Svenska Dagbladets korrespondent i New York, Malin Ekman, säger upp sig från tidningen. I ett öppet avskedsbrev publicerat på Ekmans Substack, förklarar hon varför.

Malin Ekman har varit knuten till SvD i tio år och varit tidningens USA-korrespondent sedan 2019. Hon skriver att hon tog sig an uppdraget under en speciell tid, det var bland annat Donald Trumps sista år som president och SvD hade en uttrycklig önskan att ”vidga läsarnas vy” genom en bred rapportering från USA.

”Dåvarande redaktionschef Martin Ahlquist och jag diskuterade vad som fattades i USA-rapporteringen. Bristande granskning av amerikansk vänster. Baksidan av progressiv könslagstiftning. En tilltagande laglöshet i storstäderna. En allt större andel minoriteter som röstar republikanskt. Istället för att referera nyhetsflödet blev mitt uppdrag att göra större nedslag i reportageform och skriva analyser.”

Ekman betonar att korrespondentens uppdrag är att förmedla vad han eller hon ser till läsarna. Korrespondenten är på så vis läsarnas ögon och öron på plats, och genom att bidra även med nya och utmanande perspektiv kan läsarens förståelse för en annan kultur ökas.

Inledningsvis ska detta uppdrag ha gått utmärkt att utföra, och Malin Ekman berättar om hur hon fått mycket stöd för sin rapportering, som av ledningen beskrevs som ”ett viktigt arbete” och ”en tillgång för SvD”. Men under förra året förändrades förutsättningarna och känslan.

Ekman beskriver hur relationen till läsarna har bestått, men att relationen till ledningen har blivit mer ängslig samtidigt som hon har upplevt hur de svenska mediahusens rapportering har blivit mer ensidig.

”Jag upplever att något skiftar hösten 2023. Mina texter ser ut som tidigare men responsen blir annorlunda. Jag blir tillsagd att skriva genom min redaktörs ögon. Det viktiga är inte längre att texterna är sanna och sakliga utan hur de ’riskerar uppfattas’.

Det är naturligt och önskvärt att vara oense i redaktionella processer. Det jag uppfattar som nytt är en ovilja till journalistisk diskussion. I stället får jag höra om ’bud från ledningen’. Kollegor pratar om ’en ny ängslighet’ i spåren av världshändelser som Rysslands invasion av Ukraina och Hamas terrorattack i Israel.

En övermedvetenhet smyger sig in i min skrivprocess. Jag finner mig tveka inför att föreslå reportage och analyser som jag misstänker inte passar in i redaktionens uppfattning om vad som är rätt och fel i USA, vem som är god och ond. Jag gör det ändå och bävar inför responsen.”

Ekman beskriver hur ledningen uppmärksammat henne på det problematiska i att de fått ett läsarmejl som beskyllt henne för att hylla Trump, och att man skulle få svårt att ”backa upp” henne publikt om hon skrev fler artiklar som var kritiska mot Demokraterna än mot Republikanerna.

”Jag förlorar min arbetsglädje och känner att jag sviker läsarna”, skriver Malin Ekman. ”Något händer med språket, flytet och innehållet när jag vet att jag kommer avkrävas att omarbeta, och åter omarbeta, artiklar som tidigare accepterats med mindre korrigeringar. Jag känner att mina texter blir tråkiga referat utan insikt, motsatsen till vad som är korrespondentens uppdrag.”

Ekman förklarar att hon landat i slutsatsen att tidningarna inte längre efterfrågar korrespondentens egentliga uppdrag, utan hellre föredrar översatta texter som är neutrala och politiskt korrekta, och som kan publiceras i flera olika publikationer. Det handlar inte längre om att analysera, utmana och producera material som får läsaren att vidga sina vyer – utan om att leverera en rapportering som representerar ”den rätta sidan” och som stämmer överens med det som publiceras av övrig, etablerad media. Journalister som inkluderar nya och/eller andra perspektiv riskerar att misstänkliggöras av sina kollegor.

Journalistskrået beskrivs av Ekman som ”en liten yrkeskår med stränga koder för att accepteras och passa in” och vars arbetsmarknad domineras av inställningen att man ska vara glad över att ha ett jobb. ”Att utmana status quo är därför”, enligt Ekman, att ”riskera både sin tillhörighet i flocken och sin försörjning”. Men en sådan ängslig skara journalister skapar en ny kultur där man upphör att fråga sig varför man tappar läsare, varför förtroendet för journalister dalar eller vad det är man själv inte förstår.

”Rapporteringen om USA – i Sverige liksom andra länder i väst –  införlivas i ett färdigt narrativ om Donald Trump som demokratins fiende. Journalister har kommit att ställa sig på en sida i tron om att denna är ’den rätta’ och indirekt bekämpa den andra. Eftersom den ’andra sidan’ betraktas som ’värre’ slätas problem hos den egna över.

Det innebär att uppgifter som i vanliga fall hade ansetts relevanta för allmänheten, enligt principen om konsekvensneutralitet, nu inte rapporteras, alternativt förpassas till marginalen. Som uppgifter om hur demokrater använder rättssystemet som ett vapen mot republikanska motståndare. Eller hur techbolag och delar av statsmakten samverkat i syfte att avlägsna politiskt känsligt innehåll. Samtidigt som ogrundade påståenden om ryska kopplingar till Trumps kampanj renderat hundratusentals artiklar och bidragit till en djupare nyhetspolarisering såväl i USA som Sverige. De rättelser som nyhetsmedier senare tvingades utfärda får minimalt utrymme i nyhetsflödet. [—]

Min poäng är inte att det saknas relevant kritik mot Trump, eller att denna borde negligeras. Poängen är att etablerade nyhetsföretag skapat en ny kultur. Det är en kultur där ändamålet helgar medlen, där nyans inte tolereras och där journalistiska ideal övergivits. Medan flera nyhetsmedier fortsätter att berömma sig med att tjäna demokratin gör de medvetet avkall på grundläggande journalistiska principer som de tidigare brukade anse känneteckna denna demokrati.”

Malin Ekman landar därför i att det inte längre är möjligt för henne att, i sin roll som utlandskorrespondent för SvD, bedriva den sorts journalistik som hon själv tror på och menar att läsarna förtjänar. Alltså har hon valt att avsluta sin tjänst, och hon avslutar sin text med ett konstaterande:

”Jag har alltför länge saknat att kunna utföra mitt journalistiska arbete som det var tänkt.”