Nigel Farage, partiledaren för Reform UK, kommer inte att besöka Skottland under valkampanjen, säger vice partiledare Richard Tice. Senast han besökte landet var han tvungen att räddas av en poliseskort. Vad säger det om temperaturen i brittisk politik, när politiker inte kan tala fritt utan att riskera liv och hälsa?

Tice säger: ”Han (Nigel Farage, reds. anm.) är i strålande form och är väldigt upptagen. Men helt ärligt, senast han var i Skottland blev det farligt. Och det är en tragedi. En av de saker Nigel måste tänka på är säkerheten och vi har redan sett några problem. En av våra kandidater har blivit attackerad och inlagd på sjukhus. Ingen media ville rapportera det.”

Tice syftar på Steve Rubidge, 51, som attackerades i Cornwall den 17 juni. Han fick en fotledsskada och hans väska blev stulen. Information om gärningsmannen finns i nuläget inte tillgänglig. BBC har också rapporterat om händelsen.

Richard Tice intervjuades av The Telegraph under ett besök i Grangemouth, nära Skottlands enda oljeraffinaderi, om Nigel Farages planer på att besöka Skottland under valkampanjen. Farage har talat för utsålda hus på platser runt om i England och Wales på sin valkampanjturné.

Från det intryck man får av att se videosändningarna från evenemangen, som också visar publiken, har stämningen varit avslappnad, gemytlig och entusiastisk – som Farage själv. Labourledaren Sir Keir Starmer, som förväntas bli Storbritanniens nästa premiärminister med historiskt goda marginaler, och Toryledaren Rishi Sunak, som leder partiet till vad som ser ut att bli dess sämsta valresultat någonsin, framkallar inte lika mycket entusiasm, inte heller lika mycket ilska. Farage framstår som mer än en vanlig politiker – han är ett fenomen. En person som väcker antingen stor spänning eller förbittrad ilska.

I Skottland är det vanligare att man hamnar i den senare kategorin. En användare på X som kallar sig ”Scotland’s No1 Comrade (Extremist threat to the UK)” skriver: ”Standing 57 seats in Scotland, yet unwilling to campaign to promote his racist, xenophobic and disingenuous policies.” (57 platser i Skottland, men ovilliga att kampanja för att främja hans rasistiska, främlingsfientliga och oärliga ändamål.” Farage är alltså en fegis som inte vill riskera att bli dränkt i milkshakes eller cement – vilket har hänt med jämna mellanrum. Den senaste gången när han besökte Skottland för att tala, år 2013, omringades han av arga studenter och skotska nationalister, tvingades ut från puben på Royal Mile i Edinburgh och var tvungen att eskorteras bort av polis.

Är det acceptabelt att folkvalda politiker behandlas så här i en demokrati?

Lyckligtvis kommer de allra flesta att svara nej, men det hindrar inte extremister och andra med en skruv lös från att använda dem som måltavlor för sina frustrationer. Risken Farage tar genom att överhuvudtaget vara offentlig är inte unik för honom. Storbritannien som helhet kan inte längre sägas vara helt säkert för politikerna. Det har skett två mord på förtroendevalda de senaste åren i Storbritannien. Labour-parlamentarikern Jo Cox sköts ihjäl 2016 i den lilla byn Birstall i norra England, strax innan hon skulle tala. Den konservativa parlamentsledamoten David Amess knivhöggs till döds av Ali Harbi, en fanatisk IS-terrorist, på hans kontor i Southend on Sea, Kent 2021. Mike Freer, som är jude och gay, ställer inte upp för omval som parlamentsledamot för Det konservativa partiet på grund av upprepade, allvarliga hot. Hans kontor sattes i brand och han bär en skottsäker väst.

Så det är en blandad bild – det är inte bara islamister som är en fara för människor som vill tjäna demokratin, även om dessa förmodligen är det största hotet, utan fanatiker av alla slag. En milkshake är förstås långt ifrån macheter och pistoler, men den visar ändå att en del tycker att politiker de inte gillar är fritt byte. De har gett upp att diskutera och tar till våld för att få ut sina känslor. Den extrema woke-vänstern och islamisterna har något gemensamt där – de tror inte på dialog och yttrandefrihet, utan vill tysta dem de inte gillar med hot och våld.

Det finns inte mycket som tyder på att trenden kommer att avta, och att det blir säkrare att försätta sig i vad som blivit en utsatt position som politiker. Samhället blir allt mer polariserat, demografin förändras och fronterna kommer att bli skarpare under de kommande åren. Om säkerhet blir ett element att ta hänsyn till, utöver andra negativa element, riskerar vi att gå miste om bra människor som vill göra en insats i samhället, oavsett om de tillhör Reform-, Labour- eller Tory-partierna. Det blir en förlust för demokratin om skottsäkra västar blir en naturlig del av uniformen för förtroendevalda.

Som Richard Tice sa efter attacken mot Steve Rubidge i juni: ”Vi kanske inte håller med, men vi slogs inte mot varandra. Det är inte vad vår demokrati handlar om.”