men det är få som vågar säga ifrån. De som vågar får mest höra att de hotar andras grundläggande mänskliga rättigheter.

Anhängarna av den queera verklighetsförståelsen arbetade fram ett politiskt program enligt vad som kallas Yogyakarta-principerna. Norrmän blev först medvetna om dem när Stoltenberg-regeringen sommaren 2008 i sin handlingsplan ”Bedre livs­kvalitet for lesbiske, homofile, bifile og trans­personer 2009-2012” sa att Norge stöder dessa principer.

Principerna blev en seriös del av Norges normativa plattform när Stortinget 2013 antog en ny diskrimineringslag som innehöll begreppen sexuell läggning, könsuttryck och könsidentitet. I lagförslaget redogjorde regeringen för hur Yogyakarta-principerna är lagens ideologiska utgångspunkt.

Från 2013 fick vi alltså en lagstiftning som bygger på organisationen Fri og Prides idéer om idealsamhället. Vi kan med glädje säga att det är Fri som har vunnit idéstriden.

Queer-teorin, som Kim Friele i en intervju med Klassekampen 2006 kallade för ”intellektuell onani”, avskaffar alla kategorier för kön och läggning, och förkastar tron ​​på en etisk överbyggnad kopplad till samlevnad. Det är, för att uttrycka det försiktigt, något helt annat än vad förkämparna för homosexuellt samliv kämpade för.

När den norska diskrimineringslagen från 2013 införde en syn på kön som ett resultat av en subjektiv förståelse, inte objektiva kriterier, avskaffades även kön som ett meningsfullt begrepp. Begrepp som inte går att definiera blir meningslösa och då är begreppet ”människa” det enda som finns kvar.

Det är dags att vi inser faktum: Kvinnan och mannen är avskaffade, och de som kräver läggning och kön är de som kränker, även om de är homosexuella.

Med flytande könsidentitet och sexuell läggning står den klassiska lesbiska kvinnan nu inför en ny utmaning. Hennes existens bygger på övertygelsen om både läggning och kön, men båda kategorierna strider för närvarande mot lagen.

För en klassisk lesbisk kvinna finns det ingen kvinna med penis, det finns bara kvinnor med slida, men det strider mot vår nya förståelse av verkligheten.

Brottsbalken syftar till att reglera vår uppfattning om dessa frågor. Det betyder att en lesbisk inte kan förneka en transkvinnas identitet som kvinna utan att riskera att hamna i konflikt med både diskrimineringslagstiftning och straffrätt.

Pride och organisationen Fri har alltså tydliga ideologiska kännetecken, och denna ideologi syftar till att förändra hela vårt sätt att tänka kring samlevnad och genus.

Det är därför en stor utmaning att institutioner som kyrkan, politiska partier och media inte vill diskutera konsekvenserna av den revolution vi varit med om. De ”rättigheter” som den queera revolutionen har kämpat för har kommit på bekostnad av kvinnor, lesbiska, barns rätt till en mamma och pappa och alla vi andra som inte delar en queer förståelse av verkligheten och drömmen om en normlös mångfald.

När ska vi lära oss att revolutioner som ska ge oss frihet kräver vår fullständiga underkastelse?