Den finkänsliga versionen av hur det går i Ukraina är att kriget drar ut på tiden. Den inte så trevliga men sanningsenliga versionen är att ryssarna vinner. Inte spektakulärt, suveränt eller något som för tankarna till triumf och tricolorer, utan med den dödliga effektivitet som köttkvarnar på vingar och larvfötter ger.

Europeisk mainstreammedia har länge fördunklat denna obönhörliga utveckling och låter nyhetsbevakningen nästan uteslutande rapportera om ryska offer när de inte letat efter bevis på hur ond president Putin är. I Tyskland tror vissa till och med att han är den nye Hitler.

Det kan mycket väl vara så att Putin är en ond person, men det är liksom irrelevant för förståelsen av vad som pågår på krigsskådeplatsen och hur vi hanterar kriget så bra som möjligt härifrån.

Som den nyktra professorn i internationell politik vid Bundeswehr-universitetet i München, Carlo Masala, påpekade häromdagen i en intervju med Kristeligt Dagblad (25/5), föredrar vi i Väst att reducera krig, inte bara det nuvarande, utan alla krig, till en kamp mellan gott och ont. Vår analytiska förmåga sträcker sig uppenbarligen inte längre. Denna hollywoodisering försvagar vår rationella förståelse av konflikter och säkerhetsdilemman runt om i världen. Professorn tillade:

”Om människor i grunden var onda skulle vi ha många fler krig än vi har. Och om människor i grunden var goda skulle vi ha mycket färre krig. Vi har tillräckligt med exempel i historien på människor som kom till makten med en fredlig agenda och började föra krig. Tänk bara på Obama.”

President Obama var med andra ord inte den ängel som media och hoppfulla progressiva gjorde honom till. Som så många andra beslutsfattare fastnade han i verkligheten och fick agera därefter. Politik är krass; internationell politik är särdeles krass.

Ända sedan 1945 har Europa varit på semester från världshistorien, och kommunismens kollaps runt 1990 förlängde den med några mer liberala decennier. Under stora delar av efterkrigstiden var européerna bra på att agera och skapa tillväxt- och välfärdsstater, men militär säkerhet var något vi överlät till amerikanerna. Så mycket faktiskt att Nato i allt högre grad blev ett avancerat amerikanskt försvar enligt principen att betalaren bestämmer.

Efter Sovjetunionens fall flyttade det avancerade amerikanska försvaret steg för steg längre österut 1999 och 2004, liksom med löftet 2008 till Ukraina och Georgien om att få gå med i alliansen. Det hela gick så smidigt att få människor märkte det. Jag såg eller förstod inte arrogansen då, men det självförtroende som Nato och EU avancerade med var i efterhand ganska skamlöst.

Det fortsatte liksom bara: Vi är bäst, ingen kan slå oss. Även om ryssarna uppmärksammade det inneboende säkerhetsproblemet med östutvidgningen, fortsatte vi oförminskat att uppvakta folken och regeringarna längs de ryska gränserna.

Detta leder mig till följande (preliminära) slutsats: Ryssland är skyldig till invasionen av Ukraina, precis som Ryssland är skyldig till annekteringen av Krim, ingen tvekan om det. Men vi bär skammen. Skammen över att ha satt Ryssland i defensiven, över att ha vägrat förstå att det var nog – och att ha förlorat ryssarna som allierade i den större och viktigare geopolitiska dispyten med Kina.

Tillåt mig en jämförelse. Som bekant var det 68-rörelsen som med hjälp av musik, dans, hasch och politik startade kriget mot skuld och skam i det västerländska samhällets normer och sexualmoral, och kastade hämningarna i historiens soptunna som en kvarleva från en reaktionär, kristen tid. Plötsligt uppfattades skuldlöshet och skamlöshet som något gott, befriande och lovande. All auktoritet och rester från det förflutna måste försvinna. Den historien är välkänd.

Mindre känt och mer överraskande är att skamlösheten en generation senare gick i arv så långt bort som inom utrikespolitiken. För även om den generation jag kallar 89:orna skilde sig från 68:orna på många områden, fortsatte de 68:ornas skamlöshet genom att inbilla sig själva och andra att hela världen kunde bli som vi; även ryssarna. Och när det inte hände borde Ryssland åtminstone utan knussel acceptera att dela gräns med ett helt gäng nya NATO-medlemmar.

Resultatet ser vi nu. Ukraina krossas vecka efter vecka och hundratusentals unga män dör i ett krig som, sett med västerländska ögon, håller på att förloras. Jag vet inte vad det korrekta militära svaret är, men jag konstaterar att vi verkligen har spelat en roll i frågan om Ukraina, bland annat genom att lova ukrainarna mycket mer än vi kunde hålla.

Jag rekommenderar inte självförebråelse som en utväg, inte alls. Men erkännandet av att vi bär på en skam som vårt beteende i förhållande till andra rimligen har tillfogat oss, är ett nödvändigt första steg ur våra vanföreställningar och förtvivlan. Det kan i bästa fall fungera som ett politiskt gyroskop och få oss att sticka ett finger i jorden.

Kriget i Ukraina är inte vårt fel, men det är vår skam utifrån det psykologiska antagandet som – enligt gymnasieläraren och lektorn Christian Hjortkjær – menar att man känner skuld när man medvetet gör något fel, men skam när man blir avslöjad.